Lo­hengrin

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DET KONGE­LI­GE TE­A­TER, KPH • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FOTO: MI­KLOS SZA­BO

Den tys­ka re­gis­sö­ren Ni­co­la Raab kän­ner vi se­dan ti­di­ga­re i Nor­den ge­nom Thaïs och A Flo­wering Tree i Gö­te­borg och Otel­lo i Kö­pen­hamn. Nu har hon åter­vänt till den se­na­re sta­den med en Lo­hengrin, där svan­rid­da­ren tycks va­ra en ut­präg­lad freds­furs­te. Han be­seg­rar Tel­ramund in­te med svärd ut­an med en vac­ker svan­pen­na, och när han på slu­tet vänt Bra­bant ryg­gen stör­tar sig al­la över varand­ra med svär­den i högs­ta hugg. Lo­hengrin tycks ha va­rit den av­gö­ran­de frids­ga­ran­ten.

Men Lo­hengrin är in­te nå­gon sär­skilt frid­sam ge­stalt. Han är ju be­redd att ge­nast på mor­go­nen ef­ter sin bröl­lop­snatt stör­ta iväg på här­nad i spet­sen för kung Hen­riks al­la vålds­be­näg­na man­nar. Tve­ty­dig­he­ten i Lo­hengrins upp­drag i Bra­bant för­tjä­nar att pro­ble­ma­ti­se­ras tyd­li­ga­re. Det är en van­lig brist i Lo­hengrin- upp­sätt­ning­ar.

Sce­no­gra­fen Ge­or­ge Sougli­des har ska­pat en slu­ten borg­gård som en­hets­scen, men den öpp­nar sig of­ta i fon­den mot en bak­grund do­mi­ne­rad av gi­gan­tis­ka svan­fjäd­rar och där en dub­bel­gång­a­re till El­sa vand­rar runt ibland – El­sas dröm­värld, tycks det.

Det Konge­li­ge Ka­pel leds av Alexander Ve­der­ni­kov som på­tag­ligt gil­lar de dra­ma­tis­ka mo­men­ten i Lo­hengrin, och in­te minst blec­ket får age­ra med schwung. Han är ock­så skick­lig på att byg­ga upp långa steg­ring­ar, och det är or­dent­ligt sug i El­sas brud­gång till kyr­kan lik­som i själ­va slu­tet av and­ra ak­ten. Ett fint ba­lan­se­rat av­snitt är ock­så du­et­ten mel­lan El­sa och Or­trud i bör­jan av sam­ma akt.

Lo­hengrin sjungs av en er­fa­ren tysk te­nor, Burk­hard Fritz, som har en vac­ker, ut­präg­lat ly­risk Wag­ner­te­nor (ing­en Si­eg­fri­ed är tänk­bar där, hop­pas jag), som gör sig all­ra bäst när han sjung­er i mez­za vo­ce. Nå­gon stark scen­per­son­lig­het är han in­te. Det är dä­re­mot An­ne Mar­gret­he Dahl som El­sa. Det är ett över­ras­kan­de sång­ar­val i den rol­len. Dahl är spe­ci­a­list på dra­ma­tiskt pro­fi­le­ra­de da­mer och gjor­de t.ex. en stark La­dy Mac­beth från Mt­sensk för­ra sä­song­en. Ljuv­het lig­ger in­te rik­tigt för hen­ne, men hon är en skick­lig sång­a­re med för­må­ga att an­pas­sa rös­ten. Även om just den lju­va si­dan av El­sas per­son­lig­het blir un­der­di­men­sio­ne­rad ge­nom­för hon en fin, väl dif­fe­ren­ti­e­rad roll­tolk­ning.

Två finländska topp­sång­a­re gör re­jält av­tryck som det mör­ka pa­ret, Tel­ramund och Or­trud. Juk­ka Ra­si­lai­nen har en rå, bru­tal men myc­ket po­tent bas­ba­ry­ton som pas­sar yp­per­ligt till Tel­ramunds ka­rak­tär. Tui­ja Knih­ti­lä im­po­ne­ra­de starkt som Am­ne­ris i Mal­mö i vå­ras, och hon im­po­ne­rar än mer här. Knih­ti­lä har ett sär­de­les bett i sin dra­ma­tis­ka mez­zo­röst och är helt mag­ni­fik i rol­len. Det är en Or­trud som ba­ra hon öpp­nar mun­nen helt be­härs­kar de sce­ner där hon deltar.

Be­tyd­ligt ble­ka­re in­sat­ser då från Ste­ven Hu­mes kung Henrik och den för här­ro­pa­ren allt­för vekrös­ta­de Peter Fe­lix Bau­er.

WAG­NER: LO­HENGRIN

Pre­miär 22 ja­nu­a­ri 2016. Di­ri­gent: Alexander Ve­der­ni­kov Re­gi: Ni­co­la Raab Sce­no­gra­fi: Ge­or­ge Sougli­des Ko­stym­de­sign: Ju­lia Müer Ljus­de­sign: Aa­ron Black So­lis­ter: Burk­hard Fritz, An­ne Mar­gret­he Dahl, Juk­ka Ra­si­lai­nen, Tui­ja Knih­ti­lä, Ste­ven Hu­mes, Peter Fe­lix Bau­er. Spe­las t.o.m. 13 mars. www.kgl­te­a­ter.dk

Scen ur Nä­san

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.