”Att ha en lång tra­di­tion kan va­ra po­si­tivt om man an­vän­der den för att ska­pa nå­got nytt.”

Tidskriften OPERA - - Reportage -

Det är ef­ter ett tag in­te all­de­les lätt att hål­la re­da på vil­ket vå­nings­plan vi be­fin­ner oss på. Ef­ter en dryg två­tim­mar­stur bör­jar jag kän­na mig aning­en matt, men Graça Ra­mos fort­sät­ter med en till sy­nes out­sin­lig ener­gi.

– Jag blir ald­rig trött på att vi­sa runt här in­ne, sä­ger hon när vi slut­li­gen når det öpp­na kon­tors­land­skap där ad­mi­nist­ra­tio­nen sit­ter.

Ett av rum­men med föns­ter mot det öv­ri­ga kon­to­ret till­hör Jo­an Ma­ta­bosch, 53, – Te­atro Re­als konst­när­li­ge le­da­re se­dan sep­tem­ber 2013. In­nan dess ha­de han haft sam­ma post på ope­ran i Barcelona – Gran Te­at­re del Li­ceu – se­dan 1997. Han är ny­li­gen hem­kom­men från en helg i London när han, med ett brett le­en­de och in­ten­sivt glitt­ran­de ögon, tar emot oss på sitt kon­tor.

– Min tid i Barcelona var un­der­bar, men ef­ter 17 år kän­des det in­te fel att by­ta ar­bets­plats, sä­ger han när vi sla­git oss ner i hans soff­grupp.

När han fick sam­ta­let från Te­atro Re­al var det tänkt att han skul­le till­trä­da den nya tjäns­ten 2016. Men på grund av att hans fö­re­gång­a­re, bel­ga­ren Ge­rard Mor­ti­er, drab­bats av can­cer (och där­till gjort sig osams med di­rek­tio­nen) fick han bör­ja re­dan 2013. Det snab­ba till­trä­det gjor­de att Jo­an Ma­ta­bosch det förs­ta året led­de det konst­när­li­ga ar­be­tet i bå­de Barcelona och Madrid.

– De två ope­ra­hu­sen har alltid haft ett na­tur­ligt sam­ar­be­te, så Te­atro Re­al var in­te helt obe­kant för mig. Jag ha­de va­rit här en hel del, sä­ger han.

Jo­an Ma­ta­bosch lyf­ter fram den väl­fun­ge­ran­de och flex­ib­la led­ning­en som ett av Te­atro Re­als trumf­kort. Han me­nar att ett av skä­len till att te­a­tern har över­levt i des­sa svå­ra eko­no­mis­ka ti­der är dess kre­a­ti­va för­må­ga att hit­ta en sta­bil fi­nan­sie­rings­mo­dell, bland an­nat ge­nom sam­ar­be­te med spon­so­rer och ut­hyr­ning av sa­long­er och ming­el­y­tor till ex­ter­na events och kon­fe­ren­ser. I dag är Te­atro Re­al det ope­ra­hus i Eu­ro­pa som har minst an­del stat­ligt stöd; in­täk­ter­na ut­görs till 70 pro­cent av eg­na in­koms­ter och pri­va­ta spon­sor­peng­ar. Kanske har det­ta nå­got att gö­ra med att te­a­tern in­te kån­kar på en lång tra­di­tion av ve­der­tag­na till­vä­ga­gångs­sätt. Ny­in­vig­ning­en ef­ter ope­raup­pe­hål­let 1925–1997 in­ne­bar en fräsch start vad gäl­ler bå­de led­ning och re­per­to­ar.

– Att ha en lång tra­di­tion kan va­ra po­si­tivt om man an­vän­der den för att ska­pa nå­got nytt. Om man där­e­mot kän­ner att man mås­te ly­da tra­di­tio­nen och in­te kan ifrå­ga­sät­ta den är det in­te bra.

Be­ty­der Te­atro Re­als brut­na tra­di­tion att ni kan va­ra mo­di­ga­re i era upp­sätt­ning­ar än and­ra ope­ra­hus?

– Ja, vi är mo­di­ga­re än många and­ra, sä­ger han och tilläg­ger med ett ro­at le­en­de: Men många ope­ra­hus är å and­ra si­dan in­te mo­di­ga alls.

Per­son­li­gen läm­nar han sa­long­en obe­rörd när han har sett en ope­ra som ba­ra är en re­pro­duk­tion av ori­gi­na­let.

– Du mås­te änd­ra sa­ker i en ope­ra för att den ska kom­mu­ni­ce­ra vad ver­ket var me­nat att sä­ga när det gjor­des. Ibland be­hö­ver man in­te änd­ra myc­ket. Ibland mås­te man änd­ra allt.

Hur ser du på ditt upp­drag för Te­atro Re­al?

– Mitt upp­drag är att öpp­na Madrid­bor­nas sin­nen ge­nom att sät­ta upp ope­ror som in­te har vi­sats för­ut. Är man ett av Spa­ni­ens två störs­ta ope­ra­hus är det vik­tigt att ha en re­per­to­ar med bra bredd – en bland­ning av gam­malt och nytt. Ba­lan­sen är av­gö­ran­de, den mås­te du alltid hit­ta.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.