Finns det fler hål i svångremmen?

I mina senaste ledare har jag skrivit om den ekonomiska krisen vid den danska nationalscenen, Det Kongelige Teater, och om de nedskärningar som var att vänta. Nu har de genomförts med råge. Den danska nationalscenen kommer att successivt få minskade bidrag med 35 miljoner danska kronor fram till 2019. Det stod klart sedan folketingspartierna i början av november presenterade sin uppgörelse om Det Kongelige Teaters kommande fyra år. Precis som alla andra statligt stödda institutioner ska man spara 2 procent på driften varje säsong. Därutöver finns ett uppdrag att hitta andra effektiviseringar. Det Kongelige som i dag får 527 miljoner i offentligt stöd kommer att få 492 miljoner 2019.

Strax före jul bytte den danske kulturministern, Bertel Haarder ( Venstre), ut hela Det Kongeliges styrelse. Avgående styrelseordföranden, Stine Bosse, menar att så skulle det inte kunna gå till inom näringslivet. Hon tror inte att det går att undvika turbulens med det här tillvägagångssättet.

För några år sedan reducerades operakören i Köpenhamn från 68 till endast 41 korister. Nu har turen kommit till Det Kongelige Kapel som ska bantas med 14 heltidsmusiker. Detta innebär att man kommer ner på en nivå jämförbar med ett tyskt mellanoperahus, ett s.k. B-hus. Detta befarar den förre chefsdirigenten och musikchefen, Michael Schønwandt, i debattartikel i Politiken. Det innebär att Det Kongelige kommer att ha den minsta orkesternumerären bland operascenerna i Nordens huvudstäder.

Verkstäderna läggs ner och tillverkning av t.ex. scenografier läggs ut på outscourcing i tron att man ska fokusera på kärnverksamheten – spela föreställningar. Tekniker och ateljépersonal sägs upp. Det som har skett i Köpenhamn är en kulturell nedrustning utan dess like. Hur ska man kunna upprätthålla en hög nivå då svångremmen hela tiden dras åt? Någon har liknat Köpenhamnsoperan vid en Rolls-royce som bara har fem liter bensin i tanken.

Men en sak förvånar mig och det är att solistensemblen i Köpenhamn består av 24 fastanställda sångare – en oerhört hög siffra om man jämför med antalet fasta solister på t.ex. Kungliga Operan i Stockholm, Göteborgsoperan eller Oper Frankfurt. Den strukturen har tydligen ingen vågat rucka på.

OPERA har utlovat en artikelserie som ska undersöka hur de svenska operahusen väljer sin repertoar. Vad är det som styr valet av vilka verk som spelas? Avgående operachefen i Oslo, Per Boye Hansen, ville att de nordiska scenerna skulle vara mer transparanta i sina repertoarplaner för att undvika onödiga repertoarkrockar. Ibland tycks nivelleringen vara total, ta exemplet Figaros bröllop som nyligen spelats på Drottningholmsteatern, Stockholmsoperan, Göteborgsoperan, snart i nyuppsättningar på Köpenhamnsoperan och på Den Norske Opera i Oslo samt nästa säsong på Malmö Opera. I Malmö svarar f.ö. Peter Stein för regin. Ibland verkar det som om operaledningarna inte vågar gå utanför tio-topprepertoaren, varför är det så?