”Att ha en lång tradition kan vara positivt om man använder den för att skapa något nytt.”
Det är efter ett tag inte alldeles lätt att hålla reda på vilket våningsplan vi befinner oss på. Efter en dryg tvåtimmarstur börjar jag känna mig aningen matt, men Graça Ramos fortsätter med en till synes outsinlig energi.
– Jag blir aldrig trött på att visa runt här inne, säger hon när vi slutligen når det öppna kontorslandskap där administrationen sitter.
Ett av rummen med fönster mot det övriga kontoret tillhör Joan Matabosch, 53, – Teatro Reals konstnärlige ledare sedan september 2013. Innan dess hade han haft samma post på operan i Barcelona – Gran Teatre del Liceu – sedan 1997. Han är nyligen hemkommen från en helg i London när han, med ett brett leende och intensivt glittrande ögon, tar emot oss på sitt kontor.
– Min tid i Barcelona var underbar, men efter 17 år kändes det inte fel att byta arbetsplats, säger han när vi slagit oss ner i hans soffgrupp.
När han fick samtalet från Teatro Real var det tänkt att han skulle tillträda den nya tjänsten 2016. Men på grund av att hans föregångare, belgaren Gerard Mortier, drabbats av cancer (och därtill gjort sig osams med direktionen) fick han börja redan 2013. Det snabba tillträdet gjorde att Joan Matabosch det första året ledde det konstnärliga arbetet i både Barcelona och Madrid.
– De två operahusen har alltid haft ett naturligt samarbete, så Teatro Real var inte helt obekant för mig. Jag hade varit här en hel del, säger han.
Joan Matabosch lyfter fram den välfungerande och flexibla ledningen som ett av Teatro Reals trumfkort. Han menar att ett av skälen till att teatern har överlevt i dessa svåra ekonomiska tider är dess kreativa förmåga att hitta en stabil finansieringsmodell, bland annat genom samarbete med sponsorer och uthyrning av salonger och mingelytor till externa events och konferenser. I dag är Teatro Real det operahus i Europa som har minst andel statligt stöd; intäkterna utgörs till 70 procent av egna inkomster och privata sponsorpengar. Kanske har detta något att göra med att teatern inte kånkar på en lång tradition av vedertagna tillvägagångssätt. Nyinvigningen efter operauppehållet 1925–1997 innebar en fräsch start vad gäller både ledning och repertoar.
– Att ha en lång tradition kan vara positivt om man använder den för att skapa något nytt. Om man däremot känner att man måste lyda traditionen och inte kan ifrågasätta den är det inte bra.
Betyder Teatro Reals brutna tradition att ni kan vara modigare i era uppsättningar än andra operahus?
– Ja, vi är modigare än många andra, säger han och tillägger med ett roat leende: Men många operahus är å andra sidan inte modiga alls.
Personligen lämnar han salongen oberörd när han har sett en opera som bara är en reproduktion av originalet.
– Du måste ändra saker i en opera för att den ska kommunicera vad verket var menat att säga när det gjordes. Ibland behöver man inte ändra mycket. Ibland måste man ändra allt.
Hur ser du på ditt uppdrag för Teatro Real?
– Mitt uppdrag är att öppna Madridbornas sinnen genom att sätta upp operor som inte har visats förut. Är man ett av Spaniens två största operahus är det viktigt att ha en repertoar med bra bredd – en blandning av gammalt och nytt. Balansen är avgörande, den måste du alltid hitta.