A Oper stik akoch och­ha­ku

Tidskriften OPERA - - Fokus -

få hö­ra kom­men­ta­rer som att ”jag blev in­te alls trött”. Kan man vi­da­re få god hör­bar­het mel­lan scen och or­kes­ter­di­ke samt in­om or­kes­ter­di­ket så är myc­ket vun­net.

SA­LONG­ENS UT­FORM­NING ÄR AV­GÖ­RAN­DE FÖR AKU­STI­KEN Det som här be­skri­vits är gi­vet­vis en ut­ma­ning att åstad­kom­ma när man de­sig­nar ett nytt ope­ra­hus. Till stor del häng­er det på sa­lens geo­met­ris­ka ut­form­ning. Äld­re ope­ra­hus är of­tast ut­veck­la­de från det häst­sko­for­ma­de te­a­ter­rum­met. Till det har man lagt ett or­kes­ter­di­ke och sen häng­er det i hög grad på hur det vik­ti­ga prosce­ni­et och scen­öpp­ning­en ut­for­mats. Ge­nom att bal­kon­g­ra­der­na i äld­re ope­ra­hus of­ta är ut­for­ma­de med tex­til­stop­pa­de lo­ger med låg tak­höjd, kom­mer lju­det att ab­sor­be­ras kraf­tigt med kort ef­ter­klang som följd. Vill man få läng­re ef­ter­klang fordras mer öpp­na ra­der med li­te stör­re tak­höjd och mind­re mängd tex­tili­er. Ty­värr in­ne­bär det att t.ex. tred­je ra­den ham­nar gans­ka högt.

Det finns två ”äld­re” ope­ra­sce­ner som bå­da har in­tres­san­ta akus­tis­ka lös­ning­ar, var och en på sitt sätt. Den ena är Co­vent Gar­den i Lon­don, som har en öv­re bal­kong som sträc­ker sig bakåt och har ett ef­fek­tivt ut­for­mat tak re­la­tivt nä­ra lyss­nar­na, vil­ket in­ne­bär rik­ligt med ti­di­ga re­flex­er. Hör­bar­he­ten på des­sa 700 plat­ser an­ses va­ra su­ve­rän. Av­stån­det till sce­nen är dock stort. Den and­ra är fest­spels­hu­set i Bay­reuth. Här sit­ter or­kes­tern i ett djupt di­ke, som till stor del är över­byggt – osyn­lig för publi­ken – där or­kes­ter­lju­det når sa­long­en och sce­nen ge­nom en gynn­samt ut­for­mad öpp­ning, vil­ket gyn­nar ba­lan­sen mel­lan sång­a­re och orkester.

I ett mo­dernt ope­ra­hus vill man ha allt. Förutom god aku­stik vill man ha närhet, stor scen­öpp­ning, helst obe­grän­sa­de be­lys­nings­möj­lig­he­ter, flex­i­bi­li­tet in­klu­de­ran­de prosce­ni­ets ut­form­ning, ett öp­pet och grunt or­kes­ter­di­ke så att mu­si­ker slip­per sit­ta un­der tak. Myc­ket av det­ta kan av­se­värt även­ty­ra aku­sti­ken, och det krävs kom­pro­mis­ser för att nå ett op­ti­malt re­sul­tat. Prosce­ni­ets och scen­öpp­ning­ens ut­form­ning bör i all­ra högs­ta grad få sty­ras av de akus­tis­ka kra­ven.

Om man på na­tur­lig väg kan ska­pa gynn­sam­ma akus­tis­ka för­ut­sätt­ning­ar så är det ing­en tve­kan om att man där­med kan få det bäs­ta och mest väl­lju­dan­de re­sul­ta­tet. Det stäl­ler dock höga krav på sa­long­ens ut­form­ning, rums­geo­me­trin lik­som de­taljut­form­ning och ma­te­ri­al­val. Möj­lig­he­ter­na att för­bätt­ra de akus­tis­ka för­hål­lan­de­na i ett be­fint­ligt ope­ra­hus är of­ta gans­ka be­grän­sa­de. Det finns fall där det lå­ter sig gö­ras, men det kan stu­pa på nå­got så­dant som att ljus­sät­tar­na vant sig vid be­lys­nings­po­si­tio­ner som där­med skul­le spo­lie­ras. Att t.ex. öka tak­höj­den i ett be­fint­ligt ope­ra­hus för att få mer klang är in­te helt fritt från pro­blem. En så­dan vo­lymök­ning kan vis­ser­li­gen för­länga klang­en, men det finns en risk att den in­te upp­levs helt akus­tiskt in­te­gre­rad med övri­ga sa­long­en. Det finns färs­ka ex­em­pel på det­ta. Sam­ma sak kan hän­da om scen­hu­set är allt­för odäm­pat.

När för­ut­sätt­ning­ar­na för na­tur­lig aku­stik in­te är gynn­sam­ma nog, så finns det i dag någ­ra oli­ka sätt att på ar­ti­fi­ci­ell väg ska­pa den akus­tis­ka mil­jön. Det enk­las­te be­står av en elektro­a­kus­tisk an­lägg­ning, med vil­ken man kan ad­de­ra en ef­ter­klang till den na­tur­li­ga aku­sti­ken. Det finns fle­ra så­da­na an­lägg­ning­ar på mark­na­den med li­te oli­ka upp­bygg­nad, men samt­li­ga be­står i prin­cip av ett mind­re an­tal mik­ro­fo­ner med vil­ka så­väl scen­ljud som or­kes­ter­ljud tas upp och pro­ces­sas di­gi­talt, för att se­dan dis­tri­bue­ras i ett stort an­tal hög­ta­la­re. Var­je hög­ta­la­re le­ve­re­rar lju­det som om det

vo­re en mängd re­flex­er från väg­gar och tak och si­mu­le­rar på så sätt en na­tur­lig klang. Den­na typ av an­lägg­ning kan fun­ge­ra bra om rum­mets grunda­ku­stik är till­freds­stäl­lan­de och det finns ytor som ger ti­di­ga re­flex­er för så­väl sång­a­re som orkester så att ba­lan­sen mel­lan des­sa är god. Om det se­na­re in­te är upp­fyllt så kan an­lägg­ning­en of­tast byg­gas ut med spe­ci­el­la hög­ta­la­re för ti­di­ga re­flex­er. Med des­sa hög­ta­la­re kan man så­le­des i nå­gon mån på­ver­ka ba­lan­sen samt ska­pa med­hör­ning för de age­ran­de. Fort­fa­ran­de gäl­ler att grunda­ku­sti­ken ska va­ra god, an­nars är ris­ken att de­fek­ter för­stärks.

Ett typex­em­pel där en an­lägg­ning av det se­na­re slaget skul­le va­ra en­da lös­ning­en är ska­pan­det av en in­ter­na­tio­nell gäst­spels­scen i sto­ra gas­kloc­kan vid Vär­ta­ham­nen i Stock­holm. Med en di­a­me­ter på cir­ka 50 me­ter och en tak­höjd på cir­ka 40 me­ter kom­mer re­flex­er från väg­gar och tak bli allt­för tids­för­dröj­da och gle­sa till an­ta­let. Lös­ning­en blir i stäl­let att med lju­dab­sor­be­ran­de ma­te­ri­al däm­pa bort des­sa (stö­ran­de) re­flex­er och i stäl­let ska­pa dem på ar­ti­fi­ci­ell väg. Som sagts ti­di­ga­re kan man i vart fall än­nu in­te fullt ut få de kva­li­te­ter som en na­tur­lig aku­stik kan ge, men om det är en­da al­ter­na­ti­vet så må det va­ra gott nog. Det finns ock­så kom­mu­na­la multi­funk­tions­sa­lar där den ar­ti­fi­ci­el­la aku­sti­ken kan va­ra be­rät­ti­gad. Om sa­len krä­ver fy­sis­ka om­ställ­ning­ar, som i sin tur krä­ver per­so­nal och tid, så kan en lösning som kan kla­ras med en knapp­tryck­ning va­ra den mest lämp­li­ga.

VAD HÄN­DER MED OPE­RA VID LJUDFÖRSTÄRKNING? Ett tvek­samt sätt att kla­ra aku­sti­ken för en ope­ra är att för­stär­ka den med hög­ta­la­re på sam­ma sätt som man gör med mu­si­kal. Det är främst ak­tu­ellt ut­om­hus och i sto­ra in­om­husa­re­nor. Det in­ne­bär när­mik­ro­fo­ner (s.k. myg­gor) på sång­ar­na och ett stort an­tal mik­ro­fo­ner i or­kes­tern. Här be­grän­sas ljudupp­le­vel­sen av att lju­det fång­as upp myc­ket nä­ra ljud­käl­lan och skic­kas ut i ett li­tet an­tal hög­ta­la­re, of­tast sång­a­re och orkester i sam­ma hög­ta­la­re. Lju­det för­lo­rar ty­värr of­tast både i rums­ligt djup och dy­na­mik. Re­sul­ta­tet lig­ger vi­da­re helt i ljud­tek­ni­kerns hän­der, för­ut­satt att den­ne har till­gång till hög­klas­sig ut­rust­ning. Det ger vi­da­re ljud­tek­ni­kern möj­lig­he­ter att ra­di­kalt för­änd­ra så­väl rös­ter­nas timb­re som de­ras in­bör­des styr­ka. Det vill sä­ga så­väl för­skö­na en röst som att gö­ra en svag röst star­ka­re. Nå­got som re­gis­sö­rer kan ut­nytt­ja för att hjäl­pa upp en säm­re sång­a­re. En mil­da­re va­ri­ant är för­sik­tig för­stärk­ning med "di­stans­mic­kar". En duk­tig ljud­tek­ni­ker kan med så­dan tek­nik få det att lå­ta gans­ka na­tur­ligt.

Det är up­pen­bart att all ar­ti­fi­ci­ell på­ver­kan på aku­sti­ken kan få kon­se­kven­ser för oper­a­kons­ten på oli­ka sätt. Det gäl­ler framför allt när man an­vän­der myg­gor och när­mik­ro­fo­ner, där en stor del av det konst­när­li­ga an­sva­ret ham­nar på ljud­tek­ni­kern. Al­la sång­a­re är dock sä­kert in­te för­tjus­ta över att rang­för­hål­lan­de­na dem emel­lan kan på­ver­kas. Möj­lig­he­ten att få ett li­tet an­tal strå­kar att lå­ta som fle­ra kan gö­ra fle­ra mu­si­ker ar­bets­lö­sa. Det finns ock­så ris­ker i att ar­ti­fi­ci­el­la akus­tis­ka mil­jö­er ska­pas som vi vän­jer oss vid, så till den grad att den över­träf­far den na­tur­li­ga upp­le­vel­sen. Det finns Hi­fi­en­tu­si­as­ter som tyc­ker att det lå­ter bätt­re i si­na hög­ta­la­re hem­ma än att upp­le­va ope­ra el­ler kon­ser­ter li­ve. Hur oper­a­kons­ten kom­mer att ut­veck­las är svårt att sia om, men det kan va­ra bra att va­ra med­ve­ten om att aku­sti­ken är en av­gö­ran­de fak­tor att räk­na med.

Den Nors­ke Ope­ra, Oslo

Royal Ope­ra House, Co­vent Gar­den, Lon­don

Fest­spels­hu­set, Bay­reuth

Gö­te­borgso­pe­ran

Kung­li­ga Ope­ran, Stock­holm

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.