THE THEATRE OF DROTTNINGHOLM – THEN AND NOW:

Performance between the 18 th and 21 st centuries

/Willmar Sauter & David Wiles Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Theatre Studies ISBN: 978-91-87235-92-4

Denna skrift av teatervetaren Willmar Sauter och hans engelske kollega David Wiles är i många avseenden attraktiv. De båda står för vartannat kapitel och vid sidan av att rekapitulera Drottningholmsteaterns återupptäckt av Agne Beijer i början av 1920-talet och några tidsbilder från det sena 1700-talet kring Gustav III och teatern, diskuterar man vad barocken, både teatern och dess musikaliska uttryck, betydde då och vad den kan betyda i dag.

Situationen, det måste erkännas, är en smula speciell. Det finns bara en annan fungerande barockteater, Krumlovteatern i Tjeckien från 1765–66 (se dvd-recensionen av G. Scarlattis Dove è amore è gelosia på sidan 77). Är det då inte rimligt att man på just dessa scener ska ta hänsyn till den genuina miljön, teaterhusets estetiska omgivning?

Sauter och Wiles menar, med rätta, att varje försök att framföra historiskt korrekta uppsättningar är dömda att misslyckas. Vi kan i bästa fall få en aning om hur det lät och hur det såg ut, och kan – bör, enligt författarna – i stället sträva efter så kallade historiskt informerade iscensättningar. Detta innebär att man använder sig av det man vet om kulisser, kostym, scenmaskineri, gestik, dans, instrument, etc etc. Det enda rätta är att närma sig det sena 1700-talets estetik för att därmed låta dagens publik få en aning om vad dåtidens publik såg och hörde. Låt oss kalla detta museiestetiken.

Sådana uppsättningar förekommer på Drottningholm, liksom på andra håll i Europa. Men det vanligaste är att man så att säga kladdar lite på 1700-talet. Man låter några peruker och lite krinolin signalera det förgångna, men ignorerar till exempel den kodade gestiken eller avstår från, till i alla fall David Wiles besvikelse vid sina få besök på Drottningholm, changements à vue – dekorbyten inför öppen ridå (inspelningen av Scarlattis Dove è amore è gelosia har några sådana). Den vanligaste, och mest framgångsrika estetiken i övriga Europa är däremot att man förhåller sig metaforiskt till verken. I stället för att försöka närma sig hur det egentligen gick till, så undersöker man utifrån en historiskt informerad kunskap om verken vad som kan ge publiken en liknande effekt eller upplevelse som 1700-tals publiken fick, så gott det nu låter sig avgöras.

Vad Sauter och Wiles inte nämner, är att mellan oss och 1700-talet finns en 200-årig operatradition som dagens publik i olika grad inte kan undgå att förhålla sig till. Skulle vi i dag verkligen lyckas se och höra ett absolut genuint verk på 1700-talets alla villkor, så skulle vi

med stor sannolikhet vrida oss i bänkarna, både på grund av hur det lät och vad vi såg på scenen. Jag undrar också en smula över Sauters påstående att dagens publik i första hand fascineras av Drottningholmsteaterns allmänna atmosfär och att den definitivt föredrar uppsättningar som inspirerats av denna historiska ambience .

Problemet med det påståendet, vare sig det är sant eller inte, är att dagens publik inte har sett så mycket annat på Drottningholm. Ja, eller över huvud taget i detta land. Händels Xerxes på Artipelag i höstas gav åtminstone möjlighet för en svensk publik att höra hur en utmärkt barockorkester ska låta. Och på Drottningholm under detta årtusendes första decennium gavs två Händeloperor och en av Rameau under Christophe Roussets ledning (där betydande delar av orkestern ersatts av musiker från Roussets Les Talens Lyriques). Dessa musikaliska höjdpunkter nämns inte ens av Sauter, däremot kritiseras den dåvarande konstnärlige ledaren Per-erik Öhrn för att ha engagerat konstnärer som saknade kompetens kring barockopera. En av dessa skulle alltså vara Christophe Rousset, en av de främsta barockdirigenterna.

Nu är varken Sauter eller Wiles opera- eller musikhistoriker, vilket möjligen förklarar bristen på resonemang kring det musikaliska. Wiles har huvudsakligen forskat kring grekisk och elisabetansk teater, Sauter om framför allt svensk talteater genom historien. Frågan är också vilka kunskaper man har om vad som skett internationellt inom barockoperan de senaste decennierna. Kunskapen om dess estetik är stor och man experimenterar inte sällan kring detta. Jag har sett iscensättningar med återskapade scenografier och ljussättningar eller uppsättningar där man till exempel sjunger en 1600-talsfranska. Saken är den att man på Europas scener och festivaler växlar mellan detta slags museiestetik och den metaforiska.

Barockoperans framgång söder om Malmö beror i hög grad just på att man genom ett slags postmoderna uppsättningar (liksom barocken är postmodernismen inte främmande för radikala mixar) har lyckats vitalisera en genre som tidigare var upptagen med att söka återskapa en förlorad estetik.

För Sveriges och Drottningholmsteaterns vidkommande vore det nog bäst om man såg till att åtminstone låta både den historiskt informerade och den metaforiskt återskapande estetiken få plats på scenen. Det kräver dock en hög konstnärlig kompetens hos teaterns ledning.

Den kritik jag här har anfört ska inte hindra någon från att läsa Sauter och Wiles. Boken ger intressanta genomlysningar av hur vi i dag kan förhålla oss till barockteatern och vilka problem ett sådant möte över seklerna stöter på. Dock hade jag önskat att de källor som citeras inte endast återges på engelska. Originalets svenska eller engelska hade inte skadat för den som vill närläsa inte minst appendixens texter från 1700-talet.