THE THEAT­RE OF DROTT­NING­HOLM – THEN AND NOW:

Tidskriften OPERA - - Boknytt -

Per­for­man­ce between the 18 th and 21 st cen­tu­ri­es

/Will­mar Sau­ter & Da­vid Wi­les Ac­ta Uni­ver­si­ta­tis Stock­hol­mi­ensis, Stock­holm Theat­re Stu­di­es ISBN: 978-91-87235-92-4

Den­na skrift av te­a­ter­ve­ta­ren Will­mar Sau­ter och hans eng­els­ke kollega Da­vid Wi­les är i många av­se­en­den at­trak­tiv. De bå­da står för vartan­nat ka­pi­tel och vid si­dan av att re­ka­pi­tu­le­ra Drott­ning­holms­tea­terns åter­upp­täckt av Ag­ne Bei­jer i bör­jan av 1920-ta­let och någ­ra tids­bil­der från det se­na 1700-ta­let kring Gustav III och te­a­tern, dis­ku­te­rar man vad ba­roc­ken, bå­de te­a­tern och dess mu­si­ka­lis­ka ut­tryck, be­tyd­de då och vad den kan be­ty­da i dag.

Si­tu­a­tio­nen, det mås­te er­kän­nas, är en smu­la spe­ci­ell. Det finns ba­ra en an­nan fun­ge­ran­de ba­rock­te­a­ter, Krum­lov­te­a­tern i Tjec­ki­en från 1765–66 (se dvd-re­cen­sio­nen av G. Scar­lattis Do­ve è amo­re è ge­lo­sia på si­dan 77). Är det då in­te rim­ligt att man på just des­sa sce­ner ska ta hän­syn till den ge­nu­i­na mil­jön, te­a­ter­hu­sets este­tis­ka om­giv­ning?

Sau­ter och Wi­les me­nar, med rät­ta, att var­je för­sök att fram­fö­ra hi­sto­riskt kor­rek­ta upp­sätt­ning­ar är döm­da att miss­lyc­kas. Vi kan i bäs­ta fall få en aning om hur det lät och hur det såg ut, och kan – bör, en­ligt för­fat­tar­na – i stäl­let strä­va ef­ter så kal­la­de hi­sto­riskt in­for­me­ra­de iscen­sätt­ning­ar. Det­ta in­ne­bär att man an­vän­der sig av det man vet om ku­lis­ser, ko­stym, scen­ma­ski­ne­ri, gestik, dans, in­stru­ment, etc etc. Det en­da rät­ta är att när­ma sig det se­na 1700-ta­lets es­te­tik för att där­med lå­ta da­gens publik få en aning om vad då­ti­dens publik såg och hör­de. Låt oss kal­la det­ta mu­sei­es­te­ti­ken.

Så­da­na upp­sätt­ning­ar fö­re­kom­mer på Drott­ning­holm, lik­som på and­ra håll i Eu­ro­pa. Men det van­li­gas­te är att man så att sä­ga klad­dar li­te på 1700-ta­let. Man lå­ter någ­ra pe­ru­ker och li­te kri­no­lin sig­na­le­ra det för­gång­na, men ig­no­re­rar till ex­em­pel den ko­da­de gesti­ken el­ler av­står från, till i al­la fall Da­vid Wi­les be­svi­kel­se vid si­na få be­sök på Drott­ning­holm, change­ments à vue – de­kor­by­ten in­för öp­pen ri­då (in­spel­ning­en av Scar­lattis Do­ve è amo­re è ge­lo­sia har någ­ra så­da­na). Den van­li­gas­te, och mest fram­gångs­ri­ka es­te­ti­ken i öv­ri­ga Eu­ro­pa är där­e­mot att man för­hål­ler sig me­ta­fo­riskt till ver­ken. I stäl­let för att för­sö­ka när­ma sig hur det egent­li­gen gick till, så un­der­sö­ker man ut­i­från en hi­sto­riskt in­for­me­rad kun­skap om ver­ken vad som kan ge publi­ken en lik­nan­de ef­fekt el­ler upp­le­vel­se som 1700-tals publi­ken fick, så gott det nu lå­ter sig av­gö­ras.

Vad Sau­ter och Wi­les in­te näm­ner, är att mel­lan oss och 1700-ta­let finns en 200-årig ope­ratra­di­tion som da­gens publik i oli­ka grad in­te kan und­gå att för­hål­la sig till. Skul­le vi i dag verk­li­gen lyc­kas se och hö­ra ett ab­so­lut ge­nu­int verk på 1700-ta­lets al­la vill­kor, så skul­le vi

med stor san­no­lik­het vri­da oss i bän­kar­na, bå­de på grund av hur det lät och vad vi såg på sce­nen. Jag und­rar ock­så en smu­la över Sau­ters på­stå­en­de att da­gens publik i förs­ta hand fa­sci­ne­ras av Drott­ning­holms­tea­terns all­män­na at­mo­sfär och att den de­fi­ni­tivt fö­re­drar upp­sätt­ning­ar som in­spi­re­rats av den­na hi­sto­ris­ka am­bi­ence .

Pro­ble­met med det på­stå­en­det, va­re sig det är sant el­ler in­te, är att da­gens publik in­te har sett så myc­ket an­nat på Drott­ning­holm. Ja, el­ler över hu­vud ta­get i det­ta land. Hän­dels Xerx­es på Ar­ti­pe­lag i hös­tas gav åt­minsto­ne möj­lig­het för en svensk publik att hö­ra hur en ut­märkt ba­roc­kor­kes­ter ska lå­ta. Och på Drott­ning­holm un­der det­ta år­tu­sen­des förs­ta de­cen­ni­um gavs två Hän­de­lo­pe­ror och en av Ra­meau un­der Christop­he Rous­sets led­ning (där be­ty­dan­de de­lar av or­kes­tern er­satts av mu­si­ker från Rous­sets Les Ta­lens Ly­ri­ques). Des­sa mu­si­ka­lis­ka höjd­punk­ter nämns in­te ens av Sau­ter, där­e­mot kri­ti­se­ras den då­va­ran­de konst­när­li­ge le­da­ren Per-erik Öhrn för att ha en­ga­ge­rat konst­nä­rer som sak­na­de kom­pe­tens kring ba­roc­ko­pe­ra. En av des­sa skul­le allt­så va­ra Christop­he Rous­set, en av de främs­ta ba­rock­di­ri­gen­ter­na.

Nu är var­ken Sau­ter el­ler Wi­les ope­ra- el­ler mu­sik­histo­ri­ker, vil­ket möj­li­gen för­kla­rar bris­ten på re­so­ne­mang kring det mu­si­ka­lis­ka. Wi­les har hu­vud­sak­li­gen fors­kat kring grekisk och eli­sa­be­tansk te­a­ter, Sau­ter om fram­för allt svensk tal­te­a­ter ge­nom histo­ri­en. Frå­gan är ock­så vil­ka kun­ska­per man har om vad som skett in­ter­na­tio­nellt in­om ba­roc­ko­pe­ran de se­nas­te de­cen­ni­er­na. Kun­ska­pen om dess es­te­tik är stor och man ex­pe­ri­men­te­rar in­te säl­lan kring det­ta. Jag har sett iscen­sätt­ning­ar med åter­ska­pa­de sce­no­gra­fi­er och ljus­sätt­ning­ar el­ler upp­sätt­ning­ar där man till ex­em­pel sjung­er en 1600-tals­frans­ka. Sa­ken är den att man på Eu­ro­pas sce­ner och fes­ti­va­ler väx­lar mel­lan det­ta slags mu­sei­es­te­tik och den me­ta­fo­ris­ka.

Ba­roc­ko­pe­rans fram­gång sö­der om Mal­mö be­ror i hög grad just på att man ge­nom ett slags post­mo­der­na upp­sätt­ning­ar (lik­som ba­roc­ken är post­mo­der­nis­men in­te främ­man­de för ra­di­ka­la mix­ar) har lyc­kats vi­ta­li­se­ra en gen­re som ti­di­ga­re var upp­ta­gen med att sö­ka åter­ska­pa en för­lo­rad es­te­tik.

För Sve­ri­ges och Drott­ning­holms­tea­terns vid­kom­man­de vo­re det nog bäst om man såg till att åt­minsto­ne lå­ta bå­de den hi­sto­riskt in­for­me­ra­de och den me­ta­fo­riskt åter­ska­pan­de es­te­ti­ken få plats på sce­nen. Det krä­ver dock en hög konst­när­lig kom­pe­tens hos te­a­terns led­ning.

Den kri­tik jag här har an­fört ska in­te hind­ra nå­gon från att lä­sa Sau­ter och Wi­les. Boken ger in­tres­san­ta ge­nom­lys­ning­ar av hur vi i dag kan för­hål­la oss till ba­rock­te­a­tern och vil­ka pro­blem ett så­dant mö­te över sek­ler­na stö­ter på. Dock ha­de jag öns­kat att de käl­lor som ci­te­ras in­te en­dast åter­ges på eng­els­ka. Ori­gi­na­lets svens­ka el­ler eng­els­ka ha­de in­te ska­dat för den som vill när­lä­sa in­te minst ap­pen­dix­ens tex­ter från 1700-ta­let.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.