NYTT PÅ DVD

Tidskriften OPERA - - Innehåll -

2 x Hip­po­lyte et Ari­cie, Lo fra­te´nna­mo­ra­to, Do­ve è amo­re è ge­lo­sia, Don Gio­van­ni, Tro­ja­ner­na, Me­dea och Car­men.

RA­MEAU: HIP­PO­LYTE ET ARI­CIE Lyon, Karg, Con­nol­ly, De­gout, Lis, Wat­son, de Ne­gri, Pastu­raud, Le­fèv­re, Fé­lix, Bo­den, Qu­in­tans. Or­chest­ra of the Age of En­lighten­ment & The Glyn­de­bour­ne Cho­rus/christie Re­gi: Jo­nat­han Kent Sce­no­gra­fi: Paul Brown Opus Ar­te 1143 D [2 DVD]

RA­MEAU: HIP­PO­LYTE ET ARI­CIE Leh­ti­puu, Gil­let, De­gout, Con­nol­ly, Az­za­ret­ti, Hal­ler, Mauil­lon, Le­gay, Lis, Le­fèv­re, Hill, Mul­roy, Ca­me­li­no, Var­ni­er, Fierro. Le Con­cert d’as­trée/haïm Re­gi: Ivan Alex­an­dre Sce­no­gra­fi: An­to­i­ne Fon­tai­ne Era­to 08256 462291 7 8 [2 DVD]

Je­an-philip­pe Ra­meau var vid 50 års ål­der eta­ble­rad som kom­po­si­tör av verk för cem­ba­lo och som för­fat­ta­re till en be­ty­del­se­full har­mo­ni­lä­ra. Men han ha­de än­nu in­te skri­vit nå­gon ope­ra, vil­ket man mås­te gö­ra om man öns­ka­de bli en kom­po­si­tör som räk­na­des. Kom­po­si­tö­ren Michel Pig­no­let de Mon­téclair ha­de en in­te obe­tyd­lig in­ver­kan på Ra­meau, och det är ef­ter att ha sett hans Jeph­té 1732 som Ra­meau kon­tak­tar ver­kets li­bret­tist, Si­mon-jo­seph Pel­le­g­rin , som ut­i­från Eu­ri­pi­des, Se­neca och fram­för allt Ra­ci­ne om­vand­lar den väl­kän­da histo­ri­en om hur Fed­ra blir för­äls­kad i sin styv­son till ope­ran Hip­po­lyte et Ari­cie . Kon­struk­tio­nen föl­jer Lul­ly med en pro­log och fem ak­ter. Pre­miä­ren äger rum på l’aca­démie Roya­le i Paris 1733.

Ra­meau an­sträng­de sig, fram­gångs­rikt kan vi i dag kon­sta­te­ra, för att ska­pa tä­ta klang­er, in­te minst för kör­par­ti­er­na, dy­na­misk dans och vack­ra ut­trycks­ful­la ari­or. 1733 blev det näs­tan för myc­ket, en del tyck­te han för­rått Lul­ly-ide­a­let. Lik­väl blev ope­ran med ti­den en se­ger, in­te minst ge­nom de många mu­si­ka­lis­ka kon­tras­ter­na, från hög­dra­ma­tik i hel­ve­tet till ly­ris­mer i de äls­kan­des ari­or och du­et­ter.

Ur­ver­sio­nen om­ar­be­ta­des för näs­ta upp­sätt­ning 1742 och un­der Ra­meaus livs­tid räk­na­des hans se­na­re verk, Cas­tor et Pol­lux el­ler Dar­da­nus , som be­tyd­ligt bätt­re. I dag är det tvärtom. De­but­ver­ket Hip­po­lyte et Ari­cie an­ses hö­ra till hans främs­ta.

I dis­kus­sio­nen kring hur man ska spe­la ba­roc­ko­pe­ra är des­sa två färs­ka upp­tag­ning­ar ett ut­märkt till­fäl­le att se två ra­di­kalt skil­da vis att iscen­sät­ta ba­roc­ko­pe­ra. An­ting­en som re­gis­sö­ren Ivan Alex­an­dre med Em­ma­nu­el­le Haïms Le Con­cert d’as­trée gjor­de på Gar­ni­e­ro­pe- ran 2012 el­ler som Jo­nat­han Kent val­de att gö­ra i Glyn­de­bour­ne med Wil­li­am Christie och Or­chest­ra of the Age of En­lighten­ment 2013. Gar­ni­e­ro­pe­ran står för en så kal­lad hi­sto­riskt in­for­me­rad iscen­sätt­ning, i Glyn­de­bour­ne hand­lar det om att hit­ta ett ut­tryck som me­ta­fo­riskt över­sät­ter den ef­fekt ver­ket kan tän­kas ha haft på då­ti­dens publik. Det är sti­len som skil­jer de bå­da till­vä­ga­gångs­sät­ten åt; an­ting­en för­sö­ker man få da­gens publik att när­ma sig då­ti­dens ut­tryck, el­ler så för­sö­ker man få då­ti­dens ut­tryck att när­ma sig da­gens publik. Den pri­o­ri­te­ra­de kom­mu­ni­ka­tions­vä­gen går i förs­ta fal­let från sa­long till scen, i det and­ra fal­let mot­satt väg.

Ivan Alex­an­dre, till­sam­mans med ko­re­o­gra­fen och ba­rock­dans­ex­per­ten Na­ta­lie van Pa­rys , an­vän­der sig av må­la­de ku­lis­ser, tids­trog­na dräk­ter och åter­ska­pa­de ba­rock­dan­ser. Det är en ele­gant och vac­ker upp­sätt­ning: mil­da fär­ger, rö­rel­ser och sce­ne­ri­er som har­mo­ni­e­rar med mu­si­ken. Oak­tat al­la de ko­der som ryms i gestik el­ler i de oli­ka dan­ser­na som ha­de sin be­stäm­da funk­tion, kan vi som publik i dag upp­fat­ta det he­la rent este­tiskt – som vac­kert, ele­gant och har­mo­niskt. Men vad publi­ken 1733 hän­för­des av, det är na­tur­ligt­vis svå­ra­re att ve­ta. Att re­kon­stru­e­ra det sce­nis­ka in­ne­bär in­te att man lyc­kas re­kon­stru­e­ra publi­kens upp­fatt­ning.

Om man i stäl­let gör som Jo­nat­han Kent och hans fan­ta­si­ful­le scenograf Paul Brown , så mö­ter vi en upp­sätt­ning som vän­der på ste­ken och för­sö­ker åter­ska­pa det slags ver­kan ope­ran kan ha haft på publi­ken, upp­le­vel­sen av det un­der­ba­ra – la mer­veil­leuse. Det­ta ute­slu­ter in­te det hi­sto­riskt in­for­me­ra­de. Gu­dar­nas för­hål­lan­de till män­ni­skor­na och de kon­flik­ter som ut­spe­las mel­lan de se­na­re mås­te ock­så över­sät­tas för att få öns­kad ef­fekt. Så vad gör då Kent och Brown? Jo, de sät­ter ett gi­gan­tiskt kyl­skåp på sce­nen. Där ryms väl­kän­da frans­ka livs­me­del och Di­a­na, jak­tens och kysk­he­tens gu­din­na, som fram­trä­der i frys­fac­ket. Hen­nes mot­sats, Cu­pi­do – som av Ju­pi­ter getts en dag om året att slunga si­na kär­lekspi­lar om­kring sig – kläcks ur ett ägg.

Ja, och när vi se­dan ham­nar i Di­a­nas skog, då ploc­kar kö­ren fram broc­co­li ur ky­len som blir till träd, det sil­ver­blå smör­pa­ke­tet veck­las ut till him­mel och ovan­i­från seg­lar blom­kål och en apel­sinklyf­ta ner: sol och stack­moln. Men den frid och det lugn Di­a­nas föl­je sjung­er om vi­sar sig in­ne­hål­la blodsof­fer. Ner­skjut­na hjor­tar slä­pas in, hängs upp och töms på blod som fläc­kar de oskuldsvi­ta klän­ning­ar­na i föl­jet. Te­seus ner­sti­gan­de till hel­ve­tet sker lo­giskt nog på bak­si­dan av kyl­skåpet, fyllt av di­ver­se otäc­ka in­sek­ter som fro­das på ap­pa­ra­tens he­ta bak­si­da. Och var åter­upp­väcks de bå­da äls­kan­de, Hip­po­lyte och Ari­cie, i slu­tet, när Di­a­na av Ju­pi­ter tving­ats ge vi­ka, om in­te i ett an­nat slags kyl­rum: i bår­hu­set.

Det är en fan­tas­tisk och i san­ning ba­rock upp­sätt­ning; vi­su­ellt fan­ta­si­rik, fylld av de­tal­jer och med ett age­ran­de som flyt­tar fram per­son­gal­le­ri­et och dess vån­dor till vår tid. Så vad är då mest au­ten-

tiskt? Ja, det be­ror på vad man vill upp­nå, en tids­re­sa bak­åt där publi­ken får ta del av en svun­nen men vac­kert åter­ska­pad es­te­tik, el­ler att för­vand­la ver­kets in­ne­bo­en­de möj­lig­he­ter och dess emot­sed­da ver­kan till att fun­ge­ra näs­tan 300 år ef­ter dess fö­del­se. Up­pen­bar­li­gen kan man gö­ra bå­de och.

Mu­si­ka­liskt är bå­da des­sa upp­tag­ning­ar av myc­ket hög klass, någ­ra av de främs­ta ba­rockso­lis­ter­na hörs här och det är knap­past en slump att fle­ra av sång­ar­na åter­finns på bå­da in­spel­ning­ar­na: Stép­ha­ne De­gout som Te­seus, Sarah Con­nol­ly som Fed­ra, Franço­is Lis som ett knip­pe gu­dar el­ler Ai­me­ry Le­fèv­re som Ar­cas. De är al­la ut­märk­ta i bå­da ver­sio­ner­na. Ed Lyons Hip­po­lyte i Glyn­de­bour­ne gör möj­li­gen en nå­got star­ka­re pre­sta­tion än To­pi Leh­ti­pu­us i Paris, men det hand­lar om grad­skill­na­der och om att ut­rym­met för skå­de­spe­le­ri är stör­re i Glyn­de­bour­ne. All­de­les ena­stå­en­de är Christi­a­ne Kargs Ari­cie i Jo­nat­han Kents upp­sätt­ning, hon har en elas­tisk so­pran med en säll­synt fin fra­se­ring. Li­kaså är Ana Qu­in­tans Cu­pi­do i den ver­sio­nen syn­ner­li­gen un­der­hål­lan­de, men Jaël Az­za­ret­ti sjung­er minst li­ka snyggt i Paris.

Le Con­cert d’as­trée re­spek­ti­ve Or­chest­ra of the Age of En­lighten­ment är två av de bäs­ta eu­ro­pe­is­ka ba­rocken­semb­ler­na. Em­ma­nu­el­le Haïm, som le­der den först­nämn­da, är näs­tan i klass med Wil­li­am Christie som le­der den eng­els­ka or­kes­tern. Christie har valt aning­en lång­sam­ma­re tem­pi, och har en pre­ci­sion som är av­unds­värd.

De­tal­jer skil­jer de bå­da in­spel­ning­ar­na åt när det gäl­ler det mu­si­ka­lis­ka. Som all­konst­verk är de bå­da ut­märk­ta ex­em­pel på två oli­ka este­tis­ka för­håll­nings­sätt, men fram­gång­en för ba­rock­gen­ren be­ror ut­an tve­kan på det slags es­te­tik som Jo­nat­han Kent så ljuv­ligt un­der­hål­lan­de valt. Claes Wah­lin

PER­GO­LE­SI: LO FRA­TE ’NNA­MO­RA­TO Alai­mo, Bel­fi­o­re, Bic­cirè, Ada­mo­nytè, Di Castri, Ale­g­ret, Che­ri­ci, Bo­ve, Mo­ra­ce. Eu­ro­pa Ga­lan­te/bion­di Re­gi och sce­no­gra­fi: Wil­ly Lan­din Art­haus Mu­sik 101 652 [2 DVD]

För svens­ka ope­ra­besö­ka­re är nog på sin höjd La ser­va padro­na (Ett li­tet hus­kors) det en­da verk av Gio­van­ni Bat­tis­ta Per­go­le­si som är be­kant. Det var ock­så den buf­fan som vid sin pre­miär i Paris 1752, 20 år ef­ter urupp­fö­ran­det 1733, ut­lös­te la que­rel­le des bouf­fons – den be­röm­da stri­den som hand­la­de om huruvi­da den mer se­ri­ö­sa ope­ran à la Ra­meau var att fö­re­dra fram­för ope­ra buf­fa . Året in­nan pre­miä­ren, 1732, skrev Per­go­le­si fö­re­lig­gan­de mu­si­ka­lis­ka ko­me­di, Lo fra­te ’nna­mo­ra­to – Den för­äls­ka­de bro­dern.

Per­son­gal­le­ri­et lig­ger nä­ra det i com­me­dia dell’ar­te , lik­som hand­ling­en re­dan på Per­go­le­sis tid var kon­ven­tio­nell. Det­ta be­tyd­de in­te att den an­sågs för­le­gad el­ler trå­kig, tvärtom. Histo­ri­en om ett för­svun­net barn som i vux­en ål­der hit­tar si­na sys­kon var ett po­pu­lärt te­ma. Här är det Asca­nio som li­der kval för att han in­te kan väl­ja mel­lan Ne­na och Ni­na, in­te så kons­tigt, upp­täc­ker han i fi­na­len, som det är hans för­lo­ra­de syst­rar. I öv­rigt har vi en gam­mal man (Mar­ca­ni­el­lo) som vill gifta sig med en allt­för ung kvin­na (Ni­na), re­spek­ti­ve hans son (Don Pi­etro), som nog kan tän­ka sig att gifta sig med vem som helst.

Upp­sätt­ning­en är för­lagd till ett ita­li­enskt 1950/60-tal, med ka­rak­te­ris­tis­ka hus­fa­sa­der, en li­ten bar samt en ve­spa. Det he­la är la­gom få­nigt, all­ra mest Filip­po Mo­ra­ces Don Pi­etro som helst för­sö­ker sjunga på frans­ka och ut­an nå­gon som helst självin­sikt om hur ur­bo­ta trist han är i da­mer­nas ögon; en pa­ro­di på Äls­ka­ren med ver­sal. Men han sjung­er bra, en luf­tig och ef­fek­tiv ba­ry­ton, som för­vis­so över­träf­fas av Ni­co­la Alai­mos ba­ry­ton, som ger Mar­ca­ni­el­lo en svär­ta och kraft, ut­an att för­lo­ra i lätt­het.

Över­lag är det myc­ket go­da sång­arin­sat­ser, näm­nas mås­te Ro­sa Bo­ves Car­del­la (Mar­ca­ni­el­los hu­sa), vars strä­va, vack­ra mez­zo­so­pran ger rol­len ka­rak­tär. Kraft och ron­dör har so­pra­nen Lau­ra Che­ri­ci (Van­nel­la) och mez­zo­so­pra­nen Bar­ba­ra Di Castri som Luggre­zia, Mar­ca­ni­el­los dot­ter, som får Asca­nio på slu­tet. Om nå­gon ska fram­hä­vas ex­tra så är det Ele­na Bel­fi­o­re som Asca­nio, en mjuk, bärkaf­tig so­pran med ut­sökt fra­se­ring.

Eu­ro­pa Ga­lan­te un­der Fa­bio Bon­di har god svikt och gott tem­po, in­te minst i de många ele­gan­ta en­semb­le­num­ren som är över­ras­kan­de vi­ta­la. Mind­re vac­kert är al­la stav­fel i dvd:ns lis­ta över de oli­ka sce­ner­na. Det ver­kar som en ita­li­ensk buf­fa­fi­gur haft ett fing­er med i kor­rek­tur­läs­ning­en. Claes Wah­lin

G. SCAR­LAT­TI: DO­VE È AMO­RE È GE­LO­SIA Mácˇi­ková, Bri­sce­in, Kne˘žíková, Bˇ­re­zi­na, Klepl, Kupcová. Sch­war­zen­berg Court Or­chest­ra/spur­ný Re­gi: On­dˇ­rej Ha­vel­ka Opus Ar­te OA 1104 D [1 DVD]

Drott­ning­holms­tea­tern är in­te unik. Det finns en, men en­dast en, an­nan ba­rock­te­a­ter av sam­ma ka­li­ber, där ma­ski­ne­ri, de­ko­rer och an­nat från ti­den är, ef­ter

ve­der­bör­li­ga re­stau­ra­tio­ner, be­va­ra­de. Krum­lov­te­a­tern i nu­va­ran­de Tjec­ki­en är möj­li­gen snäp­pet mer in­tres­sant, i al­la fall om man ska tro dem som i dag an­sva­rar för te­a­tern. Klart är att Krum­lov­te­a­tern är mer ba­rock än Drott­ning­holms­tea­tern, ef­tersom dess de­ko­rer in­te vet­ter mot klas­si­cis­mens es­te­tik som Drott­ning­holm. Och sta­den Cˇeský Krum­lovs – i söd­ra Böh­men nä­ra den ös­ter­ri­kis­ka grän­sen – hi­sto­ris­ka de­lar är se­dan 1992 upp­tag­na på Une­sco världs­arvs­lis­ta.

Med den­na in­spel­ning av Giuseppe Scar­lattis Do­ve è amo­re è ge­lo­sia – Där kär­lek finns, finns svart­sju­ka – från 1768, finns det go­da möj­lig­he­ter att jäm­fö­ra Krum­lov med Drott­ning­holm. Man vi­sar in­te ba­ra någ­ra ele­gan­ta change­ments à vue – de­kor­by­ten in­för öp­pen ri­då – el­ler kor­ta glim­tar från scen­ma­ski­ne­ri­et, ut­an dess­utom in­går en fem­tio mi­nu­ter lång do­ku­men­tär om te­a­tern, dess re­no­ve­ring och hur de oli­ka de­lar­na i te­a­ter­ma­ski­ne­ri­et fun­ge­rar. Att man på Krum­lov dess­utom an­vän­der le­van­de ljus un­der fö­re­ställ­ning­en bi­drar till upp­le­vel­sen, även om de fles­ta svens­kar tor­de be­trak­ta det slags åter­ska­pan­de för onö­digt våd­ligt.

Det au­ten­tis­ka står högt i kurs, be­rät­tar bland and­ra di­ri­gen­ten av ope­ran, Voj­te˘ch Spur­ný , i do­ku­men­tä­ren. In­spel­ning­en från 2011 är den förs­ta full­ska­li­ga pro­duk­tio­nen ef­ter Krum­lov­te­a­terns re­no­ve­ring. Det var ock­så förs­ta gång­en se­dan 1768 som Giuseppe Scar­lattis Do­ve è amo­re è ge­lo­sia fram­för­des, och på just den sce­nen i sam­band med ett bröl­lop där slot­tets ar­vinge, Jan Ne­pomuk, gif­te sig. Upp­fö­ran­det di­ri­ge­ra­des av Giuseppe Scar­lat­ti själv, den kvinn­li­ga hu­vud­rol­len (Cla­rice) sjöngs av prin­ses­san Ma­ria The­re­sia av Sch­war­zen­berg och li­bret­tis­ten Mar­co Col­tel­li­ni tog rol­len som Patri­zio, her­ti­gens tjä­na­re. Det he­la var i hög grad en fa­mil­je­af­fär.

Scar­lat­ti var ne­vö till an­ting­en Do­me­ni­co el­ler Ales­sandro Scar­lat­ti (osä­kert vem) och skrev en lång rad ope­re buf­fe re­spek­ti­ve ope­re se­rie , hu­vud­sak­li­gen för ita­li­ens­ka sce­ner. Mot slu­tet av sitt liv fick han upp­drag från Wi­en och prin­sen Jo­seph Adam av Sch­war­zen­berg, her­tig av Krum­lov. Prin­sen ska ha haft svårt för tra­ge­di­er och fö­re­dra­git lät­ta­re, ko­mis­ka verk som buf­fan.

Mu­si­ken är lätt, sak­nar in­te ele­gans och just i den­na ope­ra finns en aria som det är fres­tan­de att tro att Mo­zart 18 år se­na­re knyck­te. Det hand­lar om ”A che ser­ve in­ti­sichi­re”, som starkt på­min­ner om ”Non so più cosa son”, Che­ru­bins aria i Fi­garos bröl­lop . Hand­ling­en är allt an­nat än kom­pli­ce­rad. Mar­ki­sin­nan Cla­rice upp­vak­tas av gre­ven Ora­zio och för att bo­ta först den enes, se­dan den andres svart­sju­ka, iscen­sät­ter de med hjälp av si­na tjä­na­re, Ve­spet­ta re­spek­ti­ve Patri­zio, hyss för att rå­da bot på la ge­lo­sia . Ock­så tjä­nar­na är smit­ta­de av svart­sju­kan och lu­rar varand­ra på lik­nan­de vis.

Strä­van ef­ter ett au­ten­tiskt upp­fö­ran­de (om nu ett så­dant ex­i­ste­rar) fun­ge­rar gott skå­dat från en ut­sikts­punkt drygt 200 år se­na­re, men gestik och ut­tryck är gi­vet­vis nå­got an­pas­sa­de; ti­dens ko­der kan en­dast ex­per­ter lä­sa. De fy­ra so­lis­ter­na har­mo­ni­e­rar vac­kert med varand­ra och snäp­pet bätt­re än de öv­ri­ga är Len­ka Mᡭci­ková som Cla­rice, en varm och rund so­pran. Aleš Bri­sce­ins lät­ta, men alls in­te tun­na te­nor pas­sar gre­ven Ora­zio fint, lik­som den li­te mer spots­ka so­pra­nen hos Ka­terˇi­na Kne˘žíková (Ve­spet­ta) el­ler Ja­roslav Brˇe­zi­nas mju­ka te­nor.

Or­kes­tern kun­de ha li­te mer svikt, kun­de kanske ock­så va­ra aning­en bätt­re sam­lad, men lätt­he­ten och följ­sam­he­ten med sång­ar­na är god. Claes Wah­lin

MO­ZART: DON GIO­VAN­NI Schrott, Pi­sa­ro­ni, Netre­b­ko, Ern­man, Dra­go­je­vic, Cast­ro­no­vo. Balt­ha­sar-neu­mann-or­chest­ra, Balt­ha­sar-neu­mann-cho­ir/heng­el­brock Re­gi: Philipp Him­mel­mann Sce­no­gra­fi: Jo­han­nes Lei­ac­ker So­ny 88843040109 [2 DVD]

För någ­ra år se­dan såg jag Er­win Schrott som Le­po­rel­lo och satt då och und­ra­de var­för han in­te gjor­de ti­tel­rol­len. Han var vis­ser­li­gen en ut­märkt Le­po­rel­lo, men den här dvd:n från Ba­den-ba­den 2013 be­kräf­tar mi­na aning­ar från den gång­en: han är en full­kom­ligt out­stan­ding Don Ju­an. Kar­ln ly­ser av cy­nism, ar­ro­gans och to­tal brist på em­pa­ti med si­na med-

män­ni­skor kvinn­li­ga som man­li­ga. Sam­ti­digt har han en för­ödan­de charm och sex ap­pe­al. Han är li­ka till­dra­gan­de som mot­bju­dan­de och sjung­er dess­utom med su­ve­rän smi­dig­het. In­te und­ra på da­mer­nas re­ak­tio­ner. Zer­li­na hyp­no­ti­se­ras av ho­nom som den klas­sis­ka mu­sen fram­för or­men. Hon är rädd­nings­löst för­lo­rad och hin­ner även ef­ter Don­na El­vi­ras in­ter­ven­tion åter igen su­gas till ho­nom gång på gång. Ka­ti­ja Dra­go­je­vic med sin var­ma vack­ra mez­zo är en lätt­sin­nig, kätt­je­full Zer­li­na, full av livs­gläd­je och med be­tyd­ligt mänsk­li­ga­re charm än den is­kal­le Don Ju­an. Hen­nes äk­ten­skap med den buff­ligt svart­sju­ke Jo­nat­han Le­ma­lus Ma­set­to kom­mer att bli en ka­ta­strof.

Malena Ern­mans Don­na El­vi­ra är li­ka fär­dig att fal­la som Zer­li­na men käm­par tap­pert och ils­ket emot. Ern­man gör ett ly­san­de psy­ko­lo­giskt por­trätt fullt av bå­de dråp­li­ga och rö­ran­de po­äng­er. Ibland ham­nar hon dock far­ligt nä­ra grän­sen till över­spel. Synd dess­utom att hon in­te får sjunga ”Mi tra­dì”.

Anna Netre­b­kos ma­ka­löst vac­kert sjung­na Don­na Anna är på sitt hög­re­stånds­mäs­si­ga vis mer prin­ci­piellt mot­stånds­kraf­tig men även hon är chans­lös, och när kom­men­dö­ren över­ras­kar dem är hon just på väg att åter få ihop det med den de­mo­nis­ke sex­at­le­ten, vars ak­ter iv­rigt fo­to­gra­fe­ras och do­ku­men­te­ras av Luca Pi­sa­ro­nis Le­po­rel­lo. Säl­lan el­ler ald­rig har jag sett en så över­ty­gan­de, ro­lig och fint ny­ans­rik ge­stalt­ning av den märk­ligt sym­bi­o­tis­ka re­la­tio­nen mel­lan Don Ju­an och hans tjä­na­re.

Re­gis­sö­ren Philipp Him­mel­mann är allt­så en per­son­in­struk­tör av rang. Här spe­las te­a­ter så det ry­ker om det, sam­ti­digt som al­la vo­ka­la in­sat­ser och en­semb­ler sit­ter som gjut­na. Him­mel­mann vet ock­så att tän­ka själv­stän­digt i var­je scen, och man får of­ta små aha-upp­le­vel­ser av att ”ja, så kan man ock­så se det!”. Det är här­ligt i en ope­ra som man sett och hört så många gång­er. Ta ba­ra den raff­lan­de upp­lös­ning­en av förs­ta ak­ten, där över­ta­get mel­lan Don Ju­an och hans ut­ma­na­re snabbt hin­ner väx­la fle­ra gång­er. Den hål­ler sce­niskt verk­li­gen sam­ma ni­vå som Mo­zarts raff­lan­de mu­sik, strin­gent tol­kad av Tho­mas Heng­el­brock och hans Balt­ha­sar Neu­mann-en­semb­le.

Det en­da jag först ha­de svårt att för­li­ka mig med var Jo­han­nes Lei­ac­kers ky­ligt spar­tans­ka sce­no­gra­fi do­mi­ne­rad av ett vin­ter­kalt löv­träd mitt på sce­nen. Men jag för­står in­ten­tio­ner­na bätt­re se­dan jag på an­nat håll läst mig till att Him­mel­mann och Lei­ac­ker tänkt sig gö­ra Mo­zarts al­la tre da Pon­te-ope­ror som en ero­tisk års­tidstri­lo­gi. En vår­lig Così fan tut­te skul­le in­le­da och se­dan föl­jas av en högs­om­rig Fi­garos bröl­lop och av­slu­tas med en vintrig Don Gio­van­ni . Den­na plan spo­li­e­ra­des av att en viss rysk di­va kom­mit på att hon in­te vil­le sjunga Gre­vin­nan i Fi­garos bröl­lop ut­an ba­ra Don­na Anna. Ef­tersom man i Ba­den-ba­den be­höv­de hen­nes publik­dra­gan­de namn mer än re­gis­sö­rens konst­när­li­ga kon­cept fick man flyt­ta om års­ti­der­na och lå­ta vin­tern föl­ja på vå­ren och som­ma­ren even­tu­ellt in­fin­na sig vid se­na­re till­fäl­le. Lennart Bromander

BER­LI­OZ: TRO­JA­NER­NA Bar­cel­lo­na, Ry­an, Ma­tos, Gi­u­sep­pi­ni, Vi­vi­a­ni, Mil­ling, Cut­ler. Or­quest­ra de la Comu­ni­tat Va­len­cia & Cor de la Ge­ne­ra­li­tat Va­len­ci­a­na/ger­gi­ev Re­gi och sce­no­gra­fi: La Fu­ra dels Baus C Ma­jor 706008 [2 DVD]

Den ka­ta­lans­ka pro­duk­tions­grup­pen La Fu­ra dels Baus, se­nast aktuell ge­nom si­na mag­ni­fi­ka gro­tes­ke­ri­er i Ri­chard Strauss Elekt­ra i Umeå, räds verk­li­gen in­te att ta sig an de tyngs­ta mas­to­don­ter­na i ope­ra­lit­te­ra­tu­ren. Ef­ter de­ras omdis­ku­te­ra­de och be­jubla­de upp­sätt­ning av Ni­be­lung­ens ring i Va­len­cia gav man sig på Hector Ber­li­oz’ Tro­ja­ner­na med sam­ma hurt­fris­ka ur­flip­pa­de sce­no­gra­fi­fan­tas­te­ri­er. Ver­gi­li­us epos i Ber­li­oz’ oper­a­ko­stym och Ae­ne­as gu­dom­li­ga på­bud att ut­fors­ka nya värl­dar för att grun­da ett nytt Tro­ja – det som skul­le växa till det ro­mers­ka im­pe­ri­et – ställs här sam­man med 1960-ta­lets rymd­ex­pe­di­tio­ner och vår tids it-värld.

Över­gri­pan­de fö­re­bil­der är de se­nas­te de­cen­ni­er­nas rymd­fil­mer. I Kar­ta­gos tron­sal kun­de li­ka gär­na Si­gour­ney We­a­ver kry­pa om­kring i ång­est­fyll­da för­sök att und­gå Ali­en. Di­dos hov­tru­ba­dur Hy­las sjung­er sin se­re­nad svä­van­de i en rymd­dräkt mot en oänd­lig stjärn­rymd som kun­de va­ra häm­tad från Stan­ley Kubricks 2001 .

Tro­jas un­der­gång sker ge­nom en slut­gil­tig da­torkrasch. I al­le­stä­des när­va­ran­de enor­ma vi­de­o­pro­jek­tio­ner av Franc Aleu vi­sas allt från da­tor­vi­rus­in­fek­tio­ner, hot­ful­la havs­stor­mar och dra­ma­tis­ka rymd­vi­sio­ner. Di­do, Ae­ne­as och Kas­sand­ra är om­giv­na av ge­stal­ter uppum­pa­de i otymp­li­ga rymd­dräk­ter, vars rö­rel­se­möns­ter är li­ka smi­di­ga som hoc­key­mål­vak­ters och Miche­lin­gub­bars.

Allt det­ta väc­ker för­hopp­ning­ar om ett vi­su­ellt även­tyr när de en­tu­si­as­tiskt och ohäm­ma­de Fu­ra dels Baus är som bäst. Men snart bör­jar mo­det sjun­ka och man tving­as ge­nom­li­da drygt fy­ra tim­mar av ett över­las­tat, sta­tiskt och rö­rigt spek­ta­kel ut­an ten­dens, idé och en­ga­ge­mang. Eli­sa­be­te Ma­tos en­tré som Kas­sand­ra, vit­hå­rig i rull­stol i det krigs­be­läg­ra­de Tro­ja med enor­ma ga­mar seg­lan­de över de fli­ti­ga lik­bä­rar­na är im­po­sant och ska­kan­de. Ma­tos är ock­så den som for­mu­le­rar sång­en med­ve­tet och dra­ma­tiskt. Hon gör en in­träng­an­de ge­stalt­ning även vo­kalt, me­dan Gabri­e­le Vi­vi­a­ni som hen­nes äls­ka­de Ko­ro­i­bos med en varm välk­ling­an­de ba­ry­ton lyc­kas för­med­la att han in­te har en aning om vad el­ler var­för han sjung­er. Lan­ce Ry­an med sin ef­fek­ti­va och ony­an­se­ra­de hjäl­te­te­nor är ac­cep­ta­bel även om han in­te lyc­kas pej­la dju­pen hos hjäl­ten Ae­ne­as.

Ver­kets central­ge­stalt är än­då Di­do och upp­sätt­ning­ens stjär­na skul­le de­fi­ni­tivt ha kun­nat bli Da­ni­e­la Bar­cel­lo­na som den kar­ta­gis­ka drott­ning­en. Hon är det del­vis. Hen­nes per­fekt pla­ce­ra­de mez­zo, ti­di-

ga­re med mo­no­kromt ut­slä­tad klang­bild­ning, har fått must, djup och pro­fil. Lägg där­till en in­ten­siv och in­tel­li­gent ge­stalt­ning som kun­de ha bli­vit en­ga­ge­ran­de och be­rö­ran­de, men den för­störs av pro­duk­tions­tea­mets obe­grip­li­ga hug­skott. Bar­cel­lo­na tving­as till att ge­stal­ta drott­ning­ens kär­leks­kval i en upp­för­sto­rad gei­sha­pe­ruk som hör hem­ma i ett då­ligt studentspex över Ma­da­me But­ter­fly. La Fu­ra dels Baus ar­be­tar ju gär­na med en ab­surd di­stan­se­rad es­te­tik, men här blir det ba­ra löj­ligt och oin­tres­sant.

In­te kan man hel­ler gläd­ja sig åt den ge­ni­a­le or­kes­ter­må­la­ren Ber­li­oz, ef­tersom Va­le­rij Ger­gi­evs verk­sam­het i or­kes­ter­di­ket knap­past kan be­dö­mas på grund av det då­li­ga dvd-lju­det. Ver­gi­li­us och Ber­li­oz’ tro­ja­ner har än en gång li­dit ett för­ödan­de ne­der­lag, den­na gång in­te på grund av aka­jer­nas hä­rar och den mång­för­slag­ne Odys­seus trä­häst – ut­an av ett gäng ka­ta­la­ner som kol­lat för myc­ket på Star Wars. Erik Grau­ne

CHERUBINI: ME­DEA Mi­chael, Streit, Sto­tijn, Le Texi­er, Van Kerck­ho­ve. Les Ta­lens Ly­ri­ques/rous­set Re­gi: Krzysztof War­li­kowski Sce­no­gra­fi och ko­stym: Mal­gor­za­ta Szczesni­ak Bel Air Clas­si­ques BAC076 [2 DVD]

Un­der en av Ja­sons och Me­de­as upp­gö­rel­ser i and­ra ak­ten av Lui­gi Che­ru­bi­nis Me­dea på Théât­re de la Monnaie i Brys­sel sker nå­got om­ska­kan­de, näs­tan choc­ke­ran­de. Ja­son har fi­rat sitt bröl­lop med sin nya fru Dir­cé och bröl­lops­fes­ten har nått slut­sta­di­et. Gäs­ter­na dri­ver håg­löst om­kring, bakom sce­nen hörs dans­mu­sik. Men det är in­te ba­lett­mu­sik av Cherubini ut­an Neil Se­da­kas ”Oh Ca­rol” som myc­ket ef­fek­tivt för­sät­ter den klas­sis­ka tra­ge­din till en myc­ket på­tag­lig slapp var­dag­lig­het.

Den kon­tro­ver­si­el­le pols­ke re­gis­sö­ren Krzysztof War­li­kowskis ra­di­ka­la upp­da­te­ring till nu­tid choc­ke­rar in­te – det är ju se­dan de­cen­ni­er mer re­gel än un­dan­tag. Så­da­na upp­da­te­ring­ar har alltid skett i re­gi­kon­cept, sce­no­gra­fi och ko­stym, me­dan mu­si­ken hit­tills va­rit okränk­bar. Där­för är War­li­kowskis och di­ri­gen­ten Christop­he Rous­sets val att kon­fron­te­ra Che­ru­bi­nis mu­sik med ame­ri­kansk 60-talspop ett be­tyd­ligt ra­di­ka­la­re brott mot den så kal­la­de tro­he­ten mot ver­ket och det har mig ve­ter­li­gen ald­rig ti­di­ga­re gjorts.

Che­ru­bi­nis ope­ra, som ha­de pre­miär i Paris 1797, är i sin ori­gi­nal­ver­sion en opé­ra-comi­que, vil­ket be­ty­der att den är skri­ven med ta­lad di­a­log mel­lan sång­num­ren. Fem­tio­åt­ta år se­na­re i Frank­furt am Main för­sågs Me­dea med re­ci­ta­tiv på tys­ka kom­po­ne­ra­de av Franz Lach­ner. När Me­dea se­dan åter­vän­der till sin upp­hovs­mans hem­land, Italien, vil­ket in­te sked­de för­rän 1909 på La Scala, över­sat­tes Lach­ners re­ci­ta­tiv till ita­li­ens­ka och det var i den ver­sio­nen som Me­dea ge­nom Ma­ria Cal­las erup­ti­va nytänd­ning på 50-ta­let bör­ja­de sin ba­na som hämnd­lys­ten bar­na­mör­ders­ka.

Montser­rat Ca­bal­lé, Sylvia Sass, Mag­da Oli­vero, Le­o­nie Ry­sanek och Inge Borkh är ba­ra någ­ra av de so­pra­ni­ko­ner som känt sig ma­na­de att tack­la det­ta vo­kalt ex­cep­tio­nellt krä­van­de par­ti. Re­dan på Che­ru­bi­nis tid kla­ga­de ing­en mind­re än Gi­u­dit­ta Pas­ta över den sto­ra djä­vuls­ka rol­len. I Sve­ri­ge har ver­ket en­dast getts en gång i full sce­nisk dräkt, då Mar­ga­re­ta Hal­lin val­de Me­dea som sin av­skeds­roll på Stock­holmso­pe­ran 1984.

Me­dea är in­te nå­got opro­ble­ma­tiskt verk, många upp­le­ver det som ky­ligt och sta­tiskt. Nå­gon har sagt att Cherubini (och där­med ock­så publi­ken) blir uttrå­kad så fort Me­dea in­te står på scen. I Brys­sel har War­li­kowski valt att gå till­ba­ka till den ur­sprung­li­ga ver­sio­nen med en ny­skri­ven ta­lad di­a­log, där Me­de­as ero­tis­ka be­satt­het och det äk­ten­skap­li­ga doub­le-bind­för­hål­lan­det ac­cen­tue­ras. Den nya di­a­lo­gen kny­ter tyd­li­ga­re an till världs­dra­ma­ti­kens våld­sam­ma äk­ten­skap­s­och fa­mil­jeskild­ring­ar, som ju har sin bör­jan just i Eu­ri­pi­des tra­ge­di och fort­sät­ter med allt hög­re grad av psy­ko­lo­giskt raf­fi­ne­mang till Strind­berg, Berg­man och Norén – för att näm­na någ­ra av vå­ra in­hems­ka väl­kän­da fa­mil­jetra­gö­der.

Vis­sa me­nar att War­li­kowski gått för långt i klå­fing­rig­het gente­mot ori­gi­na­let, men det är ba­ra att kon­sta­te­ra att han uppnår en när­het där man föl­jer dra­mat med en in­ten­si­tet och en för­höjd spän­ning som ald­rig ti­di­ga­re. Scen­bil­den är av­ska­lad i glas och stål med en ge­nom­skin­lig fond­vägg, som an­vänds som av­de­la­re av scen­rum­met med ett på­tag­ligt lågt scen­tak, vil­ket ger ett ge­nom­gå­en­de klaust­ro­fo­biskt in­tryck. Det finns ing­et tvi­vel om att samt­li­ga i den­na an­ti­ka tra­ge­di är fång­na i ett hopp­löst ödes­be­stämt ka­os ut­an ut­sik­ter till för­so­ning och be­fri­el­se.

Nad­ja Mi­chael (Me­dea) är iklädd ett stramt åt­sit­tan­de ga­lon­lä­der­fo­dral och by­ter oupp­hör­ligt pe­ru­ker, allt för den ero­tis­ka be­satt­he­ten som den dri­van­de mo­torn till kon­flik­ten, en be­satt­het som es­ka­le­rar i psy­kos och barnamord. Mi­chael är na­tur­ligt­vis ide­a­lisk med sin orm­li­ka ex­pres­si­vi­tet i ut­spe­let, även om en var­ning för manér är på sin plats. Vo­kalt lyc­kas hen­nes två­di­men­sio­nel­la mez­zo, för­vå­nans­värt färg­rik, tack­la al­la svå­rig­he­ter, vil­ket ger hen­nes Me­dea en im­po­ne­ran­de vo­kal själv­stän­dig­het. Här är Ja­son – iförd pryd­li­ga la­gom far­li­ga dre­ad­locks och smo­king – den håll­nings­lö­se stre­ber som vi har sett ho­nom se­dan Eu­ri­pi­des ställ­de ho­nom på sce­nen men blir mer kon­flikt­fylld och ny­an­se­rad, tro­vär­digt fram­ställd av Kurt Streit . Li­kaså Vin­cent Le Texi­er som Kre­on och Hendrick­je Van Kerck­ho­ve som Dir­cé (Ja­sons nya brud som i den ita­li­ens­ka ver­sio­nen går un­der det mer be­kan­ta nam­net Glau­ce).

Christop­he Rous­set och hans Les Ta­lens Ly­ri­ques ha­de gär­na fått gå ett steg läng­re i renod­lan­det av den trans­pa­ren­ta or­kes­ter­klang­en, men de gör Cherubini än­då en stor tjänst i det att de tvät­tar or­kes­ter­klang­en från trött ita­li­ensk bel­can­to­ro­man­ti­cism. Me­dea kan knap­past gö­ras mer en­ga­ge­ran­de än så här. Erik Grau­ne

BI­ZET: CAR­MEN Ka­sa­ro­va, Kauf­mann, Rey, Per­tu­si. Or­ches­ter der Oper Zürich/wel­ser-möst Re­gi: Matt­hi­as Hartmann Sce­no­gra­fi: Vol­ker Hin­ter­mei­er DEC­CA 074 3881 [1 DVD]

Allt­se­dan ur­pre­miä­ren på Opé­ra-comi­que i Paris i mars 1875 har Bi­zets Car­men till­hört de mest spe­la­de ope­ror­na. Med tan­ke på hur många Car­me­ning­ar -upp­sättsom görs var­je år blir kra­ven ba­ra hög­re och hög­re. Ver­kets na­tur ger ett stort ut­rym­me för fan­ta­si, men of­ta ver­kar nyupp­sätt­ning­ar­na lik­na varand­ra väl­digt myc­ket.

Matt­hi­as Hart­manns Zürichupp­sätt­ning är mo­dern och ex­o­tisk, med en hög käns­la av dold ero­tik. Iscen­sätt­ning­en ver­kar ut­spe­la sig i en spansk kust­stad sna­ra­re än i Se­vil­la. Car­men får ett så stort ut­rym­me att bå­de don José och Esca­mil­lo känns som två per­so­ner i mäng­den. Man und­rar om Hartmann blan­dat ihop Car­men med Bar­be­ra­ren i Se­vil­la ; Esca­mil­los en­tré i and­ra ak­ten är ett hån mot rol­len. Det finns ing­en käns­la av en char­mig ma­ta­dor, sna­ra­re en lus­tig bar­be­ra­re. Och don José känns över­lag som en vil­sen skol­poj­ke, för­u­tom när han är ensam med Car­men, då han för­sö­ker vi­sa and­ra si­dor som ty­värr in­te räc­ker till.

Vol­ker Hin­ter­mei­ers sce­no­gra­fi är en­kel och det känns som att allt ut­spe­lar sig på en kul­le. I förs­ta ak­ten är sce­nen näs­tan helt na­ken. Det finns ba­ra ett pa­ra­ply och en stor so­van­de hund längst fram­me vid ram­pen. I sista ak­ten byts pa­ra­ply­et ut mot ett träd och hun­den mot ett skall­ben av en tjur. And­ra ak­ten är li­ka en­kel med ba­ra någ­ra bord och sto­lar, me­dan tred­je ak­ten är mer mag­ni­fik med en stor må­ne bakom sce­nen.

Ves­seli­na Ka­sa­ro­va gör en spe­ci­ell Car­men. Hon har bra tek­nik och rös­ten känns väl­digt mo­gen och at­tra­he­ran­de. Jo­nas Kauf­mann gör ett fint por­trätt av don José och han sjung­er bloms­te­ra­ri­an myc­ket in­ner­ligt och gri­pan­de. Trots bra in­di­vi­du­el­la in­sat­ser är in­te Ka­sa­ro­va och Kauf­mann det mest sam­spel­ta pa­ret som man har sett i Car­men . Det finns ing­en per­son­ke­mi mel­lan dem och ibland ver­kar de in­te ens tit­ta varand­ra i ögo­nen.

Isa­bel Rey gör en över­ty­gan­de Mi­caë­la, vil­ket in­te kan sä­gas om Miche­le Per­tu­sis Esca­mil­lo. Han känns re­dan slut­sjung­en när han kom­mer upp på scen. Likt Kauf­mann fin­ner han hel­ler ing­en ke­mi med Ka­sa­ro­va.

En stor be­svi­kel­se är Franz Wel­ser-möst . Han sva­rar för en ge­di­gen wien­klas­si­cis­tisk tolk­ning av en ope­ra med ett så­dant vilt par­ti­tur, vil­ket man in­te vill ha till Car­men . Jag för­vän­tar mig be­tyd­ligt bätt­re av en di­ri­gent av Wel­ser-mösts ka­li­ber. Ye­hya Ala­zem

Scen ur Do­ve è amo­re è ge­lo­sia

Scen ur Car­men

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.