Hans Greta och

Sagan om Hans och Greta i bröderna Grimms tappning är fortfarande en effektiv samhällskritisk parabel med flera olika tolkningsmöjligheter. Det visar den hype som av någon anledning går över Sveriges scener just nu. Unga Dramaten har engagerat både stora och små i en frustande, hemsk och berörande uppsättning i Maria Montelius kaxiga uppdatering. Med den sedvanliga repertoarkollision som gäller för våra svenska operahus ger man i Malmö och Göteborg Engelbert Humperdincks Hans och Greta . Fortfarande och drygt 120 år efter uruppförandet i Weimar 1893 ses verket som den klassiska barnoperan framför andra.

Att hålla balansen mellan finopera och intresseväckande sagoberättande, att ge barnen största utdelningen av julmys kombinerat med lagom blandning av sagofantasterier och kittlande skräck, kan vara ett problem. Det visar vinterns bägge produktioner i Malmö och Göteborg. Båda uppsättningarna erbjuder en varierande rättrådig idémix med fokus på föräldrarnas oförmåga, barnens utsatthet, självständighet och emancipation. Man vill ge barnen en uppdaterad Hans och Greta , fri från gamla sagoschabloner, en berättelse att känna igen sig i och relatera till.

I Göteborg påstår regissören Katharina Thoma att det är föräldrarna som mest behöver barnen, i Malmö vill Linus Fellbom undvika nedlåtande vuxenperspektiv och ställer sig på barnens nivå. Tyvärr har man varken i Göteborg eller i Malmö kommit mer än halvvägs i sina ambitioner. Inte heller har man lyckats presentera en spännande skräckfylld och fantastisk sagoopera. Här finns visserligen en hel del fantasifulla regimässiga och scenografiska infall. I Malmö har de fjorton skyddsänglarna i andra aktens aftonbön blivit äldre vänliga damer som gör entré nerför en himmelsk rutschbana.

I Göteborg beskyddas Hans och Greta av rävar, ugglor och grodor i en riktigt romantisk sagoskog. Men sådana underbara och dramatiska höjdpunkter motarbetas och felregisseras konsekvent och hamnar alltför ofta i besvikelse och antiklimax. Snart inträder misstanken att produktionsansvarigas egen, högst personliga motvilja och originalitetsjakt har varit rådande – inte omtanken om barnpublikens förståelse.

Man borde fråga scenograferna Dan Potra och Etienne Pluss : Vad f-n är det som är så banalt otidsenligt och gammaldags med ett stort härligt praktfullt pepparkakshus som plötsligt uppenbarar sig, så hänförande underbyggt av Humperdincks mest pampiga och skimrande Wagnerklanger?! I Malmö skymtar vi något som liknar en mondän arkitektritad villa innan vi förstår att det egentligen är en Marabouchokladkaka som ska ersätta pepparkaksväggarna. På Göteborgsoperan blir det visserligen lite roligare när den lilla stugan, som från början är barnens hem, dyker upp, praktfullt täckt av smågodis. Men man har ändå stor förståelse för att syskonen knappast blir särskilt impade eller visar den nyfikna hunger och det vällustiga knaprandet som uttrycks i musik och text.

Regin i de både uppsättningarna krafsar bara på ytan och rollgestalterna hamnar många gånger i otydliga, lealösa rörelsemönster som går emot text och musik. Man får hoppas att barnen i publiken

är mer överseende med inkonsekvenserna mellan text och scenaktion, att de inte hinner läsa uppe på textmaskinen eller hör vilken text man sjunger – om så vore fallet hade förvirringen blivit ännu större. Vi har inte någon större hjälp av de svenska översättningarna. Mira Bartovs i Malmö har visserligen en fräsch följsamhet, medan Karl Sjunnessons är fylld med underliga sökta ordval och obegripliga rimflätningar.

Det är dock ingen större risk att man hör vilken text som sjungs. Det förhindras effektivt av dirigenterna. Humperdincks förhöjning och förstärkning av folkmusikaliska melodier med den wagnerska orkestermuskulaturen har ömsom setts som operans specifika värde och charm, ömsom som dess problem. Här är det definitivt det senare. I Göteborg gläds man i förspelet åt Henrik Schaefers fräscha lyriska frasering, som lättar upp orkestermassiviteten till en transparens som för tankarna till Mendelssohn – inte till Wagner. Hade Schaefer hållit detta hela föreställningen igenom hade man kunnat glädjas åt ett lysande orkesterspel – emellertid faller han snart in i ett oflexibelt vevande som dränker sångarna. Hos Gregor Bühl flyter musiken ännu trögare och Parsifalkompakt – man undrar varför två så renommerade dirigenter undviker att ta vara på dynamiken i partiturets säregna skiftningar mellan rustika dansvisor, innerlig naturromantik och demonisk kromatik.

Tråkigast är distansen mellan scen och publik, vilket går ut över sångarna. De båda Hans och Greta-paren sjöngs av några av våra mest lovande och kompetenta sopran- och mezzosopraner. Gretorna Magdalena Risberg (Malmö) och Sofie Asplund (Göteborg) äger betydande röstkapacitet och båda har redan en egen personlig timbre – vilket är ovanligt för unga lyriska sopraner, men bägge, liksom en så fullfjädrad artist som Matilda Paulsson (Hans i Göteborg), är handikappade av otydliga och

riktningslösa regiinstruktioner, vilket ofta verkar bero på regissörernas olyckliga fallenhet att vara annorlunda. Om det sjungs och hörs i text och musik att man ska klappa i händerna ska man absolut inte göra det!

I Göteborg är det bara föräldraparet Carolina Sandgren och Marco Stella som vokalt och sceniskt orkar ut över orkesterdiket. Det feministiska perspektiv som med all rätt framhävs på olika sätt i programförklaringarna, där de aktiva ledande kvinnorna (Greta, modern och häxan) ställs mot den räddhågsne Hans och den godmodigt passive fadern, tydliggörs knappast. Kopplingen mellan den vresiga modersgestalten och pepparkakshäxan verkar hämmande på Susanne Resmark , som under andra förhållanden kunde ha blivit en oförglömligt formidabel skräckhäxa. Resmark, liksom Jonas Durán i Malmö kämpar trots ansenliga vokala och sceniska resurser en ojämn kamp mot obefintliga scenerier och idéfattig personinstruktion.

Är det så att ambitionen att ge barnen vad de förmodas vilja ha begränsar ett konkret och slagkraftigt berättande eller hindras ambitionen av själva operan? Är Humperdincks Hans och Greta till största delen en vuxenopera, där den wagnerska orkesterapparaten omöjliggör den tydlighet och det tempo som måste till för att omedelbart kunna förstås och engagera? Är Hans och Greta inte någon opera för barn utan ett verk för framför allt Wagneranstuckna vuxna? Det tror jag inte, men upplevelserna av de här två uppsättningarna får mig att undra.

HUMPERDINCK: HANS OCH GRETA (Göteborg)

Premiär 22 november 2014, besökt föreställning 10 januari 2015. Dirigent: Henrik Schaefer Regi: Katharina Thoma Scenografi: Etienne Pluss Kostymdesign: Irina Bartels Ljusdesign: Joakim Brink Solister: Matilda Paulsson, Sofie Asplund, Marco Stella, Carolina Sandgren, Susanne Resmark, Mia Karlsson

HUMPERDINCK: HANS OCH GRETA (Malmö)

Premiär 20 december 2014, besökt föreställning 3 januari 2015. Dirigent: Gregor Bühl Regi och ljus: Linus Fellbom Scenografi och kostym: Dan Potra Koreografi och rörelseinstruktion: Lars Bethke Solister: Emma Lyrén, Magdalena Risberg, Daniel Hällström, Kristina Wahlin, Jonas Durán, Ditte Højgaard Andersen

Spelas t.o.m. 22 februari.