The Turn of the Screw

Det speciella både med Henry James geniala novell The Turn of the Screw och Benjamin Brittens opera är den totala osäkerhet som etableras kring vad som egentligen sker. Spökar det verkligen på slottet Bly eller rör det sig om överhettade föreställningar i den unga guvernantens huvud? Och vad är det för relationer barnen haft med den döde betjänten Quint och den tidigare guvernanten Miss Jessel? Ju mer man försöker analysera i detalj desto tveksammare blir man. Hela novellen liksom operan innebär ett successivt allt starkare ifrågasättande av fundamentala begrepp som godhet och ondska, barnslig oskuld, sanning och illusion. Ett bra framförande av The Turn of the Screw lämnar publiken i total osäkerhet.

Claus Guth går i sin uppsättning på Berlins Staatsoper en helt annan väg. För honom är saken klar, guvernanten lider av allt svårare vanföreställningar, och vad som skildras på scenen är ett fortgående mentalt sönderfall, som slutar i total psykos. Vi ser i öppningsscenen pantomimiskt hur guvernanten träffar förmyndaren i London och alldeles tydligt blir emotionellt överväldigad av mötet. Fylld av goda föresatser och av ljuva tankar på förmyndaren kommer hon till slottet och möts av de unga förpubertalt avancerade barnen Flora och Miles. Pryd, oerfaren och nyförälskad som hon är förmår hon inte alls svara på barnens halvt eller helt sexuellt utmanande lekar. Förvirringen inför den oväntade förälskelsen och barnens provocerande uppträdande triggar igång röster och syner i hennes inre.

För publiken syns inte Quint och miss Jessel, enbart för guvernanten. Christian Schmidt har skapat en starkt suggestiv scenbild, höga gammalrosa väggar med många mörka ekdörrar. Dessa väggar kan svängas runt, varvid nya labyrintiska mönster och djupa korridorer uppenbaras. De leder rakt in i ovissheten, såväl husets som själens. Till slut, sedan hushållerskan Mrs Grose rest bort med Flora, blir guvernanten ensam med Miles och ägnar sig åt så handgriplig exorcism att hon stryper pojken. Hans sista ord ”you devil” är riktade till guvernanten och inte till Quint. Efter fullbordat exorcistiskt värv slår sig den nu helt psykotiska guvernanten lugnt ner igen till sin avbrutna måltid framför den ”räddade” Miles lik. Det är en fullkomligt gastkramande tolkning som låter sig väl göras utan övergrepp på vare sig musik eller libretto. På en punkt går dock Guth ifrån Brittens anvisningar. Flora och Miles gestaltas inte av riktiga barn utan av vuxna sångare, en österrikisk countertenor, Thomas Lichtenecker , som ser ut och låter som en ung pojke, och en ung operastudiosopran, Sónia Grané , som också är helt illusorisk som flicka i begynnande puberteten. Barn kan sjunga de här rollerna sagolikt väl, men utbildade sångare kan däremot agera och gestalta på ett helt annat vis än barnamatörer. Det förstärker gastkramningen.

Den dominerande huvudrollen som guvernanten skulle ursprungligen ha gjorts av Maria Bengtsson redan vid premiären, men hon kommer inte att hoppa in i produktionen förrän senare. Nu gestaltades guvernanten och hennes allt djupare mentala förvirring alldeles lysande av Emma Bell . Hennes lyriskt daggfriska sopran har också en fantastisk glöd som direkt griper tag i mig. En vokalt vital veteran Marie Mclaughlin , är hushållerskan Mrs Grose, medan en annan veteran Richard Croft ger intensiv röst åt Peter Quint. Som den sorgliga Miss Jessel hörs Anna Samuil klaga.

Intensiteten i den här uppsättningen förstärks också av orkestern under Ivor Boltons helskärpta ledning.

BRITTEN: THE TURN OF THE SCREW

Premiär 15 november 2014, besökt föreställning 25 november. Dirigent: Ivor Bolton Regi: Claus Guth Scenografi och kostym: Christian Schmidt Ljus: Sebastian Alphons Solister: Emma Bell, Thomas Lichtenecker, Sónia Grané, Marie Mclaughlin, Richard Croft, Anna Samuil