Fal­let Makro­pu­los

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FOTO: MATS BÄCKER

Gö­te­borgso­pe­ran fort­sät­ter att vår­da den svens­ka Janáček- tra­di­tio­nen. Ef­ter Katja Ka­ba­nová för fem år se­dan har tu­ren nu kom­mit till Fal­let Makro­pu­los, som ges för förs­ta gång­en i Gö­te­borg. Ope­ran ha­de sin svens­ka pre­miär i en le­gen­da­risk upp­sätt­ning på Stock­holmso­pe­ran med Eli­sa­beth Sö­der­ström 1965.

Den har även getts i Mal­mö (1978) och yt­ter­li­ga­re en gång i Stock­holm (2003), al­la gång­er på svens­ka. När Ma­ri­in­skij­te­a­tern gjor­de ett gäst­spel un­der Ös­ter­sjö­fes­ti­va­len 2011 sjöngs ope­ran för förs­ta gång­en på tjec­kis­ka i Sve­ri­ge.

På Gö­te­borgso­pe­ran har man ock­så valt att fram­fö­ra den i tjec­kisk språk­dräkt, nå­got som nu­me­ra bli­vit in­ter­na­tio­nell ku­tym. Rent publikt finns det för- och nack­de­lar med bå­da för­håll­nings­sät­ten. Om man hål­ler sig till ori­gi­nal­språ­ket be­hål­ler man för­vis­so den hos Janáček så av­gö­ran­de för­bun­den­he­ten mel­lan mu­sik och språkrytm, men å and­ra si­dan, hur många i en svensk ope­ra­publik för­står tjec­kis­ka? Fal­let Makro­pu­los är en kon­ver­sa­tions­o­pe­ra som med si­na många och snab­ba re­pli­ker stäl­ler höga krav på att hål­la sig à jour med text­ma­ski­nen. Men man ska in­te över­an­stränga sig för att för­stå al­la tu­rer i tex­ten. Den egent­li­ga hand­ling­en be­fin­ner sig som of­ta hos Janáček bort­om det som sägs.

Ope­ran, som ha­de ur­pre­miär i Janáčeks hemstad Brno 1926, byg­ger på en pjäs av den tjec­kis­ke för­fat­ta­ren Ka­rel Ča­pek. En mys­tisk ope­ras­ång­ers­ka, Emi­lia Mar­ty, dy­ker upp på ett ad­vo­kat­kon­tor i Prag och vi­sar sig va­ra syn­ner­li­gen välin­for­me­rad om tu­rer­na i en se­kel­gam­mal arvs­tvist. Rät­te­gång­en i sig är egent­li­gen ovid­kom­man­de. I själ­va ver­ket vill hon kom­ma åt ett do­ku­ment in­ne­hål­lan­de ett re­cept på ett livs­up­pe­hål­lan­de elix­ir som hen­nes far, liv­me­di­kus i Prag på 1500-ta­let, upp­fun­nit för Ru­dolf II:S räk­ning. Själv har hon, till följd av att ha bli­vit ut­satt för elix­i­ret, levt i oli­ka skep­na­der – al­la med ini­ti­a­ler­na E.M. – i över tre­hund­ra år. Nu be­hö­ver hon en på­fyll­ning av do­sen för att kun­na le­va vi­da­re. Men om det­ta är om­giv­ning­en än­nu oin­for­me­rad. Som flu­gor­na till en soc­ker­bit drar den ka­ris­ma­tis­ka och ma­ni­pu­la­ti­va kvin­nan upp­märk­sam­het till sig, in­te minst män­nen blir som för­byt­ta av hen­nes ero­tis­ka drag­nings­kraft. Hand­ling­en kon­tras­te­rar Emi­li­as ytt­re prå­lig­het och sex ap­pe­al mot cy­nis­men och det känslo­mäs­si­ga in­re för­fall ett över tre­hund­ra­å­rigt liv ge­ne­re­rat. Hon är i själ­va ver­ket ba­ra ett bländ­verk som öde­läg­ger al­la som när­mar sig hen­ne.

I en be­kän­nel­se­scen till­står hon san­ning­en och av­står från den dos som nu finns in­om räck­håll. Li­vet kan ba­ra upp­skat­tas när ti­den är ut­mätt och man vet att man ska dö, är sensmo­ra­len. Ope­ran myn­nar ut i ett pan­te­is­tiskt cre­do (man hör en manskör bakom sce­nen) som bry­ter mot den ti­di­ga­re re­a­lis­men.

Upp­sätt­ning­en är ett sam­ar­be­te med ope­ran i Brno, där den ha­de pre­miär 2014 och i fjol blev den i Tjec­ki­en vald till årets pro­duk­tion. Bakom ope­ran står ett tjec­kiskt team be­stå­en­de av Gö­te­borgso­pe­rans mång­å­ri­ge hus­re­gis­sör Da­vid Ra­dok och sce­no­gra­fer­na On­dřej Nekva­sil och Zuzana Ježková.

Iscen­sätt­ning­en är ly­san­de. När ri­dån går upp för förs­ta ak­ten be­fin­ner vi oss i ett i mins­ta de­talj na­tu­ra­lis­tiskt åter­gi­vet ad­vo­kat­kon­tor. Ut­an­för de höga fönst­ren lig­ger Prags gam­la stad in­svept i dim­ma. Man ba­ra vän­tar på att Franz Kaf­ka el­ler Ka­rel Ča­pek själv ska kli­va in på kon­to­ret. Här finns en de­talj­ri­ke­dom i in­te­ri­ör och ele­gans i rö­rel­se och re­gi som jag kän­ner igen från Da­vid Ra­doks ti­di­ga­re Gö­te­borgsupp­sätt­ning­ar.

Scenö­ver­gång­ar­na är smi­di­ga – de tre ak­ter­na spe­las ut­an pa­us – och det vi­lar en näs­tan ko­re­o­gra­fisk gra­ce över and­ra ak­tens for­me­ra­de hov av uppas­sa­re och bu­kettö­ver­läm­na­re in­för den fi­ra­de pri­ma­don­nans an­komst. Emi­lia är den sol kring vil­ken al­la pla­ne­ter snur­rar, men ing­en und­kom­mer osvedd. En bal­le­ri­na övar po­ser i bak­grun­den, men smy­ger för­sik­tigt fram när den se­ni­le vi­vö­ren Hauk-šen­dorf, Inge­mar An­der­son, i ett ko­miskt in­pass

med rät­ta tyc­ker sig kän­na igen en an­da­lu­sisk ung­doms­kär­lek i den för stun­den lätt­s­mick­ra­de pri­ma­don­nan.

För­vand­ling­en från fem­me fa­ta­le till åld­rat vrak i slutsce­nen bru­kar va­ra en re­gi­mäs­sig ut­ma­ning. Här in­fin­ner sig dock ing­en me­ta­mor­fos i form av nå­got le­kam­ligt skrump­nan­de. Ett pe­rukoch kläd­byte får räc­ka när Emi­lia till Janáčeks svind­lan­de vack­ra mu­sik med strå­kar­na högt up­pe i dis­kant in­för en hä­pen om­giv­ning läg­ger ut tex­ten om det skö­na i att få gå hä­dan. Här slu­tar hon som en po­se, en gre­kisk profil i en­lig­het med sitt unga ur­sprung­li­ga jag: Eli­na Makro­pu­los.

Or­kes­ter­spe­let, un­der den från Brno in­häm­ta­de di­ri­gen­ten Mar­ko Iva­no­vić, är ner­vigt och skim­ran­de. I en in­tres­sant text i pro­gram­häf­tet läg­ger di­ri­gen­ten ut tex­ten om Janáčeks mu­sik­dra­ma­tis­ka ge­ni.

An­nale­na Pers­son har den rät­ta vam­pig­he­ten för den krä­van­de ti­tel­rol­len och är gri­pan­de i slut­sce­nens ner­to­na­de ödmjukhet. Hon bör dock se upp så att stäm­man i pres­sa­de lä­gen in­te far iväg i okon­trol­le­ra­de vi­bra­ton. Åke Zet­ter­ström gör en vi­ril och dis­tin­ge­rad Prus, ena par­ten i tvis­ten som mås­te spy i hand­fa­tet ef­ter att ha till­tving­at sig en miss­lyc­kad kär­leksnatt med den fö­ga varm­blo­di­ga Emi­lia. An­ders Lo­rentz­son har pon­dus som ad­vo­kat Ko­le­na­tý och To­mas Linds la­bi­le Al­bert Gre­gor, and­ra par­ten i tvis­ten, fal­ler pla­dask för den fa­la och lå­ter sig för­ned­ras i någ­ra ut­sikts­lö­sa emo­tio­nel­la fram­stö­tar.

Men även de mind­re rol­ler­na är väl­be­sat­ta. Jo­achim Ot­tos­sons skriv­bords­bi­trä­de Ví­tek har fin at­tack i ope­rans in­le­dan­de fra­ser och det unga pa­ret Kris­ta och Janek, vars lyc­ka kros­sas ge­nom den se­na­res själv­mord, fram­förs käns­ligt av An­na Jo­hans­son och Wik­tor Sun­dqvist.

Gö­te­borgso­pe­rans upp­sätt­ning är ett lyc­kat ex­em­pel på en sampro­duk­tion. Mer av så­dant när det blir re­sul­tat som det­ta!

JANÁ­CEK:� FAL­LET MAKRO­PU­LOS

Pre­miär 21 no­vem­ber 2015, be­sökt fö­re­ställ­ning 16 ja­nu­a­ri 2016. Di­ri­gent: Mar­ko Ivanovic´ Re­gi: Da­vid Ra­dok Sce­no­gra­fi: On­dˇ­rej Nekva­sil, Zuzana Ježková Ko­stym­de­sign: Zuzana Ježková Ljus: Torkel Blom­kvist Rö­rel­se­in­struk­tör: Li­na Räfte­gård So­lis­ter: An­nale­na Pers­son, To­mas Lind, Jo­achim Ot­tos­son, An­na Jo­hans­son, Åke Zet­ter­ström, Wik­tor Sun­dqvist, An­ders Lo­rentz­son, Peter Lo­gu­in, Ann-kristin Jo­nes, Inge­mar An­der­son.

Scen ur Fal­let Makro­pu­los

An­nale­na Pers­son som Emi­lia Mar­ty

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.