Fallet Makropulos

Göteborgsoperan fortsätter att vårda den svenska Janáček- traditionen. Efter Katja Kabanová för fem år sedan har turen nu kommit till Fallet Makropulos, som ges för första gången i Göteborg. Operan hade sin svenska premiär i en legendarisk uppsättning på Stockholmsoperan med Elisabeth Söderström 1965.

Den har även getts i Malmö (1978) och ytterligare en gång i Stockholm (2003), alla gånger på svenska. När Mariinskijteatern gjorde ett gästspel under Östersjöfestivalen 2011 sjöngs operan för första gången på tjeckiska i Sverige.

På Göteborgsoperan har man också valt att framföra den i tjeckisk språkdräkt, något som numera blivit internationell kutym. Rent publikt finns det för- och nackdelar med båda förhållningssätten. Om man håller sig till originalspråket behåller man förvisso den hos Janáček så avgörande förbundenheten mellan musik och språkrytm, men å andra sidan, hur många i en svensk operapublik förstår tjeckiska? Fallet Makropulos är en konversationsopera som med sina många och snabba repliker ställer höga krav på att hålla sig à jour med textmaskinen. Men man ska inte överanstränga sig för att förstå alla turer i texten. Den egentliga handlingen befinner sig som ofta hos Janáček bortom det som sägs.

Operan, som hade urpremiär i Janáčeks hemstad Brno 1926, bygger på en pjäs av den tjeckiske författaren Karel Čapek. En mystisk operasångerska, Emilia Marty, dyker upp på ett advokatkontor i Prag och visar sig vara synnerligen välinformerad om turerna i en sekelgammal arvstvist. Rättegången i sig är egentligen ovidkommande. I själva verket vill hon komma åt ett dokument innehållande ett recept på ett livsuppehållande elixir som hennes far, livmedikus i Prag på 1500-talet, uppfunnit för Rudolf II:S räkning. Själv har hon, till följd av att ha blivit utsatt för elixiret, levt i olika skepnader – alla med initialerna E.M. – i över trehundra år. Nu behöver hon en påfyllning av dosen för att kunna leva vidare. Men om detta är omgivningen ännu oinformerad. Som flugorna till en sockerbit drar den karismatiska och manipulativa kvinnan uppmärksamhet till sig, inte minst männen blir som förbytta av hennes erotiska dragningskraft. Handlingen kontrasterar Emilias yttre prålighet och sex appeal mot cynismen och det känslomässiga inre förfall ett över trehundraårigt liv genererat. Hon är i själva verket bara ett bländverk som ödelägger alla som närmar sig henne.

I en bekännelsescen tillstår hon sanningen och avstår från den dos som nu finns inom räckhåll. Livet kan bara uppskattas när tiden är utmätt och man vet att man ska dö, är sensmoralen. Operan mynnar ut i ett panteistiskt credo (man hör en manskör bakom scenen) som bryter mot den tidigare realismen.

Uppsättningen är ett samarbete med operan i Brno, där den hade premiär 2014 och i fjol blev den i Tjeckien vald till årets produktion. Bakom operan står ett tjeckiskt team bestående av Göteborgsoperans mångårige husregissör David Radok och scenograferna Ondřej Nekvasil och Zuzana Ježková.

Iscensättningen är lysande. När ridån går upp för första akten befinner vi oss i ett i minsta detalj naturalistiskt återgivet advokatkontor. Utanför de höga fönstren ligger Prags gamla stad insvept i dimma. Man bara väntar på att Franz Kafka eller Karel Čapek själv ska kliva in på kontoret. Här finns en detaljrikedom i interiör och elegans i rörelse och regi som jag känner igen från David Radoks tidigare Göteborgsuppsättningar.

Scenövergångarna är smidiga – de tre akterna spelas utan paus – och det vilar en nästan koreografisk grace över andra aktens formerade hov av uppassare och bukettöverlämnare inför den firade primadonnans ankomst. Emilia är den sol kring vilken alla planeter snurrar, men ingen undkommer osvedd. En ballerina övar poser i bakgrunden, men smyger försiktigt fram när den senile vivören Hauk-šendorf, Ingemar Anderson, i ett komiskt inpass

med rätta tycker sig känna igen en andalusisk ungdomskärlek i den för stunden lättsmickrade primadonnan.

Förvandlingen från femme fatale till åldrat vrak i slutscenen brukar vara en regimässig utmaning. Här infinner sig dock ingen metamorfos i form av något lekamligt skrumpnande. Ett perukoch klädbyte får räcka när Emilia till Janáčeks svindlande vackra musik med stråkarna högt uppe i diskant inför en häpen omgivning lägger ut texten om det sköna i att få gå hädan. Här slutar hon som en pose, en grekisk profil i enlighet med sitt unga ursprungliga jag: Elina Makropulos.

Orkesterspelet, under den från Brno inhämtade dirigenten Marko Ivanović, är nervigt och skimrande. I en intressant text i programhäftet lägger dirigenten ut texten om Janáčeks musikdramatiska geni.

Annalena Persson har den rätta vampigheten för den krävande titelrollen och är gripande i slutscenens nertonade ödmjukhet. Hon bör dock se upp så att stämman i pressade lägen inte far iväg i okontrollerade vibraton. Åke Zetterström gör en viril och distingerad Prus, ena parten i tvisten som måste spy i handfatet efter att ha tilltvingat sig en misslyckad kärleksnatt med den föga varmblodiga Emilia. Anders Lorentzson har pondus som advokat Kolenatý och Tomas Linds labile Albert Gregor, andra parten i tvisten, faller pladask för den fala och låter sig förnedras i några utsiktslösa emotionella framstötar.

Men även de mindre rollerna är välbesatta. Joachim Ottossons skrivbordsbiträde Vítek har fin attack i operans inledande fraser och det unga paret Krista och Janek, vars lycka krossas genom den senares självmord, framförs känsligt av Anna Johansson och Wiktor Sundqvist.

Göteborgsoperans uppsättning är ett lyckat exempel på en samproduktion. Mer av sådant när det blir resultat som detta!

JANÁCEK:� FALLET MAKROPULOS

Premiär 21 november 2015, besökt föreställning 16 januari 2016. Dirigent: Marko Ivanovic´ Regi: David Radok Scenografi: Ondˇrej Nekvasil, Zuzana Ježková Kostymdesign: Zuzana Ježková Ljus: Torkel Blomkvist Rörelseinstruktör: Lina Räftegård Solister: Annalena Persson, Tomas Lind, Joachim Ottosson, Anna Johansson, Åke Zetterström, Wiktor Sundqvist, Anders Lorentzson, Peter Loguin, Ann-kristin Jones, Ingemar Anderson.