Luisa Miller

I Tyskland kan det hända sig att en föreställning av Giuseppe Verdis Luisa Miller i första hand framstår som en Schilleradaption snarare än som italiensk opera. I Hamburgoperans nya uppsättning är det i varje fall vad som sker. Andreas Homoki står för regin, och han verkar angelägen just om att skala fram det schillerska ursprunget ur Salvatore Cammaranos operalibretto. Schillers Kabale und Liebe är ett slags borgerligt kammardrama, och i ett sådant passar inte minst en kör illa. Kören har visserligen inte så många takter att sjunga i Luisa Miller men dyker ändå ganska ofta upp och levererar kommentarer, så som körer brukar göra i bel canto-tidens italienska opera.

Det har Homoki och scenografen Paul Zoller löst på ett litet speciellt vis. Scenbilden består genomgående av ett inre kalt rum med varierande rekvisita, som hela tiden vevas runt på vridscenen i olika varianter. Det rum som befolkas av kören får scentid enbart under de takter den har att sjunga. Sedan vrids kören snabbt bort igen och ersätts av ett körbefriat rum. Och medan protagonisterna är tidstypiskt borgerligt klädda, ser kören markant annorlunda ut, ett vitklätt, vitsminkat, litet trasgrant l´ancien régime-kollektiv. På slutet ser vi dessa adelsspöken förlamat stirra på en stor giljotin, som ytterst hotfullt dykt upp i deras rum. Kören ägnas alltså ett eget litet antifeodalt sidodrama.

Den idylliskt lantliga miljön kring Miller och hans dotter är också bortskalad och tyngdpunkten är lagd på intimsfären med dess sociala konflikter och kriminella ränker.

Att regissören lyfter fram det schillerska dramaunderlaget så tydligt betyder dock inte att han försummar det operamässiga. Verdi har i Luisa Miller ännu inte riktigt fått ordning på det musikdramatiska flödet lika väl som i de ett par år senare tillkomna Rigoletto , Trubaduren och La Traviata . Uppdelningen i arior, duetter och ensembler får handlingen att på ett litet irriterande sätt ryckvis förflytta sig framåt jämfört med det naturligare flödet i mästerverkstrilogin. Den stelbentheten motverkar Homoki skickligt genom noggrann personregi, där rörelser och gester laddas med innebörd. Spänningen i detta drama om adlig uselhet släpper inte en sekund.

Hos Verdi har ju den illa drabbade Luisa ryckt fram som huvudperson, och Nino Machaidze bemästrar rollen med både teknisk virtuositet och stark närvaro. Hennes Luisa är inget armt offerlamm utan en desperat kämpande kvinna. Hennes älskade, grevesonen Rodolfo, är däremot en väl egocentrisk ung rebell, opålitlig både som älskare och som revoltör mot sin egen klass. Sicilianaren Ivan Magrì visar som Rodolfo upp en slank figur och en slank stämma med både tryck och ping. Snyggt!

Oliver Zwarg gör med små medel Wurm till en sällsynt obehaglig skurk, Verdis ondskefullaste näst Jago. Briljant Verdisång levereras av George Petean , som gör fader Miller med skönt varmt och fylligt legato.

Simone Young leder orkestern följsamt till dramat på scenen utan att egentligen själv aktivt försöka lägga sig i vad som händer. Litet för diskret kanske.

VERDI: LUISA MILLER

Premiär den 16 november 2014, besökt föreställning den 27 november. Dirigent: Simone Young Regi: Andreas Homoki Scenografi: Paul Zoller Kostym: Gideon Davey Ljus: Franck Evin Solister: Tigran Martirossian, Ivan Magrì, George Petean, Nino Machaidze, Oliver Zwarg, Cristina Damian