Nerskärningen är början på en kulturell mörkläggning
– Nerskärningen är början på en kulturell mörkläggning, menar Peter de Caluwe, vd på La Monnaie, eller De Munt som operahuset heter på nederländska. Vi har utsetts till syndabockar i något som egentligen är en politisk-etnisk problematik.
– La Monnaie kommer aldrig mer tillbaka till den nivå vi haft på senare år, säger han till Tidskriften OPERA.
Skiljelinjen mellan det latinska och det germanska Europa går rakt genom Belgien. Landet är helt delat utifrån de franska och flamländsk/nederländska språkgränserna. Kungafamiljen, utrikesministeriet, armén och regeringen är all-belgiska verksamheter, allt annat finns det två versioner av. Vallonien och Flandern har varsin kulturminister.
Men tre stora institutioner i huvudstaden – nationaloperan La Monnaie, konstmuseet Palais des Beaux-arts och Belgiens nationalorkester – har förblivit federala. Bryssel är EU:S centrum och till viss del en internationell stad. Något måste man erbjuda besökare och deltidsboende.
– Att attackera La Monnaie är detsamma som att attackera Belgien, menar Philippe Moureaux, känd fransktalande oppositionspolitiker. Vilket är logiskt för de flamländska partier som inte längre vill ha en gemensam nation. Man undrar hur mycket av detta som är motiverade kostnadsbesparingar och hur mycket som är ett ideologiskt krig.
Officiellt heter byggnaden Théâtre Royal de la Monnaie på franska och Koninklijke Muntschouwburg på nederländska. Operahuset har tillkommit i olika omgångar; fasaden är uppförd 1818 och den gulddekorerade foajén och salongen i olika nystilar från 1856. Men långt innan dess fanns ett myntverk på tomten. Brysselborna fortsatte att använda samma namn på operan och så har det blivit.
ETT AV EUROPAS FRÄMSTA OPERAHUS
La Monnaie har sedan 1980-talet varit ett ledande europeiskt operahus, särskilt när det gäller konstnärlig utveckling. Operachefer som Gerard Mortier och Bernard Foccroulle la ut banan och Peter de Caluwe, vd sedan 2007, har fortsatt längs samma spår.
Varje säsong uruppför man två nyskrivna musikteaterverk. Principen är att välkända teaterregissörer tillsammans med solister och musiker arbetar fram uppsättningar där nytänkande dramatisk scenkonst förverkligas i ett operasammanhang. När La Monnaie i december spelade ett klassiskt verk som Don Giovanni – regi polacken Krzysztof Warlikowski – var målet att uttrycka nutidens syn på en erotisk problematik, inte de frågeställningar som rörde sig i upphovsmannens tid.
– Verket handlar om sexualitet och för att få en scennärvaro tvingades ensemblen tänka som filmskådespelare, bli medvetna om varje liten rörelse, påpekar Peter de Caluwe. Ganska nytt för en del solister, men med en öppen dialog blev det väldigt bra.
Höstens stora händelse har varit Shell Shock , ett nyskrivet verk med musik av Nicholas Lens och libretto av den australiske rockikonen Nick Cave. Första världskriget bröt ut för hundra år sedan och Belgien ville med olika kulturhändelser uppmärksamma detta, eftersom Flandern var den största krigsskådeplatsen i Västeuropa. Titeln syftar på de allvarliga psykiska krigstrauman som kunde drabba unga soldater i skyttegravarna.
– Alla föreställningar har varit utsålda, berättar Peter de Caluwe. Shell Shock kostade drygt elva miljoner kronor att göra totalt, vilket här är förhållandevis lite. Eftersom verket sålts vidare kommer vi 2017 att ha fått tillbaka allt vi satsat.
– Ett annorlunda verk som krävde lång repetitionstid, tre-fyra månader.
Danssekvenserna i Shell Shock gjordes av Sidi Larbi Cherkaoui, den uppmärksammade flamländsk-marockanske koreografen. Men sådana inslag kommer att minska väsentligt, vilket medför ett trendbrott inte bara på La Monnaie utan för all belgisk dans.
På 1980-talet ville Belgien lansera sig som centrum för modern dans och erbjöd koreografer pengar och repetitionslokaler. Satsningen föll väl ut. Men på La Monnaie hade dans varit närvarande mycket längre, ända sedan Maurice Béjart grundade Ballet du Xxème Siècle i Bryssel 1960. Gruppen arbetade i många år med operahuset.
– I fortsättningen måste vi sätta vår egen verksamhet först och med nedskärningarna försvinner tyvärr vissa saker, påpekar Peter de Caluwe. Men koreografer och ensembler kan arbeta på andra scener i Belgien och i de omgivande länderna.
KOMMUNICERA PÅ TRE SPRÅK
Språkfrågan är alltid närvarande. På varje internt möte kan man kommunicera på tre språk: franska, flamländska/nederländska eller engelska. Operan har inga anställda solister, men man har en ”familj” av internationella sångare. Tre fjärdedelar av de kontrakterade solisterna arbetar regelbundet på La Monnaie.
Publiken är till 60 procent franskspråkig och till 25 procent flamländsk. Belgien har två regionala operahus: Opéra Royal de Wallonie i regionshuvudstaden Liège och Vlaamse Opera, som spelar både i hamnstaden Antwerpen och i universitetsstaden Gent.
– Liègeoperan är mycket traditionell och konkurrerar inte alls med oss, berättar Krystian Lada, chefsdramaturg och medieansvarig. Majoriteten av våra besökare abonnerar på biljetter. Den franskspråkiga gästpubliken kommer snarare från Paris, en timme med tåg, än från Vallonien och Nordfrankrike.
De tre operahusen har nästan ingen kontakt med varandra och det gäller även landets kulturinstitutioner. Mons är kulturhuvudstad 2015, men La Monnaie har inte fått i uppdrag att bidra med någonting. Sådant är normalt här i landet, suckar man på operan. Europaparlamentets närvaro känns inte nämnvärt. Parlamentariker och tjänstemän lever i en sluten värld i Maalbeek i sydöstra Bryssel – med egna restauranger, gym och biografer – och åker sällan in till city.
– Först efter två-tre år blir de intresserade av stadens kulturliv, förklarar Krystian Lada. Tio procent av publiken är besökare som grupper av japaner, men vi har också en del expats, d.v.s. folk som kommer från andra länder och som vistas här tillfälligt eller permanent.
Krystian Lada är 31 år och började som ung copywriter i Warszawa för att sedan utbilda sig till dramaturg i Amsterdam. En idérik person som vill att operahusen ska återta sin roll som mötesplatser. Han är orolig för att publiken åldras, ett faktum i exempelvis Tyskland, och att de yngre inte känner samhörighet med musiken eller karaktärerna på scenen. Detta är ett viktigt skäl till att La Monnaie sätter upp nyskrivna operaverk.
Under vårvintern turnerar man med Médulla , byggd på Björks Grammy Award-belönade album från 2004. Den framförs på en liten scen, sjungs delvis på gammal isländska och kallas ”community opera” eftersom kören består av både barn, ungdomar och seniorer.
– Här utforskar man den mänskliga rösten till dess yttersta gränser, säger Krystian Lada imponerad. Och Björk har låtit oss få rättigheterna till själva verket.
Som ett led i publikarbetet genomförde han kvällsträffar efter föreställningarna, med samma upplägg som i en bokklubb. Mötena hölls av en psykolog knuten till en psykologitidning.
– Han formulerade intressanta frågor och samtalen blev väldigt bra, säger Krystian Lada. Frågan är hur vi ska fortsätta därifrån.
I vår påbörjas en renovering av La Monnaie som varar i knappt ett år. Ombyggnaden 1986 var mycket genomgripande, nu sätter man in luftkonditionering och gör förbättringar i de publika utrymmena. Under byggperioden spelas uppsättningarna på andra scener i Bryssel. www.lamonnaie.be
Operahusen måste återta sin roll som
mötesplatser Interiör La Monnaie och porträtt Peter de Caluwe. Foto: Johan Jacobs. Shell Shock. Foto: Filip van Roe. Médulla. Foto: Bernard Coutant / La Monnaie. Krystian Lada. Foto: Lisandro Suriel.