Hans Gre­ta och

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN + MAL­MÖ OPE­RA • RE­CEN­SENT: ERIK GRAU­NE • FOTO: MATS BÄC­KER + MA­LIN ARNESSON

Sa­gan om Hans och Gre­ta i brö­der­na Grimms tapp­ning är fort­fa­ran­de en ef­fek­tiv sam­hälls­kri­tisk pa­ra­bel med fle­ra oli­ka tolk­nings­möj­lig­he­ter. Det vi­sar den hy­pe som av nå­gon an­led­ning går över Sve­ri­ges sce­ner just nu. Unga Dra­ma­ten har en­ga­ge­rat bå­de sto­ra och små i en frus­tan­de, hemsk och be­rö­ran­de upp­sätt­ning i Ma­ria Mon­te­li­us kax­i­ga upp­da­te­ring. Med den sed­van­li­ga re­per­to­ar­kol­li­sion som gäl­ler för vå­ra svens­ka ope­ra­hus ger man i Mal­mö och Gö­te­borg Eng­el­bert Hum­per­dincks Hans och Gre­ta . Fort­fa­ran­de och drygt 120 år ef­ter urupp­fö­ran­det i Wei­mar 1893 ses ver­ket som den klas­sis­ka bar­no­pe­ran fram­för and­ra.

Att hål­la ba­lan­sen mel­lan fi­no­pe­ra och in­tres­se­väc­kan­de sa­go­be­rät­tan­de, att ge bar­nen störs­ta ut­del­ning­en av jul­mys kom­bi­ne­rat med la­gom bland­ning av sa­go­fan­tas­te­ri­er och kitt­lan­de skräck, kan va­ra ett pro­blem. Det vi­sar vin­terns bäg­ge pro­duk­tio­ner i Mal­mö och Gö­te­borg. Bå­da upp­sätt­ning­ar­na er­bju­der en va­ri­e­ran­de rätt­rå­dig idémix med fo­kus på för­äld­rar­nas oför­måga, bar­nens ut­satt­het, själv­stän­dig­het och eman­ci­pa­tion. Man vill ge bar­nen en upp­da­te­rad Hans och Gre­ta , fri från gam­la sa­go­scha­blo­ner, en be­rät­tel­se att kän­na igen sig i och re­la­te­ra till.

I Gö­te­borg på­står re­gis­sö­ren Kat­ha­ri­na Tho­ma att det är för­äld­rar­na som mest be­hö­ver bar­nen, i Mal­mö vill Li­nus Fell­bom und­vi­ka ned­lå­tan­de vux­en­per­spek­tiv och stäl­ler sig på bar­nens ni­vå. Ty­värr har man var­ken i Gö­te­borg el­ler i Mal­mö kom­mit mer än halv­vägs i si­na am­bi­tio­ner. In­te hel­ler har man lyc­kats pre­sen­te­ra en spän­nan­de skräck­fylld och fan­tas­tisk sa­goo­pe­ra. Här finns vis­ser­li­gen en hel del fan­ta­si­ful­la re­gi­mäs­si­ga och sce­no­gra­fis­ka in­fall. I Mal­mö har de fjor­ton skydds­äng­lar­na i and­ra ak­tens af­ton­bön bli­vit äld­re vän­li­ga da­mer som gör en­tré ner­för en him­melsk rutsch­ba­na.

I Gö­te­borg be­skyd­das Hans och Gre­ta av rä­var, ugg­lor och grodor i en rik­tigt ro­man­tisk sa­go­skog. Men så­da­na un­der­ba­ra och dra­ma­tis­ka höjd­punk­ter mot­ar­be­tas och fel­re­gis­se­ras kon­se­kvent och ham­nar allt­för of­ta i be­svi­kel­se och an­tik­li­max. Snart in­trä­der miss­tan­ken att pro­duk­tions­an­sva­ri­gas egen, högst per­son­li­ga mot­vil­ja och ori­gi­na­li­tets­jakt har va­rit rå­dan­de – in­te om­tan­ken om barn­publi­kens för­stå­el­se.

Man bor­de frå­ga sce­no­gra­fer­na Dan Pot­ra och Eti­en­ne Pluss : Vad f-n är det som är så ba­nalt otidsen­ligt och gam­mal­dags med ett stort här­ligt prakt­fullt pep­par­kaks­hus som plöts­ligt up­pen­ba­rar sig, så hän­fö­ran­de un­der­byggt av Hum­per­dincks mest pam­pi­ga och skim­ran­de Wag­nerklang­er?! I Mal­mö skym­tar vi nå­got som lik­nar en mon­dän ar­ki­tektri­tad vil­la in­nan vi för­står att det egent­li­gen är en Ma­ra­boucho­klad­ka­ka som ska er­sät­ta pep­par­kaks­väg­gar­na. På Gö­te­borgso­pe­ran blir det vis­ser­li­gen li­te ro­li­ga­re när den lil­la stu­gan, som från bör­jan är bar­nens hem, dy­ker upp, prakt­fullt täckt av små­go­dis. Men man har än­då stor för­stå­el­se för att sys­ko­nen knap­past blir sär­skilt im­pa­de el­ler vi­sar den ny­fik­na hung­er och det väl­lus­ti­ga knapran­det som ut­trycks i mu­sik och text.

Re­gin i de bå­de upp­sätt­ning­ar­na kraf­sar ba­ra på ytan och roll­ge­stal­ter­na ham­nar många gång­er i otyd­li­ga, le­a­lö­sa rö­rel­se­möns­ter som går emot text och mu­sik. Man får hop­pas att bar­nen i publi­ken

är mer över­se­en­de med in­kon­se­kven­ser­na mel­lan text och scen­ak­tion, att de in­te hin­ner lä­sa up­pe på text­ma­ski­nen el­ler hör vil­ken text man sjung­er – om så vo­re fal­let ha­de för­vir­ring­en bli­vit än­nu stör­re. Vi har in­te nå­gon stör­re hjälp av de svens­ka över­sätt­ning­ar­na. Mi­ra Bar­tovs i Mal­mö har vis­ser­li­gen en fräsch följ­sam­het, me­dan Karl Sjun­nes­sons är fylld med un­der­li­ga sök­ta ord­val och obe­grip­li­ga rim­flät­ning­ar.

Det är dock ing­en stör­re risk att man hör vil­ken text som sjungs. Det för­hind­ras ef­fek­tivt av di­ri­gen­ter­na. Hum­per­dincks för­höj­ning och för­stärk­ning av folk­mu­si­ka­lis­ka me­lo­di­er med den wag­ners­ka or­kes­ter­mus­ku­la­tu­ren har ömsom setts som ope­rans spe­ci­fi­ka vär­de och charm, ömsom som dess pro­blem. Här är det de­fi­ni­tivt det se­na­re. I Gö­te­borg gläds man i för­spe­let åt Hen­rik Schae­fers frä­scha ly­ris­ka fra­se­ring, som lät­tar upp or­kes­ter­mas­si­vi­te­ten till en trans­pa­rens som för tan­kar­na till Men­dels­sohn – in­te till Wag­ner. Ha­de Schae­fer hål­lit det­ta he­la fö­re­ställ­ning­en ige­nom ha­de man kun­nat gläd­jas åt ett ly­san­de or­kes­ter­spel – emel­ler­tid fal­ler han snart in i ett oflex­i­belt ve­van­de som drän­ker sång­ar­na. Hos Gre­gor Bühl fly­ter mu­si­ken än­nu trö­ga­re och Par­si­fal­kom­pakt – man und­rar var­för två så re­nom­me­ra­de di­ri­gen­ter und­vi­ker att ta va­ra på dy­na­mi­ken i par­ti­tu­rets sä­reg­na skift­ning­ar mel­lan ru­sti­ka dans­vi­sor, in­ner­lig na­tur­ro­man­tik och de­mo­nisk kro­ma­tik.

Trå­ki­gast är di­stan­sen mel­lan scen och publik, vil­ket går ut över sång­ar­na. De bå­da Hans och Gre­ta-pa­ren sjöngs av någ­ra av vå­ra mest lo­van­de och kom­pe­ten­ta so­pran- och mez­zo­so­pra­ner. Gre­tor­na Mag­da­le­na Ris­berg (Mal­mö) och So­fie Asplund (Gö­te­borg) äger be­ty­dan­de röst­ka­pa­ci­tet och bå­da har re­dan en egen per­son­lig timb­re – vil­ket är ovan­ligt för unga ly­ris­ka so­pra­ner, men bäg­ge, lik­som en så full­fjäd­rad ar­tist som Matilda Pauls­son (Hans i Gö­te­borg), är han­di­kap­pa­de av otyd­li­ga och

rikt­nings­lö­sa re­gi­in­struk­tio­ner, vil­ket of­ta ver­kar be­ro på re­gis­sö­rer­nas olyck­li­ga fal­len­het att va­ra an­norlun­da. Om det sjungs och hörs i text och mu­sik att man ska klap­pa i hän­der­na ska man ab­so­lut in­te gö­ra det!

I Gö­te­borg är det ba­ra för­äld­ra­pa­ret Ca­ro­li­na Sandgren och Mar­co Stella som vo­kalt och sce­niskt or­kar ut över or­kes­ter­di­ket. Det fe­mi­nis­tis­ka per­spek­tiv som med all rätt fram­hävs på oli­ka sätt i pro­gram­för­kla­ring­ar­na, där de ak­ti­va le­dan­de kvin­nor­na (Gre­ta, mo­dern och häx­an) ställs mot den rädd­hågs­ne Hans och den god­mo­digt pas­si­ve fa­dern, tyd­lig­görs knap­past. Kopp­ling­en mel­lan den vre­si­ga mo­ders­ge­stal­ten och pep­par­kaks­häx­an ver­kar häm­man­de på Su­san­ne Res­mark , som un­der and­ra för­hål­lan­den kun­de ha bli­vit en oför­glöm­ligt for­mi­da­bel skräck­häxa. Res­mark, lik­som Jo­nas Durán i Mal­mö käm­par trots an­sen­li­ga vo­ka­la och sce­nis­ka re­sur­ser en ojämn kamp mot obe­fint­li­ga sce­ne­ri­er och idéfat­tig per­son­in­struk­tion.

Är det så att am­bi­tio­nen att ge bar­nen vad de för­mo­das vil­ja ha be­grän­sar ett kon­kret och slag­kraf­tigt be­rät­tan­de el­ler hind­ras am­bi­tio­nen av själ­va ope­ran? Är Hum­per­dincks Hans och Gre­ta till störs­ta de­len en vux­e­no­pe­ra, där den wag­ners­ka or­kes­te­r­ap­pa­ra­ten omöj­lig­gör den tyd­lig­het och det tem­po som mås­te till för att ome­del­bart kun­na för­stås och en­ga­ge­ra? Är Hans och Gre­ta in­te nå­gon ope­ra för barn ut­an ett verk för fram­för allt Wag­ne­ran­stuck­na vux­na? Det tror jag in­te, men upp­le­vel­ser­na av de här två upp­sätt­ning­ar­na får mig att und­ra.

HUM­PER­DINCK: HANS OCH GRE­TA (Gö­te­borg)

Pre­miär 22 no­vem­ber 2014, be­sökt fö­re­ställ­ning 10 ja­nu­a­ri 2015. Di­ri­gent: Hen­rik Schae­fer Re­gi: Kat­ha­ri­na Tho­ma Sce­no­gra­fi: Eti­en­ne Pluss Ko­stym­de­sign: Iri­na Bar­tels Ljus­de­sign: Jo­a­kim Brink So­lis­ter: Matilda Pauls­son, So­fie Asplund, Mar­co Stella, Ca­ro­li­na Sandgren, Su­san­ne Res­mark, Mia Karls­son

HUM­PER­DINCK: HANS OCH GRE­TA (Mal­mö)

Pre­miär 20 de­cem­ber 2014, be­sökt fö­re­ställ­ning 3 ja­nu­a­ri 2015. Di­ri­gent: Gre­gor Bühl Re­gi och ljus: Li­nus Fell­bom Sce­no­gra­fi och ko­stym: Dan Pot­ra Ko­re­o­gra­fi och rö­rel­se­in­struk­tion: Lars Bet­h­ke So­lis­ter: Em­ma Lyrén, Mag­da­le­na Ris­berg, Da­ni­el Häll­ström, Kristi­na Wah­lin, Jo­nas Durán, Dit­te Høj­gaard Andersen

Spe­las t.o.m. 22 feb­ru­a­ri.

Eli­sa­beth Mey­er och Su­san­ne Res­mark

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.