NYTT PÅ CD
Pomona, Siroe re di Persia, Adriano in Siria, Philippe Jaroussky (Vivaldi), Franco Fagioli (Porpora), Vasco da Gama, Tristan och Isolde, Elektra och Intermezzo.
KEISER: POMONA Hirsch, Sandmann, Vermeulen, Harer, Podger, Schoch, Kobow, Spogis, Gottschick. Capella Orlandi Bremen/ihlenfeldt CPO 777 659-2 [2 CD] Distr: Euroton
Sieg der fruchtbaren Pomona (Den fruktsamma Pomonas seger) som denna ”operettan” till text av Christian Heinrich Postel heter, komponerades till den danske kungen Fredrik IV:S födelsedag 1702. En operett i 1800-talets bemärkelse var det naturligtvis ännu inte frågan om, utan mer ett relativt kort och effektivt musikaliskt skådespel, tillägnat den danske monarken och hans gemål Louise.
Reinhard Keiser (1674–1739), vid sidan av Georg Philipp Telemann den fria riksstaden Hamburgs store operakompositör, komponerade gärna tyskspråkiga operor för stadens borgerliga köpmannaklass. Den välmående staden hade också en välutvecklad diplomati och i den ingick att hålla sig väl med sina många grannar och handelspartners. En eftertraktad kapellmästarställning i Danmark (vars gräns ju gick längs med Hamburgs stadsgräns) och gärna även en adelstitel, medförde att Keiser inte komponerade mindre än fyra operor till den danske kungens ära. Pomona uppfördes första gången på Oper am Gänsemarkt (föregångaren till Hamburgoperan), där Keiser verkade som kapellmästare. Den fruktsamma Pomona var, som det visar sig i styckets slut, en omskrivning för kung Fredriks gemål Louise.
En handfull gudar sammanstrålar för att delta i en tävling med gudafadern Jupiter själv ( Jan Kobow ) som domare. Handlingen saknar förvecklingar i sedvanlig stil och är mer ett kalejdoskop över personlighetstyper i gudagestalter. Merkurius ( Julian Podger ) fungerar som spelledare och bland de poetiskt och musikaliskt sinnade deltagarna finns blommornas och ungdomens gudinna Flora ( Doerthe Maria Sandmann ), som dyker upp med västanvinden Zephyrus ( Knut Schoch ). Här finns spannmålens och jordbrukets gudinna, Ceres ( Olivia Vermeulen ) som har ett förhållande med Jason. Vinguden Bacchus ( Raimonds Spogis ) är på plats, kanske inbjuden av sig själv, för att prisa vinets förträfflighet och hamnar gärna i gräl med Pomona själv nie MelaHirsch ), de fruktbärande trädens och trädgårdarnas gudinna vars man Vortumnus ( Magdalene Harer ) är förvandlingskonstens gud. Vidare Vulcanus ( Jörg Gottschick ), eldens och smideskonstens gud.
Operan slutar med en fjäskig och delikat skönklingande hyllning till det danska kungaparet, anförd av Jupiter i ett ståtligt recitativ med kör och samtliga solister.
Den lilla operettan, vars speltid dock är dryga två timmar, är mer kammarmusikalisk än pompös. De många ofta visartade ariorna utmärks av espri och rytmisk, instrumental och vokal variationsrikedom. Honnörsorden är poesi och grace och här finns inga uppvisnings- nummer i gängse neapolitansk operastil, även om några av numren är nog så intrikata med svårbemästrade melismer. Medverkar gör nio instrumentalsolister som delar på stråkar, två oboer, två blockflöjter, en fagott, cembalo, orgel, chitarrone och gitarr. Den utomordentliga Capella Orlandi Bremen grundades 1990 och dess ledare Thomas Ihlenfeldt , även musikhistoriker med just Keisers operahus som specialitet, och även medutgivare av en Keiserutgåva, har spelat in flera verk av tonsättaren tidigare, bland annat med vår svenska barocksångerska Susanne Rydén.
Samtliga solister, de flesta tyskar, i detta lilla förnämliga verk håller yppersta klass. Henry Larsson
HASSE: SIROE RE DI PERSIA Cencic, Lezhneva, Fagioli, Nesi, Sancho, Snouffer. Armonia Atenea/petrou DECCA 478 67 68 [2 CD] Distr: Universal
Det begav sig på den tiden då antikens lärde skattades högt och människan hade så mycket att lära av de grekiska och latinska författarna att man använde sig av deras visdomar för att skriva opera. Det gjorde många, för att inte säga de flesta, under barocken med librettister som Pietro Metastasio, som också Johann Adolf Hasse anlitade. I operan om den persiske kungen Siroe, som även Vivaldi och Händel gjort opera av efter Metastasios libretto, har sagan (från Tusen och en natt ) laddats med aristoteliska dygder.
Dramat gestaltar en strid om kungakronan mellan en far (Cosroe) och hans två söner (Siroe och Medarse), som förvärras av Emiras kluvenhet – kär i Siroe, men önskar hämnas Cosroe (som dödat hennes far) – och Laodice, som söker förföra Siroe. Alla förkroppsligar dygder från Aristoteles Den nikomachiska etiken , där människans handlingar bör bestämmas av hennes strävan efter godhet och, ytterst, lycka. Personerna hos Hasse/metastasio strävar mot detta mål, med de lider av vissa brister. Cosroe har tappat sinnet för proportioner, hans förnuft vacklar. Hos Laodice härskar lusten, hos Medarse girigheten medan Siroe är överdrivet dygdig. Endast Arasse, Laodices bror, är klok redan från början.
Johann Adolf Hasse kan betraktas som den felande länken mellan barocken och klassicismen. Här finns fortfarande opera seria-strukturen, men musikaliskt, vilket redan Charles Burney konstaterade, hade han en känsla för melodi och lyrismer som överskrider barockens konventioner. Hans operor spelas allt oftare (nej, naturligtvis inte i Sverige), och Siroe re di Persia finns i flera versioner, den första från 1733 och en omarbetad från 1763. Framförandet av operan varierar
från fem och en halv timme ner till två och en halv. Versionen från 1763 (med några inskott från Hasses Tito Vespasiano och kollegan Grauns Britannico ) är vad den grekiska barockensemblen Armonia Atenea här framför.
Verket gavs i Aten och på Versaillesoperan sommaren 2014 i regi av countertenoren Max Emanuel Cencic , som också sjunger titelrollen. Man kan – i varje fall när detta skrivs – hitta några klipp på youtube från den av allt att döma anslående uppsättningen. Förra året kom också Cencic med cd:n Rokoko , där han sjunger Hasse med samma grekiska ensemble.
Anslående, i denna första inspelning av operan någonsin, är solisterna. Allihop. Cencic har både styrka och känsla i sin allt säkrare röst och Franco Fagiolis omfångsrika countertenor han torde vara den kraftfullaste i sitt fack i dag ger Medarse pondus. Att dessa roller sjungs av countertenorer ger, i alla fall för moderna lyssnare, moralproblematiken ytterligare skärpa; svaghet och styrka i ett så att säga. Cosroe sjungs av Juan Sancho , en hög tenor med mycket god styrka. Alldeles häpnadsväckande är Julia Lezhneva som Laodice. Hon marknadsförs rätt hårt (måtte hon hålla) och i denna roll kommer hon till sin rätt. Mezzosopranen Mary-ellen Nesi (Emira) är likaså utmärkt, en ovanligt mjuk röst men med god skärpa. Amerikanskan Lauren Snouffer gör den minsta rollen, Arasse, men sätter vackra spår i örat med sin täta och välbalanserade röst.
Atenea under George Petrous (som nyligen dirigerade Xerxes på Kungliga Operan) ledning spelar utmärkt, god spänst förenad med lätthet, men kanske kunde klangen vara något bättre samlad. Likväl, alla europeiska länder har nu barockensembler som vida överträffar något som det här landet lyckas prestera, trots att en av de mest eftertraktade barockscenerna finns strax utanför Stockholm. Claes Wahlin
VERACINI: ADRIANO IN SIRIA Prina, Hallenberg, Invernizzi, Basso, Cirillo, Guagliardo. Europa Galante/biondi Fra Bernardo fb 1409491 [3 CD]
Francesco Maria Veracini (1690–1768) var en av den sena barockens största violinvirtuoser. Som en föregångare till Paganini for han land och rike runt och förevisade sina violinistiska häxkonster. Han skrev också mängder av musik för sitt instrument, och det är den han är känd för i dag. Men i London på 1730-talet rådde operafeber, och även Veracini drogs med när han 1733 kom till den engelska huvudstaden. Han anslöt sig till Opera of the Nobility, som var adelns hätska konkurrent till Händels av kungen gynnade operahus. För denna adelsopera skrev Veracini 1735 sin musikdramatiska förstling Adriano in Siria till en redan väl beprövad text av Pietro Metastasio . Premiären blev succé, och operan kom att spelas ett tjugotal gånger.
Till adelns operakompani hade man lockat ett par av Händels tidigare främsta sångare, kastraten Senesino och sopranen Francesca Cuzzoni. Som grädde på moset hade man också lyckats skaka fram pengar att engagera tidens stora fixstjärna, kastraternas kastrat Farinelli. Dessutom fanns där en beundrad bas i Antonio Montagnana och ytterligare en utmärkt sopran i Francesca Bertolli. Det var dem Veracini hade att leverera musik till, och Adriano in Siria innehåller partier perfekt skrivna i strupen på alla dessa sångare. Man kan direkt avläsa deras röster i respektive sångstämma.
Mest extrem är naturligtvis den roll som skrevs för Farinelli, Farnaspe. Det är Ann Hallenberg som har den lätt tvivelaktiga äran att agera superkastrat. Andra akten slutar med en aria ”Amor, dover, rispetto”, som har kallats den svåraste i hela barockrepertoaren. Det kan mycket väl vara sant, och det är lätt att tappa hakan inför Hallenbergs oförfärade vokalteknik. Men musikaliskt? Eller dramatiskt? Nja, man har en känsla av att Farinelli stått och tittat över axeln på Veracini och påpekat: ”Lägg till tjugotre toner där mellan d och f – i samma takt förstås!” Eller: ”Varför bara en uppåtgående skala, ta fyra eller fem i stället, en halvton högre för varje!” Snart försvinner Farnaspe bakom all ekvilibristik, och allt som uttrycks är Farinellis eget överdimensionerade ego. Ann Hallenberg har ju större talanger än som cirkuskonstnär, och jag gissar att detta inte är hennes favoritparti.
Även titelpartiet, kejsar Adriano, som skrevs för Senesino, innehåller snabba tonräckor, men de fungerar mer musikaliskt expressivt. Det partiet sjungs här av den makalösa Sonia Prina , som med sin kombination av personlig timbre, extrem vokal smidighet och musikalisk intelligens gör en storartat pregnant kejsare. Lyssna bara på arian ”Tutti nemici”! Här excellerar Prina verkligen i expressiv och briljant sång. Särskilt som Fabio Biondi och hans Europa Galante bistår med ett oerhört energiskt vitalt orkesterspel – vilket de gör genomgående.
Även övriga roller är besatta av högkompetenta artister. Francesca Cuzzonis parti, Emirena, sjungs av Roberta Invernizzi , och Cuzzoni var specialist på att känsligt och tonskönt gestalta kvinnor i trångmål. Händel skrev underbara arior för henne, men samma talang för det emotionella hade inte Veracini. Roberta Invernizzi tolkar dock så utsökt som möjligt schablonfiguren Emirena – hon är dotter till den besegrade parterkungen Osroa, förlovad med Farnaspe men nu uppvaktad av segerherren Adriano. Romina Basso med sin varma mezzo gör rollen som Adrianos desavouerade fästmö Sabina, medan Ugo Guagliardo uttrycker sig i förtörnade bastirader som den besegrade Osroa.
Även om den musikdramatiska tätheten inte är överväldigande, finns mycket vital musik att glädjas åt i Veracinis opera. Inspelningen av Adriano in Siria gjordes vid ett konsertant framförande i Wiener Konzerthaus i januari 2014. För att Adriano in Siria ska lyfta krävs ett
MEYERBEER: VASCO DA GAMA Sorokina, Berchtold, Yang, Pruvot, Räsänen, Broman. Chor der Oper Chemnitz, Robert-schumann-philharmonie/beermann CPO 777 828-2 [4 CD] Distr: Euroton Den aldrig slutligt sammanställda grand opéran av Giacomo Meyerbeer (1791–1864) som postumt har kallats Afrikanskan kommer hädanefter med säkerhet att benämnas Vasco da Gama . Denna version, baserad på den nya Meyerbeerutgåvan, uppfördes för första gången i tyska Chemnitz 2013 (se OPERA 3/13). I höst ska man sätta upp operan på Deutsche Oper i Berlin som ett led i ett större Meyebeerprojekt, som redan i höstas inleddes med ett konsertframförande av Dinorah med Patrizia Ciofi i titelrollen. 2016 ska man ge Hugenotterna och 2018 Profeten .
Meyerbeer och hans librettist Eugène Scribe påbörjade arbetet på Afrikanskan/vasco da Gama redan 1837. Men arbetet drog ut på tiden och när Meyerbeer dog låg operan fortfarande ouppförd och notmaterialet var både omfattande och osovrat. Meyerbeers och Scribes arbetsnamn på operan blev med tiden Vasco da Gama , men Françoisjoseph Fétis som sammanställde ett uppförandematerial, ville att den skulle behålla sitt ursprungliga namn, trots att det inte fanns tillstymmelse till någon ”afrikanska” i handlingen.
Nu har den över fyra timmar långa Chemnitzuppsättningen hamnat på lika många cd-skivor. För första gången kan nu en internationell musikpublik ta del av Meyerbeers vackra och storslagna musik, tryckt som otryckt, i sin helhet och det i en inspelning som sannerligen inte låter skämmas för sig.
Märkligt nog finns ingen tidigare kommersiell inspelning av Afrikanskan trots att den länge var oerhört populär i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet innan nazisterna gjorde vad de kunde för att sudda ut Meyerbeers namn i operahistorien. Några liveinspelningar finns, bland annat med Shirley Verrett och Plácido Domingo samt Jessye Norman/veriano Luchetti. En dvd-upptagning med de förstnämnda finns också.
Vasco da Gama handlar om fanatism och främlingshat, ingalunda enbart knuten till europeisk kolonialism och katolska kyrkans framfart, utan även som den kunde ta sig uttryck hos Brahmas indiska prästerskap. Ett genomgående tema är hur skör och nyckfull social uppgång kan te sig när de politiska och geografiska förhållandena förändras. På sistone har allt fler operascener börjat upptäcka giltigheten i Meyerbeers operor för vår tid och hur väl hans kritik av till exempel religiös fanatism ligger, inte bara i Afrikanskan/vasco da Gama utan även i Hugenotterna och Profeten . Handlingen i korthet: Inès, portugisisk amiralsdotter, är mot sin vilja bortgift med Don Pédro, medlem av det kungliga hovet. Hon älskar officeren Vasco da Gama som efter att ha varit ute på haven kommer hem med två slavar, Sélika och Nélusko som bevis på att det finns oupptäckta länder bortom Afrika. När han vill ut på vidare upptäcktsfärder protesterar kyrkan av prestigeskäl och han kastas i fängelse. Inès får honom frisläppt och han får ta emot slavinnan Sélika, som även hon förälskat sig i den driftige upptäcktsresanden. Efter många förvecklingar slutar triangeldramat med att Sélika tar sitt liv i en över tjugo minuter lång offerritual, där hon inandas den giftiga manzanillabusken. En annorlunda kärleksdöd.
Inspelningen är musikaliskt gedigen och rekommenderas varmt. Den österrikiske tenoren Bernhard Berchtold sjunger med stor närvaro och varm timbre även om en viss bravurmässig lyster saknas på höjden i den berömda paradisarian som här framträder i sitt sammanhang med en cabaletta med kör. Den koreanska sopranen Guibee Yang sjunger Inès med känslig och glasklar sopran, liksom uzbekiskan Claudia Sorokina med sitt betydligt bredare och mer kraftfulla register som slavinnan Sélika.
Men också basen Pierre-yves Pruvot sjunger Néluskos delvis tragikomiska roll förtjänstfullt. Robert-schumann-filharmonins orkesterspel under Chemnitzoperans musikaliske chef Frank Beermann är utan anmärkning. Henry Larsson
WAGNER: TRISTAN OCH ISOLDE Wennberg, Wenkoff, Wilkens, Meven, Asker. Norrköping Symphony Orchestra/ Welser-möst Sterling CDA 1690/92-2 [3 CD] Distr: Sterling Music Distribution
Lagom till hovsångerskan Siv Wennbergs 70-årsfirande påbörjade skivbolaget Sterling utgivningen av en serie skivor med titeln ”Siv Wennberg – A Great Primadonna”. Volym två är Tristan och Isolde inspelad vid ett konsertant framförande i Stockholms Konserthus 1988.
Isolde i Wennbergs tolkning är nobel, karaktärsstark och känslosam. Samtliga karaktärsdrag balanseras mästerligt utan att något tilllåts ta överhand och bli överdrivet. Den första aktens explosiva utspel är återhållna men väl understödda av en vokal stabilitet som löper genom hela föreställningen. Andra aktens kärleksfulla Isolde porträtteras på ett mycket nyanserat och övertygande sätt. Utvecklingen från vredgad och bedragen till kärleksfull byggs briljant upp av Wennberg, som i den andra akten betonar Isoldes feminina och mjuka egenska-
Och i sommar ges verket i engelska Garsington. Intermezzo kräver en intim salong för att komma till sin rätt.
I operan heter paret Christine och Robert Storch och de bor i en österrikisk by. I inledningsscenen är det uppbrottsstämning eftersom Robert ska åka till Wien på ett tremånaders dirigentuppdrag. Hustrun grälar, stökar och står i. Christine är en komplicerad figur och hon får absolut inte göras osympatisk för då skulle Robert (Richard) aldrig ha stannat kvar och omgärdat henne med så många kärleksbetygelser. Vokalt ställer detta sopranparti mycket stora krav såväl musikaliskt som gestaltningsmässigt med ständiga taktbyten, växlingar mellan tal, talsång och mer ariosa partier. Hon står på scen i tio av operans tretton scener. Röstligt ligger partiet mellan fältmarskalkinnans silverstrofer i Rosenkavaljeren (Christines soloscen i första aktens final, en bitterljuv kantilena) och Chrysothemis utbrott i Elektra . Man kan också se rollen som en pendang till färgarfrun i Die Frau ohne Schatten men utan det överlastade tankegods som den operan innehåller.
När väl kapellmästare Storch lämnat hemmet beger sig hustrun ut och åker kälke i skidbacken, där hon råkar krocka med den unge baronen Lummer ( Martin Homrich ) vilket hörs i musiken. Man hör när hon åker utför, och precis som när titelpersonen i Arabella ska ut på slädfärd hörs bjällror. Den unge baronens far kände Christine och nu vill hon protegera sonen. Hon sveper in på värdshuset i en virvlande vals och byskvallret tar fart. Sedan fixar hon ett uthyrningsrum åt den unge baronen, som är lätt uttråkad av hennes pladder. Han försöker vigga henne på pengar för sina studier, vilket inte lyckas. Två scener senare är han på besök hemma hos Christine, som får ett rosa kärleksbrev adresserat till Robert från en viss lättfotad dam, Mitzi Maier. Christine skriver och anklagar maken för otrohet, men han förstår ingenting.
Andra akten inleds med ett parti skat, ett kortspel, mellan fyra herrar, bl.a. Robert och en viss kapellmästare Stroh, som har en mesallians med just nämnda Mitzi Maier. Christine försöker ta ut skilsmässa, men allt slutar med en försoningsmåltid mellan makarna i fiss-dur.
Intermezzo innebär en helt ny kompositionsstil. Redan i förspelet till Ariadne på Naxos var Strauss inne på liknande tankegångar. I Intermezzo har detta genomförts till sin yttersta konsekvens. Dialogen är det viktigaste, kantilenan erbjuder få utvecklingsmöjligheter och de symfoniska elementen reduceras till antydningar. De utvecklas huvudsakligen i de många orkestermellanspelen, som återger huvudpersonernas inre personlighetsutveckling. Det är egentligen bara i de båda akternas slutscener som sångarna har mer sångbara partier.
Den nu aktuella cpo-inspelningen är från ett livekonsertframförande i München 2011. Den har nominerats till årets Opera Award i kategorin bästa cd-inspelning. Ulf Schirmer leder Münchner Rundfunkorchester i ett differentierat orkesterspel, om inte med samma stora dynamik som Wolfgang Sawallisch på Emi-inspelningen (1980) med dess oslagbara trio: Lucia Popp, Dietrich Fischer-dieskau och Adolf Dallapozza.
Nu får vi möta en helt ny generation sångare, där den mångsidiga lyrisk-dramatiska sopranen Simone Schneider har stor erfarenhet av just Straussroller. Hon har en närmast bronserad röst men inte Popps överjordiska lyster och skimmer. Å andra sidan, vem har det? Markus Eiche (Robert Storch) har en tät baryton och är idealisk för sin roll. Båda sångarna är uppe i internationella karriärer och de kan snart höras som Diemut och Kunrad i Richard Strauss Feuersnot (1902), också det i en cpo-inspelning med samma dirigent och orkester. Till den inspelningen återkommer vi i ett kommande nummer. Sören Tranberg
† Den amerikanska sopranen Janis Martin har avlidit 75 år gammal. Hon debuterade på Metropolitan i New York 1962 som Flora Bervoix i La Traviata . Hon inledde sin karriär som mezzosopran, men övergick snabbt till det dramatiska sopranfacket. På Met sjöng hon i 147 föreställningar fram till 1997, ofta i ledande roller som Kundry i Parsifal, Marie i Wozzeck , Senta i Den flygande holländaren och titelrollen i Tosca . Martin sjöng mycket i europeiska operahus. Hon var anställd vid Deutsche Oper i Berlin 1971–88. Hon var även en flitig gäst vid Wagnerfestspelen i Bayreuth under åren 1968–97. Där sjöng hon både Eva och Magdalene i Mästersångarna i Nürnberg , Fricka, Sieglinde och Brünnhilde i Valkyrian , Gutrune och andra nornan i Ragnarök , Fricka och Freia i Rhenguldet samt Kundry. Andra betydande roller var Venus i Tannhäuser och Kvinnan i Arnold Schönbergs monodrama Erwartung , Wagners Isolde och Strauss Ariadne. Martin drog sig tillbaka från scenen år 2000.
Hon finns bevarad på ett par kompletta inspelningar: Erwartung med Pierre Boulez som dirigent. I Wagners Rienzi sjunger hon Adriano Colonna mot René Kollo, Siv Wennberg och Theo Adam (EMI). Senta i Deccas inspelning av Den flygande holländaren tillsammans med Norman Bailey, Martti Talvela och Kollo, allt under Georg Soltis ledning. Jag upplevde henne två gånger, dels i en operakonsert i Berwaldhallen för drygt 30 år sedan och som Venus på Bayerische Staatsoper i München.
† Den tyske dirigenten Hans Wallat har avlidit vid 85 års ålder efter en längre tids sjukdom. Han var bland annat chefsdirigent (GMD) vid operahusen i Mannheim (1970–80), Dortmund (1980–85) och Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf/duisburg (1986–96). Wallat dirigerade under sin karriär drygt 90 kompletta Ringcykler och var en de dirigenter som musikaliskt kunde Wagners tetralogi allra bäst. Ringen dirigerade han bland annat i Bayreuth, på Wiener Staatsoper, Bolsjojteatern i Moskva och på Metropolitan i New York. Vid Wagnerfestspelen i Bayreuth ledde han också Mästersångarna i Nürnberg och Den flygande holländaren .
† Den sydafrikanske scenografen Johan Engels har oväntat avlidit i en hjärtattack i sitt hem i London, 62 år gammal. Han studerade konst och design på universitetet i Pretoria. I Sverige är Engels känd för scenografin till Massenetoperan Thaïs på Göteborgsoperan 2010, i regi av Nicola Raab – en uppsättning som gick vidare till operahusen i Valencia, Helsingfors och Los Angeles. Med Raab har han samarbetat i flera uppsättningar, bl.a. i Berlioz’ komiska opera Beatrice och Benedict . Hans samarbeten med regissören David Pountney innefattar bl.a. Trojanerna på Deutsche Oper i Berlin, Mieczysław Weinbergs opera Die Passagierin vid festspelen i Bregenz 2011, vilket i sin tur ledde till att han utsågs till årets scenograf av det tyska operamagasinet Opernwelt. Vidare Turandot vid Salzburgfestspelen och en rad operauppsättningar på Zürichoperan. Johan Engels var precis klar med scenmodellerna till en ny Nibelungens ring på Chicago-operan 2016–17 när han avled.