NYTT PÅ CD

Tidskriften OPERA - - Innehåll -

Po­mo­na, Si­roe re di Per­sia, Adri­a­no in Si­ria, Philip­pe Ja­rous­sky (Vi­val­di), Fran­co Fa­gi­o­li (Por­po­ra), Va­sco da Ga­ma, Tris­tan och Isol­de, Elekt­ra och In­ter­mez­zo.

KEI­SER: PO­MO­NA Hirsch, Sand­mann, Ver­meulen, Ha­rer, Pod­ger, Schoch, Ko­bow, Spo­gis, Gottschick. Ca­pel­la Or­landi Bre­men/ihlen­feldt CPO 777 659-2 [2 CD] Distr: Eu­ro­ton

Si­eg der frucht­ba­ren Po­mo­na (Den frukt­sam­ma Po­mo­nas se­ger) som den­na ”ope­ret­tan” till text av Christi­an He­in­rich Pos­tel he­ter, kom­po­ne­ra­des till den dans­ke kung­en Fred­rik IV:S fö­del­se­dag 1702. En ope­rett i 1800-ta­lets be­mär­kel­se var det na­tur­ligt­vis än­nu in­te frå­gan om, ut­an mer ett re­la­tivt kort och ef­fek­tivt mu­si­ka­liskt skå­de­spel, tilläg­nat den dans­ke mo­nar­ken och hans ge­mål Lou­i­se.

Re­in­hard Kei­ser (1674–1739), vid si­dan av Ge­org Philipp Te­le­mann den fria riks­sta­den Ham­burgs sto­re oper­a­kom­po­si­tör, kom­po­ne­ra­de gär­na tysk­språ­ki­ga ope­ror för sta­dens bor­ger­li­ga köp­manna­klass. Den väl­må­en­de sta­den ha­de ock­så en väl­ut­veck­lad di­plo­ma­ti och i den ingick att hål­la sig väl med si­na många gran­nar och han­dels­part­ners. En ef­ter­trak­tad ka­pell­mäs­tar­ställ­ning i Dan­mark (vars gräns ju gick längs med Ham­burgs stads­gräns) och gär­na även en adels­ti­tel, med­för­de att Kei­ser in­te kom­po­ne­ra­de mind­re än fy­ra ope­ror till den dans­ke kung­ens ära. Po­mo­na uppfördes förs­ta gång­en på Oper am Gän­se­markt (fö­re­gång­a­ren till Ham­bur­go­pe­ran), där Kei­ser ver­ka­de som kapellmästare. Den frukt­sam­ma Po­mo­na var, som det vi­sar sig i styc­kets slut, en om­skriv­ning för kung Fred­riks ge­mål Lou­i­se.

En hand­full gu­dar sam­man­strå­lar för att del­ta i en täv­ling med gu­da­fa­dern Ju­pi­ter själv ( Jan Ko­bow ) som do­ma­re. Hand­ling­en sak­nar för­veck­ling­ar i sed­van­lig stil och är mer ett ka­lej­do­skop över per­son­lig­hets­ty­per i gu­da­ge­stal­ter. Mer­ku­ri­us ( Ju­li­an Pod­ger ) fun­ge­rar som spel­le­da­re och bland de po­e­tiskt och mu­si­ka­liskt sin­na­de del­ta­gar­na finns blom­mor­nas och ung­do­mens gu­din­na Flo­ra ( Do­ert­he Ma­ria Sand­mann ), som dy­ker upp med väs­tan­vin­den Zep­hyrus ( Knut Schoch ). Här finns spann­må­lens och jord­bru­kets gu­din­na, Ce­res ( Oli­via Ver­meulen ) som har ett för­hål­lan­de med Ja­son. Vin­gu­den Bac­chus ( Rai­monds Spo­gis ) är på plats, kanske in­bju­den av sig själv, för att pri­sa vi­nets för­träff­lig­het och ham­nar gär­na i gräl med Po­mo­na själv nie Me­laHirsch ), de frukt­bä­ran­de trä­dens och träd­går­dar­nas gu­din­na vars man Vor­tum­nus ( Mag­da­le­ne Ha­rer ) är för­vand­lings­kons­tens gud. Vi­da­re Vul­ca­nus ( Jörg Gottschick ), el­dens och smi­des­kons­tens gud.

Ope­ran slu­tar med en fjäs­kig och de­li­kat skönk­ling­an­de hyll­ning till det dans­ka kung­a­pa­ret, an­förd av Ju­pi­ter i ett ståt­ligt re­ci­ta­tiv med kör och samt­li­ga so­lis­ter.

Den lil­la ope­ret­tan, vars spel­tid dock är dry­ga två tim­mar, är mer kam­mar­mu­si­ka­lisk än pom­pös. De många of­ta vi­sar­ta­de ari­or­na ut­märks av espri och ryt­misk, in­stru­men­tal och vo­kal va­ri­a­tions­ri­ke­dom. Hon­nörsor­den är po­e­si och gra­ce och här finns inga upp­vis­nings- nummer i gängse ne­a­po­li­tansk ope­ra­stil, även om någ­ra av num­ren är nog så in­tri­ka­ta med svår­be­mäst­ra­de me­lis­mer. Med­ver­kar gör nio in­stru­men­tal­so­lis­ter som de­lar på strå­kar, två obo­er, två block­flöj­ter, en fa­gott, cem­ba­lo, or­gel, chitar­ro­ne och gi­tarr. Den ut­omor­dent­li­ga Ca­pel­la Or­landi Bre­men grun­da­des 1990 och dess le­da­re Tho­mas Ihlen­feldt , även mu­sik­histo­ri­ker med just Kei­sers ope­ra­hus som spe­ci­a­li­tet, och även medut­gi­va­re av en Kei­serut­gå­va, har spe­lat in fle­ra verk av ton­sät­ta­ren ti­di­ga­re, bland an­nat med vår svens­ka ba­rock­sång­ers­ka Su­san­ne Rydén.

Samt­li­ga so­lis­ter, de fles­ta tys­kar, i det­ta lil­la för­näm­li­ga verk hål­ler yp­pers­ta klass. Hen­ry Lars­son

HAS­SE: SI­ROE RE DI PER­SIA Cen­cic, Lezh­ne­va, Fa­gi­o­li, Ne­si, San­cho, Snouf­fer. Ar­mo­nia Ate­nea/pe­trou DEC­CA 478 67 68 [2 CD] Distr: Uni­ver­sal

Det be­gav sig på den ti­den då an­ti­kens lär­de skat­ta­des högt och män­ni­skan ha­de så myc­ket att lä­ra av de gre­kis­ka och la­tins­ka för­fat­tar­na att man an­vän­de sig av de­ras vis­do­mar för att skri­va ope­ra. Det gjor­de många, för att in­te sä­ga de fles­ta, un­der ba­roc­ken med li­bret­tis­ter som Pi­etro Me­tas­ta­sio, som ock­så Jo­hann Adolf Has­se an­li­ta­de. I ope­ran om den per­sis­ke kung­en Si­roe, som även Vi­val­di och Hän­del gjort ope­ra av ef­ter Me­tas­ta­si­os li­bret­to, har sa­gan (från Tu­sen och en natt ) lad­dats med aristo­te­lis­ka dyg­der.

Dra­mat ge­stal­tar en strid om kung­akro­nan mel­lan en far (Cos­roe) och hans två sö­ner (Si­roe och Me­dar­se), som för­vär­ras av Emi­ras klu­ven­het – kär i Si­roe, men öns­kar häm­nas Cos­roe (som dö­dat hen­nes far) – och La­o­dice, som sö­ker för­fö­ra Si­roe. Al­la för­kropps­li­gar dyg­der från Aristo­te­les Den ni­ko­machis­ka eti­ken , där män­ni­skans hand­ling­ar bör be­stäm­mas av hen­nes strä­van ef­ter god­het och, yt­terst, lyc­ka. Per­so­ner­na hos Has­se/me­tas­ta­sio strä­var mot det­ta mål, med de li­der av vis­sa bris­ter. Cos­roe har tap­pat sin­net för pro­por­tio­ner, hans för­nuft vack­lar. Hos La­o­dice härs­kar lus­ten, hos Me­dar­se gi­rig­he­ten me­dan Si­roe är över­dri­vet dyg­dig. En­dast Aras­se, La­o­di­ces bror, är klok re­dan från bör­jan.

Jo­hann Adolf Has­se kan be­trak­tas som den fe­lan­de län­ken mel­lan ba­roc­ken och klas­si­cis­men. Här finns fort­fa­ran­de ope­ra se­ria-struk­tu­ren, men mu­si­ka­liskt, vil­ket re­dan Char­les Bur­ney kon­sta­te­ra­de, ha­de han en käns­la för me­lo­di och ly­ris­mer som över­skri­der ba­roc­kens kon­ven­tio­ner. Hans ope­ror spe­las allt of­ta­re (nej, na­tur­ligt­vis in­te i Sve­ri­ge), och Si­roe re di Per­sia finns i fle­ra ver­sio­ner, den förs­ta från 1733 och en om­ar­be­tad från 1763. Fram­fö­ran­det av ope­ran va­ri­e­rar

från fem och en halv tim­me ner till två och en halv. Ver­sio­nen från 1763 (med någ­ra in­skott från Has­ses Ti­to Vespa­si­a­no och kol­le­gan Grauns Bri­tan­ni­co ) är vad den gre­kis­ka ba­rocken­semb­len Ar­mo­nia Ate­nea här fram­för.

Ver­ket gavs i Aten och på Ver­sa­il­le­so­pe­ran som­ma­ren 2014 i re­gi av counter­te­no­ren Max Emanuel Cen­cic , som ock­så sjung­er ti­tel­rol­len. Man kan – i var­je fall när det­ta skrivs – hit­ta någ­ra klipp på youtu­be från den av allt att dö­ma an­slå­en­de upp­sätt­ning­en. För­ra året kom ock­så Cen­cic med cd:n Ro­ko­ko , där han sjung­er Has­se med sam­ma gre­kis­ka en­semb­le.

An­slå­en­de, i den­na förs­ta in­spel­ning av ope­ran nå­gon­sin, är so­lis­ter­na. Al­li­hop. Cen­cic har bå­de styr­ka och käns­la i sin allt säk­ra­re röst och Fran­co Fa­gi­o­lis om­fångs­ri­ka counter­te­nor han tor­de va­ra den kraft­ful­las­te i sitt fack i dag ger Me­dar­se pon­dus. Att des­sa rol­ler sjungs av counter­te­no­rer ger, i al­la fall för mo­der­na lyss­na­re, mo­ral­pro­ble­ma­ti­ken yt­ter­li­ga­re skär­pa; svag­het och styr­ka i ett så att sä­ga. Cos­roe sjungs av Ju­an San­cho , en hög te­nor med myc­ket god styr­ka. All­de­les häp­nads­väc­kan­de är Ju­lia Lezh­ne­va som La­o­dice. Hon mark­nads­förs rätt hårt (måt­te hon hål­la) och i den­na roll kom­mer hon till sin rätt. Mez­zo­so­pra­nen Ma­ry-ellen Ne­si (Emi­ra) är li­kaså ut­märkt, en ovan­ligt mjuk röst men med god skär­pa. Ame­ri­kans­kan Lau­ren Snouf­fer gör den mins­ta rol­len, Aras­se, men sät­ter vack­ra spår i örat med sin tä­ta och väl­ba­lan­se­ra­de röst.

Ate­nea un­der Ge­or­ge Petrous (som ny­li­gen di­ri­ge­ra­de Xerx­es på Kung­li­ga Ope­ran) led­ning spe­lar ut­märkt, god spänst för­e­nad med lätt­het, men kanske kun­de klang­en va­ra nå­got bätt­re sam­lad. Lik­väl, al­la eu­ro­pe­is­ka län­der har nu ba­rocken­semb­ler som vi­da över­träf­far nå­got som det här lan­det lyc­kas pre­ste­ra, trots att en av de mest ef­ter­trak­ta­de ba­rocksce­ner­na finns strax ut­an­för Stock­holm. Claes Wah­lin

VERACINI: ADRI­A­NO IN SI­RIA Pri­na, Hal­len­berg, In­ver­niz­zi, Bas­so, Ci­ril­lo, Gu­ag­li­ar­do. Eu­ro­pa Ga­lan­te/bion­di Fra Ber­nar­do fb 1409491 [3 CD]

Fran­ce­sco Ma­ria Veracini (1690–1768) var en av den se­na ba­roc­kens störs­ta vi­o­lin­vir­tu­o­ser. Som en fö­re­gång­a­re till Pa­ga­ni­ni for han land och ri­ke runt och fö­re­vi­sa­de si­na vi­o­li­nis­tis­ka häx­kons­ter. Han skrev ock­så mäng­der av mu­sik för sitt in­stru­ment, och det är den han är känd för i dag. Men i London på 1730-ta­let råd­de ope­ra­fe­ber, och även Veracini drogs med när han 1733 kom till den eng­els­ka hu­vud­sta­den. Han an­slöt sig till Ope­ra of the No­bi­li­ty, som var adelns häts­ka kon­kur­rent till Hän­dels av kung­en gyn­na­de ope­ra­hus. För den­na adel­so­pe­ra skrev Veracini 1735 sin mu­sik­dra­ma­tis­ka först­ling Adri­a­no in Si­ria till en re­dan väl be­prö­vad text av Pi­etro Me­tas­ta­sio . Pre­miä­ren blev suc­cé, och ope­ran kom att spe­las ett tju­go­tal gång­er.

Till adelns oper­a­kom­pa­ni ha­de man loc­kat ett par av Hän­dels ti­di­ga­re främs­ta sång­a­re, kastra­ten Se­ne­si­no och so­pra­nen Fran­ce­sca Cuz­zo­ni. Som gräd­de på mo­set ha­de man ock­så lyc­kats ska­ka fram peng­ar att en­ga­ge­ra ti­dens sto­ra fix­stjär­na, kastra­ter­nas kast­rat Fa­ri­nel­li. Dess­utom fanns där en be­und­rad bas i An­to­nio Mon­tag­na­na och yt­ter­li­ga­re en ut­märkt so­pran i Fran­ce­sca Ber­tol­li. Det var dem Veracini ha­de att le­ve­re­ra mu­sik till, och Adri­a­no in Si­ria in­ne­hål­ler par­ti­er per­fekt skriv­na i stru­pen på al­la des­sa sång­a­re. Man kan di­rekt av­lä­sa de­ras rös­ter i re­spek­ti­ve sång­stäm­ma.

Mest ex­trem är na­tur­ligt­vis den roll som skrevs för Fa­ri­nel­li, Far­na­spe. Det är Ann Hal­len­berg som har den lätt tvi­vel­ak­ti­ga äran att age­ra su­per­kast­rat. And­ra ak­ten slu­tar med en aria ”Amor, do­ver, ris­pet­to”, som har kal­lats den svå­ras­te i he­la ba­rock­re­per­to­a­ren. Det kan myc­ket väl va­ra sant, och det är lätt att tap­pa ha­kan in­för Hal­len­bergs oför­fä­ra­de vo­kal­tek­nik. Men mu­si­ka­liskt? El­ler dra­ma­tiskt? Nja, man har en käns­la av att Fa­ri­nel­li stått och tit­tat över ax­eln på Veracini och på­pe­kat: ”Lägg till tju­got­re to­ner där mel­lan d och f – i sam­ma takt för­stås!” El­ler: ”Var­för ba­ra en upp­åt­gå­en­de ska­la, ta fy­ra el­ler fem i stäl­let, en halv­ton hög­re för var­je!” Snart för­svin­ner Far­na­spe bakom all ek­vi­li­bristik, och allt som ut­trycks är Fa­ri­nel­lis eget över­di­men­sio­ne­ra­de ego. Ann Hal­len­berg har ju stör­re ta­lang­er än som cir­kus­konst­när, och jag gis­sar att det­ta in­te är hen­nes fa­vo­rit­par­ti.

Även ti­tel­par­ti­et, kej­sar Adri­a­no, som skrevs för Se­ne­si­no, in­ne­hål­ler snab­ba ton­räc­kor, men de fun­ge­rar mer mu­si­ka­liskt ex­pres­sivt. Det par­ti­et sjungs här av den ma­ka­lö­sa So­nia Pri­na , som med sin kom­bi­na­tion av per­son­lig timb­re, ex­trem vo­kal smi­dig­het och mu­si­ka­lisk in­tel­li­gens gör en stor­ar­tat preg­nant kej­sa­re. Lyss­na ba­ra på ari­an ”Tut­ti ne­mi­ci”! Här ex­cel­le­rar Pri­na verk­li­gen i ex­pres­siv och bril­jant sång. Sär­skilt som Fa­bio Bion­di och hans Eu­ro­pa Ga­lan­te bi­står med ett oer­hört ener­giskt vi­talt or­kes­ter­spel – vil­ket de gör ge­nom­gå­en­de.

Även öv­ri­ga rol­ler är be­sat­ta av hög­kom­pe­ten­ta ar­tis­ter. Fran­ce­sca Cuz­zo­nis par­ti, Emi­re­na, sjungs av Ro­ber­ta In­ver­niz­zi , och Cuz­zo­ni var spe­ci­a­list på att käns­ligt och tonskönt ge­stal­ta kvin­nor i trång­mål. Hän­del skrev un­der­ba­ra ari­or för hen­ne, men sam­ma ta­lang för det emo­tio­nel­la ha­de in­te Veracini. Ro­ber­ta In­ver­niz­zi tol­kar dock så ut­sökt som möj­ligt scha­blon­fi­gu­ren Emi­re­na – hon är dot­ter till den be­seg­ra­de par­ter­kung­en Os­roa, för­lo­vad med Far­na­spe men nu upp­vak­tad av se­ger­her­ren Adri­a­no. Ro­mi­na Bas­so med sin var­ma mez­zo gör rol­len som Adri­a­nos des­a­vou­e­ra­de fäst­mö Sa­bi­na, me­dan Ugo Gu­ag­li­ar­do ut­tryc­ker sig i för­tör­na­de basti­ra­der som den be­seg­ra­de Os­roa.

Även om den mu­sik­dra­ma­tis­ka tät­he­ten in­te är över­väl­di­gan­de, finns myc­ket vi­tal mu­sik att gläd­jas åt i Ve­ra­ci­nis ope­ra. In­spel­ning­en av Adri­a­no in Si­ria gjor­des vid ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de i Wi­e­ner Kon­zert­haus i ja­nu­a­ri 2014. För att Adri­a­no in Si­ria ska lyf­ta krävs ett

MEY­ER­BE­ER: VA­SCO DA GA­MA So­ro­ki­na, Berchtold, Yang, Pru­vot, Rä­sä­nen, Bro­man. Chor der Oper Chem­nitz, Robert-schu­mann-phil­har­mo­nie/be­er­mann CPO 777 828-2 [4 CD] Distr: Eu­ro­ton Den ald­rig slut­ligt sam­man­ställ­da grand opé­ran av Gi­acomo Mey­er­be­er (1791–1864) som postumt har kal­lats Afri­kans­kan kom­mer hä­dan­ef­ter med sä­ker­het att be­näm­nas Va­sco da Ga­ma . Den­na ver­sion, ba­se­rad på den nya Mey­er­be­erut­gå­van, uppfördes för förs­ta gång­en i tys­ka Chem­nitz 2013 (se OPE­RA 3/13). I höst ska man sät­ta upp ope­ran på Deutsche Oper i Berlin som ett led i ett stör­re Meye­be­er­pro­jekt, som re­dan i hös­tas in­led­des med ett kon­sert­fram­fö­ran­de av Di­no­rah med Patri­zia Cio­fi i ti­tel­rol­len. 2016 ska man ge Hu­ge­not­ter­na och 2018 Pro­fe­ten .

Mey­er­be­er och hans li­bret­tist Eugè­ne Scri­be på­bör­ja­de ar­be­tet på Afri­kans­kan/va­sco da Ga­ma re­dan 1837. Men ar­be­tet drog ut på ti­den och när Mey­er­be­er dog låg ope­ran fort­fa­ran­de oupp­förd och not­ma­te­ri­a­let var bå­de om­fat­tan­de och osov­rat. Mey­er­be­ers och Scri­bes ar­bets­namn på ope­ran blev med ti­den Va­sco da Ga­ma , men Franço­i­sjo­seph Fé­tis som sam­man­ställ­de ett upp­fö­ran­de­ma­te­ri­al, vil­le att den skul­le be­hål­la sitt ur­sprung­li­ga namn, trots att det in­te fanns till­stym­mel­se till nå­gon ”af­ri­kans­ka” i hand­ling­en.

Nu har den över fy­ra tim­mar långa Chem­nit­zupp­sätt­ning­en ham­nat på li­ka många cd-ski­vor. För förs­ta gång­en kan nu en in­ter­na­tio­nell mu­sik­publik ta del av Mey­er­be­ers vack­ra och stor­slag­na mu­sik, tryckt som otryckt, i sin hel­het och det i en in­spel­ning som san­ner­li­gen in­te lå­ter skäm­mas för sig.

Märk­ligt nog finns ing­en ti­di­ga­re kom­mer­si­ell in­spel­ning av Afri­kans­kan trots att den länge var oer­hört po­pu­lär i slu­tet på 1800-ta­let och i bör­jan på 1900-ta­let in­nan na­zis­ter­na gjor­de vad de kun­de för att sud­da ut Mey­er­be­ers namn i ope­ra­histo­ri­en. Någ­ra li­ve­in­spel­ning­ar finns, bland an­nat med Shir­ley Ver­rett och Plá­ci­do Do­min­go samt Jes­sye Nor­man/ve­ri­a­no Luchet­ti. En dvd-upp­tag­ning med de först­nämn­da finns ock­så.

Va­sco da Ga­ma hand­lar om fa­na­tism och främ­lings­hat, ingalun­da en­bart knu­ten till eu­ro­pe­isk ko­lo­ni­a­lism och ka­tols­ka kyr­kans fram­fart, ut­an även som den kun­de ta sig ut­tryck hos Brah­mas in­dis­ka präs­ter­skap. Ett ge­nom­gå­en­de te­ma är hur skör och nyck­full so­ci­al upp­gång kan te sig när de po­li­tis­ka och geo­gra­fis­ka för­hål­lan­de­na för­änd­ras. På sisto­ne har allt fler ope­ra­sce­ner bör­jat upp­täc­ka gil­tig­he­ten i Mey­er­be­ers ope­ror för vår tid och hur väl hans kri­tik av till ex­em­pel re­li­giös fa­na­tism lig­ger, in­te ba­ra i Afri­kans­kan/va­sco da Ga­ma ut­an även i Hu­ge­not­ter­na och Pro­fe­ten . Hand­ling­en i kort­het: Inès, por­tu­gi­sisk ami­rals­dot­ter, är mot sin vil­ja bort­gift med Don Pédro, med­lem av det kung­li­ga hovet. Hon äls­kar of­fi­ce­ren Va­sco da Ga­ma som ef­ter att ha va­rit ute på ha­ven kom­mer hem med två sla­var, Sé­li­ka och Nélu­sko som be­vis på att det finns oupp­täck­ta län­der bort­om Afri­ka. När han vill ut på vi­da­re upp­täckts­fär­der pro­te­ste­rar kyr­kan av pre­stigeskäl och han kas­tas i fäng­el­se. Inès får ho­nom fri­släppt och han får ta emot sla­vin­nan Sé­li­ka, som även hon för­äls­kat sig i den drif­ti­ge upp­täckts­re­san­den. Ef­ter många för­veck­ling­ar slu­tar tri­ang­eld­ra­mat med att Sé­li­ka tar sitt liv i en över tju­go mi­nu­ter lång of­fer­ri­tu­al, där hon in­an­das den gif­ti­ga man­za­nil­la­bus­ken. En an­norlun­da kär­leks­död.

In­spel­ning­en är mu­si­ka­liskt ge­di­gen och re­kom­men­de­ras varmt. Den ös­ter­ri­kis­ke te­no­ren Bern­hard Berchtold sjung­er med stor när­va­ro och varm timb­re även om en viss bravur­mäs­sig lys­ter sak­nas på höj­den i den be­röm­da pa­ra­di­sa­ri­an som här fram­trä­der i sitt sam­man­hang med en ca­ba­let­ta med kör. Den ko­re­ans­ka so­pra­nen Gui­bee Yang sjung­er Inès med käns­lig och glas­klar so­pran, lik­som uz­be­kis­kan Clau­dia So­ro­ki­na med sitt be­tyd­ligt bre­da­re och mer kraft­ful­la re­gis­ter som sla­vin­nan Sé­li­ka.

Men ock­så ba­sen Pi­er­re-yves Pru­vot sjung­er Nélus­kos del­vis tra­gi­ko­mis­ka roll för­tjänst­fullt. Robert-schu­mann-fil­har­monins or­kes­ter­spel un­der Chem­nit­zo­pe­rans mu­si­ka­lis­ke chef Frank Be­er­mann är ut­an an­märk­ning. Hen­ry Lars­son

WAG­NER: TRIS­TAN OCH ISOL­DE Wenn­berg, Wen­koff, Wil­kens, Me­ven, As­ker. Norr­kö­ping Symp­ho­ny Or­chest­ra/ Wel­ser-möst Ster­ling CDA 1690/92-2 [3 CD] Distr: Ster­ling Mu­sic Dis­tri­bu­tion

La­gom till hov­sång­ers­kan Siv Wenn­bergs 70-års­fi­ran­de på­bör­ja­de skiv­bo­la­get Ster­ling ut­giv­ning­en av en se­rie ski­vor med ti­teln ”Siv Wenn­berg – A Gre­at Pri­ma­don­na”. Vo­lym två är Tris­tan och Isol­de in­spe­lad vid ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de i Stock­holms Kon­sert­hus 1988.

Isol­de i Wenn­bergs tolk­ning är no­bel, ka­rak­tärs­stark och käns­lo­sam. Samt­li­ga ka­rak­tärs­drag ba­lan­se­ras mäs­ter­ligt ut­an att nå­got till­låts ta över­hand och bli över­dri­vet. Den förs­ta ak­tens ex­plo­si­va ut­spel är åter­håll­na men väl un­der­stöd­da av en vo­kal sta­bi­li­tet som lö­per ge­nom he­la fö­re­ställ­ning­en. And­ra ak­tens kär­leks­ful­la Isol­de por­trät­te­ras på ett myc­ket ny­an­se­rat och över­ty­gan­de sätt. Ut­veck­ling­en från vred­gad och be­dra­gen till kär­leks­full byggs bril­jant upp av Wenn­berg, som i den and­ra ak­ten be­to­nar Isol­des fe­mi­ni­na och mju­ka egens­ka-

Och i som­mar ges ver­ket i eng­els­ka Garsing­ton. In­ter­mez­zo krä­ver en in­tim sa­long för att kom­ma till sin rätt.

I ope­ran he­ter pa­ret Christine och Robert Storch och de bor i en ös­ter­ri­kisk by. I in­led­nings­sce­nen är det upp­brotts­stäm­ning ef­tersom Robert ska åka till Wi­en på ett tre­må­na­ders di­ri­gentupp­drag. Hust­run grä­lar, stö­kar och står i. Christine är en kom­pli­ce­rad fi­gur och hon får ab­so­lut in­te gö­ras osym­pa­tisk för då skul­le Robert (Ri­chard) ald­rig ha stan­nat kvar och om­gär­dat hen­ne med så många kär­leks­be­ty­gel­ser. Vo­kalt stäl­ler det­ta so­pran­par­ti myc­ket sto­ra krav så­väl mu­si­ka­liskt som ge­stalt­nings­mäs­sigt med stän­di­ga takt­by­ten, väx­ling­ar mel­lan tal, talsång och mer ari­o­sa par­ti­er. Hon står på scen i tio av ope­rans tret­ton sce­ner. Röst­ligt lig­ger par­ti­et mel­lan fält­mar­skal­kin­nans sil­ver­stro­fer i Ro­sen­ka­val­je­ren (Christi­nes so­loscen i förs­ta ak­tens fi­nal, en bit­ter­ljuv kan­ti­le­na) och Chry­sot­he­mis ut­brott i Elekt­ra . Man kan ock­så se rol­len som en pen­dang till fär­gar­frun i Die Frau oh­ne Schat­ten men ut­an det över­las­ta­de tan­ke­gods som den ope­ran in­ne­hål­ler.

När väl kapellmästare Storch läm­nat hem­met be­ger sig hust­run ut och åker käl­ke i skid­bac­ken, där hon rå­kar kroc­ka med den unge ba­ro­nen Lum­mer ( Mar­tin Hom­rich ) vil­ket hörs i mu­si­ken. Man hör när hon åker ut­för, och pre­cis som när ti­tel­per­so­nen i Ara­bel­la ska ut på släd­färd hörs bjäll­ror. Den unge ba­ro­nens far kän­de Christine och nu vill hon pro­te­ge­ra so­nen. Hon sve­per in på värds­hu­set i en virv­lan­de vals och byskvall­ret tar fart. Se­dan fix­ar hon ett ut­hyr­nings­rum åt den unge ba­ro­nen, som är lätt uttrå­kad av hen­nes plad­der. Han för­sö­ker vig­ga hen­ne på peng­ar för si­na stu­di­er, vil­ket in­te lyc­kas. Två sce­ner se­na­re är han på be­sök hem­ma hos Christine, som får ett ro­sa kär­leks­brev adres­se­rat till Robert från en viss lätt­fo­tad dam, Mit­zi Mai­er. Christine skri­ver och an­kla­gar ma­ken för otro­het, men han för­står ingen­ting.

And­ra ak­ten in­leds med ett par­ti skat, ett kort­spel, mel­lan fy­ra her­rar, bl.a. Robert och en viss kapellmästare Stroh, som har en mes­al­li­ans med just nämn­da Mit­zi Mai­er. Christine för­sö­ker ta ut skils­mäs­sa, men allt slu­tar med en för­so­nings­mål­tid mel­lan ma­kar­na i fiss-dur.

In­ter­mez­zo in­ne­bär en helt ny kom­po­si­tions­stil. Re­dan i för­spe­let till Ari­ad­ne på Nax­os var Strauss in­ne på lik­nan­de tan­ke­gång­ar. I In­ter­mez­zo har det­ta ge­nom­förts till sin yt­ters­ta kon­se­kvens. Di­a­lo­gen är det vik­ti­gas­te, kan­ti­le­nan er­bju­der få ut­veck­lings­möj­lig­he­ter och de sym­fo­nis­ka ele­men­ten re­du­ce­ras till an­tyd­ning­ar. De ut­veck­las hu­vud­sak­li­gen i de många or­kes­ter­mel­lan­spe­len, som åter­ger hu­vud­per­so­ner­nas in­re per­son­lig­hets­ut­veck­ling. Det är egent­li­gen ba­ra i de bå­da ak­ter­nas slut­sce­ner som sång­ar­na har mer sång­ba­ra par­ti­er.

Den nu ak­tu­el­la cpo-in­spel­ning­en är från ett li­vekon­sert­fram­fö­ran­de i München 2011. Den har no­mi­ne­rats till årets Ope­ra Award i ka­te­go­rin bäs­ta cd-in­spel­ning. Ulf Schir­mer le­der Münch­ner Rund­fun­kor­ches­ter i ett dif­fe­ren­ti­e­rat or­kes­ter­spel, om in­te med sam­ma sto­ra dy­na­mik som Wol­f­gang Sa­wal­lisch på Emi-in­spel­ning­en (1980) med dess oslag­ba­ra trio: Lu­cia Popp, Di­etrich Fi­scher-di­eskau och Adolf Dal­la­poz­za.

Nu får vi mö­ta en helt ny ge­ne­ra­tion sång­a­re, där den mångsidi­ga ly­risk-dra­ma­tis­ka so­pra­nen Si­mo­ne Schneider har stor er­fa­ren­het av just Strauss­rol­ler. Hon har en när­mast bron­se­rad röst men in­te Popps över­jor­dis­ka lys­ter och skim­mer. Å and­ra si­dan, vem har det? Mar­kus Eiche (Robert Storch) har en tät ba­ry­ton och är ide­a­lisk för sin roll. Bå­da sång­ar­na är up­pe i in­ter­na­tio­nel­la kar­riä­rer och de kan snart hö­ras som Di­e­mut och Kun­rad i Ri­chard Strauss Feu­ersnot (1902), ock­så det i en cpo-in­spel­ning med sam­ma di­ri­gent och or­kes­ter. Till den in­spel­ning­en åter­kom­mer vi i ett kom­man­de nummer. Sö­ren Tran­berg

† Den ame­ri­kans­ka so­pra­nen Ja­nis Mar­tin har av­li­dit 75 år gam­mal. Hon de­bu­te­ra­de på Metro­po­li­tan i New York 1962 som Flo­ra Ber­vo­ix i La Tra­vi­a­ta . Hon in­led­de sin kar­riär som mez­zo­so­pran, men över­gick snabbt till det dra­ma­tis­ka so­pran­fac­ket. På Met sjöng hon i 147 fö­re­ställ­ning­ar fram till 1997, of­ta i le­dan­de rol­ler som Kund­ry i Par­si­fal, Ma­rie i Woz­zeck , Sen­ta i Den fly­gan­de hol­län­da­ren och ti­tel­rol­len i Tosca . Mar­tin sjöng myc­ket i eu­ro­pe­is­ka ope­ra­hus. Hon var an­ställd vid Deutsche Oper i Berlin 1971–88. Hon var även en flitig gäst vid Wag­ner­fest­spe­len i Bay­reuth un­der åren 1968–97. Där sjöng hon bå­de Eva och Mag­da­le­ne i Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg , Fric­ka, Si­eglin­de och Brünn­hil­de i Val­ky­ri­an , Gut­ru­ne och and­ra nor­nan i Rag­narök , Fric­ka och Freia i Rhen­gul­det samt Kund­ry. And­ra be­ty­dan­de rol­ler var Ve­nus i Tann­häu­ser och Kvin­nan i Ar­nold Schön­bergs mo­nodra­ma Er­war­tung , Wag­ners Isol­de och Strauss Ari­ad­ne. Mar­tin drog sig till­ba­ka från sce­nen år 2000.

Hon finns be­va­rad på ett par kom­plet­ta inspelningar: Er­war­tung med Pi­er­re Bou­lez som di­ri­gent. I Wag­ners Ri­en­zi sjung­er hon Adri­a­no Co­lon­na mot René Kol­lo, Siv Wenn­berg och Theo Adam (EMI). Sen­ta i Dec­cas in­spel­ning av Den fly­gan­de hol­län­da­ren till­sam­mans med Nor­man Bai­ley, Mart­ti Tal­ve­la och Kol­lo, allt un­der Ge­org Sol­tis led­ning. Jag upp­lev­de hen­ne två gång­er, dels i en oper­a­kon­sert i Ber­wald­hal­len för drygt 30 år se­dan och som Ve­nus på Bay­e­rische Staatso­per i München.

† Den tys­ke di­ri­gen­ten Hans Wal­lat har av­li­dit vid 85 års ål­der ef­ter en läng­re tids sjuk­dom. Han var bland an­nat chefs­di­ri­gent (GMD) vid ope­ra­hu­sen i Mann­heim (1970–80), Dort­mund (1980–85) och Deutsche Oper am Rhe­in i Düs­sel­dorf/du­is­burg (1986–96). Wal­lat di­ri­ge­ra­de un­der sin kar­riär drygt 90 kom­plet­ta Ring­cyk­ler och var en de di­ri­gen­ter som mu­si­ka­liskt kun­de Wag­ners te­tralo­gi all­ra bäst. Ring­en di­ri­ge­ra­de han bland an­nat i Bay­reuth, på Wi­e­ner Staatso­per, Bolsjoj­te­a­tern i Moskva och på Metro­po­li­tan i New York. Vid Wag­ner­fest­spe­len i Bay­reuth led­de han ock­så Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg och Den fly­gan­de hol­län­da­ren .

† Den syd­af­ri­kans­ke sce­no­gra­fen Jo­han Eng­els har ovän­tat av­li­dit i en hjärt­at­tack i sitt hem i London, 62 år gam­mal. Han stu­de­ra­de konst och design på uni­ver­si­te­tet i Pre­to­ria. I Sve­ri­ge är Eng­els känd för sce­no­gra­fin till Mas­se­ne­to­pe­ran Thaïs på Gö­te­borgso­pe­ran 2010, i re­gi av Ni­co­la Raab – en upp­sätt­ning som gick vi­da­re till ope­ra­hu­sen i Va­len­cia, Helsing­fors och Los Angeles. Med Raab har han sam­ar­be­tat i fle­ra upp­sätt­ning­ar, bl.a. i Ber­li­oz’ ko­mis­ka ope­ra Be­a­trice och Benedict . Hans sam­ar­be­ten med re­gis­sö­ren Da­vid Pount­ney in­ne­fat­tar bl.a. Tro­ja­ner­na på Deutsche Oper i Berlin, Mieczysław We­in­bergs ope­ra Die Pas­sa­gi­e­rin vid fest­spe­len i Bre­genz 2011, vil­ket i sin tur led­de till att han ut­sågs till årets scenograf av det tys­ka ope­ra­ma­ga­si­net Oper­nwelt. Vi­da­re Tu­ran­dot vid Salz­burg­fest­spe­len och en rad ope­raupp­sätt­ning­ar på Züricho­pe­ran. Jo­han Eng­els var pre­cis klar med scen­mo­del­ler­na till en ny Ni­be­lung­ens ring på Chi­ca­go-ope­ran 2016–17 när han av­led.

Sve­ri­ge­pre­miär 19 feb­ru­a­ri

ja­nis mar­tin

1939–2014

hans wal­lat

1929–2014 jo­han eng­els

1952–2014

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.