Friskytten
Det Kongelige i Köpenhamn var första scen utanför Tyskland att ta upp Carl Maria von Webers Der Freischütz. Det skedde redan 1822, året efter den bejublade urpremiären i Berlin. I Danmark fick den dock namnet Jægerbruden – Webers opera hade först haft arbetsnamnet Die Jägerbraut som ändrats till Der Freischütz efter den för den tyska publiken bekanta skräcknovell som operan baseras på.
Alltsedan dess har Jægerbruden varit ett repertoarverk i Köpenhamn, medan de stora svenska scenerna sedan länge skyggar för att sätta upp denna absolut centrala romantiska opera. Nu senast är det Köpenhamnsoperans förre chef Kasper Holten som står för regin, vilket betyder en välbehövlig återställare från den rent pekoralistiska uppsättning som drabbade den danska huvudstaden på nittiotalet.
Kasper Holten tar fasta på att handlingen utspelas i skuggan av ett krig och att skytte är ett centralt tema. Kaspar är en svårt traumatiserad återvändare från ett krig, och vi ser också inledningsvis andra soldater vackla hemåt. Vargklyftan består av ruinhögar i en sönderskjuten stad. Där frestas Max av Kaspar och av den onde själv att nå makt och framgång. Det får han genom att avlägga det slutliga mandomsprovet att med den sjunde kulan, ”frikulan”, skjuta ihjäl en människa. Jägarkören sjungs sedan inte av ett gäng hurtiga män i gröna hattar utan av en samling benrangel som reser sig ur ruinerna – en stark effekt!
I Es Devlins scenografi är hela scenen inramad som i loppet av ett gevär, och i den runda öppningen ser vi i storformat själva magasinet med sju runda hål för varje patron. I scenerna i skogsfogdehuset hemma hos Agathe pryds hålen i stället med passande inredningsdetaljer. Men magasinet snurrar samtidigt som ett ekorrhjul, och Agathe och Ännchen får hålla sig i rörelse för att inte tappa fotfästet i denna värld.
Det här är en stark uppsättning av ett verk som inte är så lätt att göra angeläget för en modern publik. Det inte helt lättsmälta slutet där en eremit dyker upp som deus ex machina har Holten löst genom att låta samma sångare gestalta både Samiel, den onde, och eremiten, den gode. Här blir han till en allmän ödesgestalt, som även annars vandrar över scenen ibland med ett slags Thespiskärra följd av några lika smidiga som kusliga gargoyler med spetsig näbb.
Klarast av sångarna lyser Gisela Stille som Agathe. I sista aktens cavatina har hon kontroll nog att sjunga pianissimo i mycket långsamt tempo men med full, rik klang, och hon sjunger genomgående skimrande vackert. Max sjöngs vid premiären av en internationell stjärna som Michael Schade men vid den föreställning jag besökte av Michael Kristensen, som gjorde en respektabel insats. Han var dock litet för vag i konturerna både vokalt och sceniskt för att kunna göra Max till den centrala figur han bör vara. Oliver Zwarg hade som Kaspar den rätta svärtan i sin basbaryton, medan Anke Briegel sprudlade av all vederbörlig vokal käckhet som den glada Ännchen. Den tyske basen Dirk Aleschus som ödesgestalten Samiel/eremiten väckte respekt inte bara genom sin fina röst utan också genom sin överväldigande uppenbarelse – han är 2,10 lång och kraftigt byggd.
Föreställningen leddes av Dirk Kaftan, som odlade en litet gammaltysk murrighet i klangen hos Det Kongelige Kapel, som samtidigt musicerade med frisk spänst.
WEBER: FRISKYTTEN
Premiär 7 november, besökt föreställning 15 november 2015. Dirigent: Dirk Kaftan Regi: Kasper Holten Scenografi: Es Devlin Kostymdesign: Anja Vang Kragh Solister: Michael Kristensen, Gisela Stille, Anke Briegel, Oliver Zwarg, Morten Staugaard, Palle Knudsen, Dirk Aleschus.