Trollf löj­ten

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DET KONGE­LI­GE TE­A­TER, KÖ­PEN­HAMN • RE­CEN­SENT: LENNART BROMANDER • FOTO: MI­KLOS SZA­BO www.kgl­te­a­ter.dk

Det nya ope­ra­hu­set i Kö­pen­hamn öpp­na­de i ja­nu­a­ri 2005 och fi­rar nu allt­så ti­o­år­sju­bi­le­um. Det gör man med en ny upp­sätt­ning av Troll­flöj­ten . Den­na så till den grad po­pu­lä­ra ope­ra har på se­na­re år in­te va­rit li­ka fre­kvent fö­re­kom­man­de i den dans­ka hu­vud­sta­den som i den svens­ka. Det­ta är förs­ta gång­en Troll­flöj­ten spe­las i det nya hu­set.

Som re­gis­sör och scenograf har man valt en i bran­schen myc­ket er­fa­ren man, Mar­co Ar­tu­ro Ma­rel­li , och då vet man vad man får men ock­så vad man in­te får. Ma­rel­li kan be­rät­ta en histo­ria re­digt och klart, allt sköts om­sorgs­fullt och proff­sigt. Han är en god tek­ni­ker och prak­ti­ker, men det tycks ald­rig som om Ma­rel­li har nå­got på hjär­tat som re­gis­sör. Som per­son­in­struk­tör ver­kar han ock­så täm­li­gen oin­tres­se­rad.

Det är i al­la fall en flott sce­no­gra­fi han ska­pat, en rad väg­gar, som sinn­rikt väx­lar med varand­ra ge­nom de mul­tip­la vridsce­ner­na. Teck­nen på väg­gar­na lik­som ljus­sätt­ning­en sig­na­le­rar du­a­lism, natt mot dag, na­tur mot lär­dom. Väg­gar­na är höga och fär­ger­na ky­li­ga, nå­got som präg­lar he­la upp­sätt­ning­en. Ma­rel­lis hust­ru Dag­mar Ni­e­find-ma­rel­li har som alltid i ma­kens upp­sätt­ning­ar ska­pat sti­loch smak­ful­la dräk­ter. Men re­sul­ta­tet blir en rätt öds­lig Troll­flöj­ten ut­an egent­lig nerv, gläd­je el­ler li­del­se. Scen stap­las på scen i god ord­ning.

Ma­rel­li tar in­te ställ­ning till någon­ting. Mo­nosta­tos (den som alltid ut­märk­te Bengt-ola Morg­ny ) får va­ra hur ”schwarz und hässli­ch” som helst, och Sa­rastros och hans präs­ters ar­ro­gan­ta mi­so­gy­ni fram­ställs som den na­tur­li­gas­te sak i världen. Slu­tet får i al­la fall en för­son­lig touche, då Pa­mi­na tving­ar Nat­tens drott­ning och Sa­rastro att räc­ka varand­ra han­den. Det sjungs dock bra på fle­ra håll. Ef­ter en li­tet trög start flö­dar Pe­ter Lo­dahls te­nor med tät vac­ker klang, och Christof Fisches­sers Sa­rastro har so­nor auk­to­ri­tet av fi­nas­te mär­ke. Pal­le Knud­sen som Pa­pa­ge­no gör myc­ket go­da för­sök att li­va upp stäm­ning­en, sjung­er tryggt och sä­kert. Hans små in­pass till publi­ken på dans­ka mitt i den tys­ka di­a­lo­gen går på­tag­ligt hem.

En tur­kisk Nat­tens drott­ning, Bur­cu Uy­ar , har pli på ko­lo­ra­tu­rer­na men är blek sce­niskt och ha­de be­hövt en ak­ti­va­re per­son­re­gi. An­ne Mar­gret­he Dahl , Eli­sa­beth Hal­ling och Su­san­ne Res­mark ut­gör en myc­ket er­fa­ren och hög­kom­pe­tent damtrio. Ett pro­blem är där­e­mot Si­ne Bund­gaard som Pa­mi­na. Hen­nes so­pran har på se­na­re tid bli­vit vass, och vi­bra­tot är vis­ser­li­gen in­te stort men bi­drar ef­fek­tivt till att ut­ra­de­ra den in­ner­lig­het i stäm­man som en Pa­mi­na mås­te ha.

Den skots­ke di­ri­gen­ten Ro­ry Macdo­nald le­der Det Konge­li­ge Ka­pel i ett rappt och ström­lin­je­for­mat Mo­zart­s­pel, som är väl an­pas­sat till den ky­li­ga ele­gan­sen i upp­sätt­ning­en men in­te vär­mer hjär­tat di­rekt.

MO­ZART: TROLL­FLÖJ­TEN

Pre­miär 15 ja­nu­a­ri 2015, be­sökt fö­re­ställ­ning 28 ja­nau­ri. Di­ri­gent: Ro­ry Macdo­nald Re­gi, sce­no­gra­fi och ljus­de­sign: Mar­co Ar­tu­ro Ma­rel­li Ko­stym­de­sign: Dag­mar Ni­e­find-ma­rel­li So­lis­ter: Pe­ter Lo­dahl, Si­ne Bund­gaard, Bur­cu Uy­ar, Christof Fisches­ser, Pal­le Knud­sen, Be­a­ta Mor­dal, Bengt-ola Morg­ny

Spe­las t.o.m. den 29 mars.

Scen ur Troll­flöj­ten

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.