Trollf löjten

Det nya operahuset i Köpenhamn öppnade i januari 2005 och firar nu alltså tioårsjubileum. Det gör man med en ny uppsättning av Trollflöjten . Denna så till den grad populära opera har på senare år inte varit lika frekvent förekommande i den danska huvudstaden som i den svenska. Detta är första gången Trollflöjten spelas i det nya huset.

Som regissör och scenograf har man valt en i branschen mycket erfaren man, Marco Arturo Marelli , och då vet man vad man får men också vad man inte får. Marelli kan berätta en historia redigt och klart, allt sköts omsorgsfullt och proffsigt. Han är en god tekniker och praktiker, men det tycks aldrig som om Marelli har något på hjärtat som regissör. Som personinstruktör verkar han också tämligen ointresserad.

Det är i alla fall en flott scenografi han skapat, en rad väggar, som sinnrikt växlar med varandra genom de multipla vridscenerna. Tecknen på väggarna liksom ljussättningen signalerar dualism, natt mot dag, natur mot lärdom. Väggarna är höga och färgerna kyliga, något som präglar hela uppsättningen. Marellis hustru Dagmar Niefind-marelli har som alltid i makens uppsättningar skapat stiloch smakfulla dräkter. Men resultatet blir en rätt ödslig Trollflöjten utan egentlig nerv, glädje eller lidelse. Scen staplas på scen i god ordning.

Marelli tar inte ställning till någonting. Monostatos (den som alltid utmärkte Bengt-ola Morgny ) får vara hur ”schwarz und hässlich” som helst, och Sarastros och hans prästers arroganta misogyni framställs som den naturligaste sak i världen. Slutet får i alla fall en försonlig touche, då Pamina tvingar Nattens drottning och Sarastro att räcka varandra handen. Det sjungs dock bra på flera håll. Efter en litet trög start flödar Peter Lodahls tenor med tät vacker klang, och Christof Fischessers Sarastro har sonor auktoritet av finaste märke. Palle Knudsen som Papageno gör mycket goda försök att liva upp stämningen, sjunger tryggt och säkert. Hans små inpass till publiken på danska mitt i den tyska dialogen går påtagligt hem.

En turkisk Nattens drottning, Burcu Uyar , har pli på koloraturerna men är blek sceniskt och hade behövt en aktivare personregi. Anne Margrethe Dahl , Elisabeth Halling och Susanne Resmark utgör en mycket erfaren och högkompetent damtrio. Ett problem är däremot Sine Bundgaard som Pamina. Hennes sopran har på senare tid blivit vass, och vibratot är visserligen inte stort men bidrar effektivt till att utradera den innerlighet i stämman som en Pamina måste ha.

Den skotske dirigenten Rory Macdonald leder Det Kongelige Kapel i ett rappt och strömlinjeformat Mozartspel, som är väl anpassat till den kyliga elegansen i uppsättningen men inte värmer hjärtat direkt.

MOZART: TROLLFLÖJTEN

Premiär 15 januari 2015, besökt föreställning 28 janauri. Dirigent: Rory Macdonald Regi, scenografi och ljusdesign: Marco Arturo Marelli Kostymdesign: Dagmar Niefind-marelli Solister: Peter Lodahl, Sine Bundgaard, Burcu Uyar, Christof Fischesser, Palle Knudsen, Beata Mordal, Bengt-ola Morgny

Spelas t.o.m. den 29 mars.