”Mitt upp­drag är att öpp­na Madrid­bor­nas sin­nen”,

Sä­ger den konst­när­li­ge le­da­ren på Madri­do­pe­ran.

Tidskriften OPERA - - Reportage - RE­POR­TAGE: LOU­I­SE FAU­VEL­LE • FOTO: JA­VI­ER DEL RE­AL

Det är en ljum höst­kväll i Spa­ni­ens hu­vud­stad Madrid. Mitt emot det kung­li­ga pa­lat­set och stil­ful­la Pla­za de Ori­en­te stå­tar en re­la­tivt ned­to­nad sten­bygg­nad från 1800-ta­let. Vid en av in­gång­ar­na kö­ar väl­dof­tan­de her­rar och da­mer – ma­jo­ri­te­ten i öv­re me­del­ål­dern och de all­ra fles­ta upp­kläd­da i färg­gran­na dräk­ter el­ler väl­pres­sa­de ko­sty­mer. Plat­sen är ope­ra­hu­set Te­atro Re­al. Den­na ok­to­be­raf­ton är det pre­miär för Gae­ta­no Do­ni­zet­tis Re­ge­men­tets dot­ter . In­ne i sa­long­en, som ger plats åt 1 750 per­so­ner, rå­der ett svagt mum­mel och någ­ra av be­sö­kar­na vif­tar för­strött med pro­gram­met för att sval­ka sig mot vär­men som har smu­git sig in med folk­ho­pen. Snart går ri­dån upp och Do­ni­zet­tis opé­ra comi­que sät­ter igång. Un­der de två ak­ter­na är det den mex­i­kans­ke te­no­ren Ja­vi­er Ca­ma­re­na som får en klar majoritet av publi­kens ap­plå­der och bra­vo­rop.

Da­gen ef­ter har jag stämt träff med en av Te­atro Re­als ve­te­ra­ner bakom ku­lis­ser­na: Graça Ra­mos. Hon job­bar på kom­mu­ni­ka­tions­av­del­ning­en och är en av få som har ar­be­tat i hu­set se­dan ny­in­vig­ning­en 1997. Med ener­gis­ka steg bju­der hon på en rund­vand­ring i Te­atro Re­als vid­sträck­ta in­nan­dö­me, som spri­der ut sig på 22 vå­ning­ar – 14 över sce­nen, åt­ta un­der.

– Ut­si­dan är så ful och bygg­na­den ser in­te alls sär­skilt stor ut. En per­son som ba­ra går för­bi på ga­tan kan in­te fö­re­stäl­la sig att det finns en hel värld på in­si­dan, sä­ger hon när vi vid lunch­tid möts upp i per­so­na­len­trén.

Te­atro Re­al är det spans­ka ope­ra­hu­set som tog re­vansch ef­ter 40 år i trä­da. OPE­RAS Lou­i­se Fau­vel­le har åkt upp och ner mel­lan de 22 vå­nings­pla­nen, som in­be­gri­per allt från pe­ruk­ma­ke­ri och so­list­lo­ger till ljudstu­di­or och mas­si­va his­san­ord­ning­ar. Hon fick även en in­ter­vju med den nye konst­när­li­ge le­da­ren Jo­an Ma­ta­bosch.

Fa­sa­den är i prin­cip det en­da som finns kvar av ori­gi­nal­te­a­tern, som stod klar i no­vem­ber 1850 och in­vig­des med Do­ni­zet­tis La fa­vo­ri­ta . År 1925 stäng­des ope­ran på grund av att spric­kor ha­de dykt upp i bä­ran­de väg­gar och bygg­na­den ris­ke­ra­de att ra­sa sam­man. Ett re­no­ve­rings­ar­be­te på­bör­ja­des men av­bröts av in­bör­des­kri­get på 30-ta­let, då hu­set kom att an­vän­das som am­mu­ni­tions­la­ger. Ef­ter att ha va­rit stängd un­der 40 år öpp­na­de Te­atro Re­al 1966, då som kon­sert­lo­kal. Någ­ra år se­na­re be­stäm­de dock ge­ne­ral Fran­co att Madrid be­höv­de ett rik­tigt ope­ra­hus som kun­de mä­ta sig med de bäs­ta i världen. Men för det kräv­des en om­fat­tan­de om­bygg­nad av te­a­tern och det skul­le drö­ja än­da till 1991 in­nan ar­be­tet sat­te igång. Te­atro Re­al var med om en to­tal in­re för­vand­ling som bå­de drog ut på ti­den och över­skred sin bud­get. En av ut­ma­ning­ar­na var tun­nel­ba­nan, som gick un­der te­a­tern och or­sa­ka­de skak­ning­ar. Den drog man helt so­ni­ka om. And­ra för­änd­ring­ar var in­stal­la­tio­nen av luft­kon­di­tio­ne­ring och ett avan­ce­rat his­sy­stem för trans­por­ter av de­kor och rek­vi­si­ta. Ef­ter sex år, 1997, stod allt klart för in­vig­ning.

– I dag är vi ett av de tek­no­lo­giskt mest avan­ce­ra­de ope­ra­hu­sen i världen, sä­ger Graça Ra­mos.

Den nya Te­atro Re­al är byggd för att va­ra så prak­tisk som möj­ligt – för dem som ver­kar bå­de fram­för och bakom ri­dån. Fy­ra av vå­nings­pla­nen är om­kläd­nings­rum och so­lis­ter­na har si­na lo­ger i di­rekt an­slut­ning till sce­nen för att de ska ha kort väg att gå och för att un­der­lät­ta mot­ta­gan­det av al­la be­und­ra­re ef­ter fö­re­ställ­ning­ar­na. På vå­ning fem finns sy­a­tel­jé, prov­nings­rum och sko­rum. Ovan­för, med ut­sikt över Madrids hus­tak, lig­ger re­pe­ti­tions­rum­men. När vi tit­tar in i ett av dem står den pols­ke te­no­ren Pi­otr Beczała vid ett pi­a­no och Graça Ra­mos stäng­er för­sik­tigt dör­ren igen ef­ter att ha he­jat li­te snabbt. Vi tar his­sen längst ner un­der jord till de vid­sträck­ta ut­rym­men som an­vänds för förvaring och verk­stä­der. Un­der sce­nen ges även plats för de 18 flytt­ba­ra platt­for­mar som an­vänds för att trans­por­te­ra rek­vi­si­ta och skif­ta de­kor un­der sce­ner och mel­lan ak­ter.

– Platt­for­mar­na rör sig un­der själ­va fö­re­ställ­ning­ar­na, men ma­ski­ne­ri­et är helt tyst – publi­ken mär­ker ingen­ting. Och vi har ald­rig va­rit tvung­na att av­bry­ta en ope­ra på grund av tek­nis­ka pro­blem, sä­ger Graça Ra­mos.

Vi åker upp­åt igen och går av vid mark­plan där ope­ran har si­na in­spel­nings­stu­di­or. Te­atro Re­al spe­lar näm­li­gen in al­la si­na fö­re­ställ­ning­ar, som an­ting­en strea­mas i sam­ar­be­te med tv-ka­na­ler el­ler säljs som dvd:er. Ra­mos öpp­nar dör­ren till en stu­dio, där en ljud­tek­ni­ker sit­ter fram­för ett mix­er­bord med en upp­sjö färg­gla­da knap­par och spa­kar.

– Vi har den mest avan­ce­ra­de ljud- och bild­pro­duk­tio­nen av al­la värl­dens ope­ra­hus. Visst, Royal Ope­ra House i London och Lin­coln Cen­ter i New York gör det bätt­re än vi – men de hyr in ex­ter­na fö­re­tag. Vi har an­ställ­da på te­a­tern som gör allt själ­va, kon­sta­te­rar hon.

En av kon­se­kven­ser­na med att fil­ma fö­re­ställ­ning­ar­na med Hd-ka­me­ror är att kra­ven på ko­stym, smink och hår höjs – al­la ska­van­ker syns i närbild. Det har re­sul­te­rat i att te­a­tern bland an­nat har ökat kva­li­te­ten på si­na pe­ru­ker. De till­ver­kas av rik­tigt hår i stäl­let för bil­li­ga­re syn­te­tis­ka va­ri­an­ter, så att ar­tis­ter­na in­te ska svet­tas li­ka myc­ket.

– Al­la sång­a­re äls­kar vå­ra pe­ru­ker, sä­ger Graça Ra­mos när hon en stund se­na­re le­der oss ge­nom kor­ri­do­ren för smink och pe­ruk­ma­ke­ri.

Jo­an Ma­ta­bosch

Re­ge­men­tets dot­ter

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.