Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nytt På Cd -

RA­MEAU: ZAÏS Prégar­di­en, Piau, Le­fèv­re, Ar­nould, Bra­him-djel­loul, Ben­na­ni, Wil­der. Les Ta­lens Ly­ri­ques/rous­set Apar­té AP109 [3 CD] Distr: Har­mo­nia Mun­di

Vad som är mest märk­vär­digt med Je­an-philip­pe Ra­meaus ope­ra Zaïs från 1748 är uver­ty­ren. Den lik­nar ing­en an­nan ba­roc­ku­ver­tyr. Den är fö­re sin tid och fö­re­bå­dar verk som Haydns Ska­pel­sen ett halv­se­kel se­na­re. Ra­meaus uver­tyr in­leds med sor­di­ne­rat slag­verk – tam­bour voi­lé – ut­an någ­ra and­ra in­stru­ment. Vad som skild­ras är hur de fy­ra ele­men­ten lös­gör sig ur ka­os för att bil­da värl­dens bör­jan. Uver­ty­ren väck­te kri­tik. Ra­meau tving­a­des ar­be­ta om den, men åter­ställ­de den se­na­re när ope­ran togs upp på nytt. I dag fram­står den som mo­dern och ovan­ligt ef­fekt­full.

Zaïs är en så kal­lad pas­to­ra­le héroï­que, en he­ro­isk pas­to­ral. Lik­som in­om lit­te­ra­tu­ren är det i den lägs­ta klas­sen, bland her­dar, som den ut­spe­las. Men gen­ren var in­te rik­tigt den­sam­ma som i lit­te­ra­tu­ren. Här ut­förs inga he­ro­is­ka dåd, och här finns per­so­ner som har be­tyd­ligt hög­re ställ­ning än her­dar och her­din­nor. An­dar av al­le­han­da slag, in­te minst.

Ope­ran må ut­spe­la sig bland både an­dar och gu­dar, men vad den un­der­sök­te var mo­ra­lis­ka frå­gor i för­hål­lan­de till so­ci­al till­hö­rig­het, den dis­ku­te­ra­de tro­het och det rät­ta bru­ket av makt. Luftan­den Zaïs klär ut sig till her­de och upp­vak­tar her­din­nan Zé­li­die. Amour be­ord­rar dock Zaïs att lå­ta prö­va Zé­li­di­es kär­lek ge­nom att Zaïs för­trog­ne Cin­dor får age­ra gud och sö­ka loc­ka den för­äls­ka­de her­din­nan. Men hon står på sig till Amours och Zaïs gläd­je.

Temat är gam­malt, li­te av la don­na è mo­bi­le; just de be­röm­da ra­der­na från Ver­dis ope­ra går tillbaka till Boc­cac­cio (bok­stav­li­gen). Till tra­di­tio­nen hör ock­så den tål­mo­di­ga Gri­sel­da, som även åter­finns hos Boc­cac­cio, och hos Pet­rar­ca och Chau­cer. (Vi­val­di gjor­de en av många ope­ror om den miss­tänk­lig­gjor­da kvin­nan.) Sam­ti­den upp­fat­ta­de dess­utom pröv­ning­ar­na som al­lu­sio­ner till fri­mu­raror­den, vil­ken Ra­meau för­mod­li­gen till­hör­de.

När se­dan Zé­li­die får ve­ta att Zaïs är en gud med evigt liv blir hon för­o­rät­tad: Hur ska det gå, om han ska le­va i evig­het och hon dö? Att Zaïs fres­tar med att upp­hö­ja hen­ne till gu­das­ta­tus hjäl­per in­te, dä­re­mot att han av­sä­ger sig sin höga till­va­ro och blir en död­lig. An­dar­nas högs­te, Oro­masès, be­lö­nar då det­ta ex­em­pla­ris­ka be­te­en­de med att ge de bå­da evigt liv.

Det­ta fe­e­ri, el­ler sa­go­spel, rym­mer en rad dan­ser, vil­ka in­te ba­ra il­lu­stre­rar vad som hän­der ut­an ock­så ut­gör ett slags kom­men­ta­rer till vad som sker. Zaïs till­hör kanske in­te Ra­meaus vik­ti­gas­te verk, mig ve­ter­li­gen finns det ba­ra en ti­di­ga­re in­spel­ning (Gustav Le­on­hardt, 1975), men den gjor­des un­der helt and­ra mu­si­ka­lis­ka om­stän­dig­he­ter. Ba­roc­ko­pe­ra spe­las i dag be­tyd­ligt liv­ful­la­re, vil­ket in­spel­ning­en un­der Christophe Rous­set vi­sar. Les Ta­lens Ly­ri­ques spe­lar tätt och med glöd, nå­gon en­sta­ka gång kanske svik­ten kun­de va­rit aning­en mer elas­tisk el­ler luf­tig.

So­list­la­get är rent av ut­märkt. Ti­tel­rol­len har en käns­lig och snygg röst i Ju­li­an Prégar­di­en, en hau­te-cont­re (som svens­ke An­ders J. Dah­lin), vil­ket pas­sar en för­äls­kad luftan­de. Hans kä­ra, Zé­li­die, sjungs av den all­tid säk­ra Sand­ri­ne Piau, en kraft­full sopran med ton av varmt stål. Oro­masès görs av ba­ry­to­nen Ai­me­ry Le­fèv­re, som in­led­nings­vis in­te är helt sta­bil, men mot slu­tet när han åter­kom­mer är sta­bi­li­te­ten där (det är en li­ve­in­spel­ning). Sta­bil re­dan från bör­jan är Be­noît Ar­noulds Cin­dor. De mind­re rol­ler­na, en syl­fid och Amours prä­stin­na, görs av Amel Bra­him-djel­loul, som vi­sar sig ha en rent ho­nungs­len sopran. Na­mur-kö­ren – Choeur de Cham­b­re de Na­mur – står för ut­märk­ta in­sat­ser, både i det mind­re, pas­to­ra­la for­ma­tet och när det ska ås­ka och dund­ra. Claes Wah­lin

RA­MEAU: ANACRÉON (1754) Brook, Den­nis, Pru­nell-fri­end. Or­chest­ra of the Age of En­lighten­ment/ Wil­li­ams Sig­num Re­cords SIGCD402 Distr: Nax­os

Det finns två en­ak­ta­re med ti­teln Anacréon av Je­an-philip­pe Ra­meau, bå­da om den högst verk­li­ge an­ti­ke po­e­ten Anakre­on, verk­sam de­cen­ni­er­na kring 500 f. Kr. Man ta­lar ibland, som med ex­emp­let Bell­man, om anakre­on­tisk ly­rik, det vill sä­ga po­e­si som hyl­lar vin, kvin­nor och skön­het. Ovan­ligt nog är det allt­så en ba­roc­ko­pe­ra som har en le­van­de per­son som äm­ne, in­te en från my­ten el­ler le­gen­den.

Den­na in­spel­ning är ver­sio­nen från 1754 (den and­ra är från 1748, kom­po­ne­rad som en ex­tra en­tré till Les Sur­pri­ses de l'amour) och med li­bret­to av Ca­husac. Men till sa­ken hör att käll­ma­te­ri­a­let är i oba­lans. Man vet myc­ket om pro­duk­tio­nen, sce­no­gra­fin, ko­re­o­gra­fin, vil­ka mu­si­ker och ko­pis­ter som an­vän­des, till och med hur många vax­ljus som be­höv­des för upp­fö­ran­det.

Vad gäl­ler mu­si­ken, dä­re­mot, så är käll­si­tu­a­tio­nen be­svä­ran­de. Allt som åter­står är någ­ra frag­ment av sång­par­ti­er­na och li­bret­tot som de­la­des ut till publi­ken i Fon­tai­ne­bleau där ver­ket upp­för­des. Di­ri­gen­ten Jo­nat­han Wil­li­ams har där­för an­vänt sig av Ra­meaus re­vi­de­ra­de ver­sion från 1766 re­spek­ti­ve 1771, men även det ma­te­ri­a­let är ofull­stän­digt. Man hop­pas trots det att pre­sen­te­ra Ra­meaus slut­li­ga ver­sion, en för­hopp­ning som grän­sar till hy­po­tes.

Hur som helst, histo­ri­en hand­lar om den åld­ran­de Anacréon som vän­ligt lu­rar si­na ad­ep­ter Chloë och Ba­ti­le att de ska fram­fö­ra po­e­tens ver­ser vid ett bröl­lop; att de bå­da för­äls­ka­de ung­do­mar­na dess­utom ska ut­gö­ra brud­pa­ret blir ef­ter en kort för­tviv­lan en glad över­rask­ning för dem, om än in­te för då­ti­dens, el­ler än mind­re da­gens publik. Wil­li­ams re­stau­ra­tion av ver­ket är ele­gant och mu­si­ken lig­ger fint hos or­kes­tern, även om jag sak­nar den lät­ta svik­ten som Ra­meaus mu­sik in­bju­der till.

Bas­ba­ry­to­nen Matt­hew Brook gör en im­po­sant och smi­dig Anacréon och An­na Den­nis som Chloë har en späns­tig, näs­tan dra­ma­tisk sopran. Agustín Pru­nell-fri­ends Ba­ti­le med sin höga, snyg­ga te­nor kom­plet­te­rar Den­nis fint. Trots ma­te­ri­al­si­tu­a­tio­nen för den­na Anacréon, så är det på ti­den att ver­ket har bli­vit till­gäng­ligt. De­bus­sy ska ha di­ri­ge­rat det 1909, där­ef­ter tyst­nad, tills nu. De­bus­sy fram­för­de dess­utom en förkortad ver­sion, trots att det ba­ra rör­de sig om en en­ak­ta­re. Den­na in­spel­ning är en­dast 50 mi­nu­ter lång. Claes Wah­lin SA­LI­E­RI: LES DA­NAÏ­DES van Wan­ro­ij, Talbot, Christoyan­nis, Vel­le­taz, Do­lié. Les Ta­lens Ly­ri­ques/rous­set Pa­la­zet­to Bru Za­ne [2 CD+ bok] Distr: Nax­os

Om nå­gon fort­fa­ran­de tror att den bild av An­to­nio Sa­li­e­ri som fram­ställ­des i Mi­los For­mans film av Peter Shaf­fers pjäs Amadeus – en av­und­sjuk, and­ra rang­ens kom­po­si­tör – så ut­gör den­na in­spel­ning av Les Da­naï­des ett ef­fek­tivt bo­te­me­del. Vad vi hör är en dra­ma­tisk ope­ra, ef­fek­tivt be­rät­tad och med ari­or och körav­snitt av hög halt. Me­lo­di­ös och, na­tur­ligt­vis, med te­man som hämnd, död och kär­lek. Tra­ge­di i fem ak­ter på mind­re än två tim­mar.

Det är lätt att för­stå Hector Ber­li­oz’ en­tu­si­asm. Den var så stor, vil­ket han vitt­nar om i ett brev 1858, att han i prin­cip gav si­na lä­kar­stu­di­er på bå­ten. En­ligt le­gen­den ska han ef­ter den förs­ta ana­to­mi­lek­tio­nen helt en­kelt hop­pat ut ge­nom fönst­ret. Om det­ta bok­stav­li­ga av­hopp sked­de i sam­band med att han hör­de Sa­li­e­ris suc­cé på Pa­ri­so­pe­ran på 1820-ta­let, för­täl­jer in­te le­gen­den. Men ope­ran spe­la­des över 120 gång­er fram till 1828 och Ber­li­oz ska ha läm­nat lä­kar­stu­di­er­na 1824.

Les Da­naï­des ha­de pre­miär den 26 april 1784 på l’aca­démie Roya­le de Mu­si­que (i Théât­re de la Por­te Saint-mar­tin i 10:e ar­ron­dis­se­men­tet, där Pa­ri­so­pe­ran då höll till), fak­tiskt da­gen in­nan Beau­mar­chais Fi­garos bröl­lop ha­de sin ur­pre­miär på Pa­lais-royal. Sa­li­e­ri var en av Glucks pro­te­gé­er, och då Pa­ris­publi­ken var syn­ner­li­gen kri­tisk, lät Gluck på­ski­na att ope­ran var kom­po­ne­rad av ho­nom. Först ef­ter den sjät­te fö­re­ställ­ning­en av­slö­ja­de han att Sa­li­e­ri var kom­po­si­tö­ren.

Dra­ma­ti­ken i ope­ran be­ror på att man bör­jat trött­na på ba­roc­kens mer spek­ta­ku­lä­ra in­gre­di­en­ser. Vid den­na tid ha­de tragé­die ly­ri­que när­mat sig Ra­ci­nes klas­sis­ka tra­ge­di­er. Allt så­dant som fått ba­roc­ko­pe­ran att sväl­la in­nan Glucks re­formo­pe­ra – det över­na­tur­li­ga, den över­då­di­ga sce­no­gra­fin, ba­let­ter, di­ver­tis­se­ments, allt som ba­ra var ögon­fäg­nad för publi­ken – ha­de ren­sats bort. Inga gu­dar som sänk­te sig ned från scen­ta­ket, inga fly­gan­de spann. Re­na tra­ge­di­er skul­le det va­ra. Fram­gång­en för det­ta slags ly­ris­ka tra­ge­di­er var så stor att

La Comé­die-françai­se lär ha in­gett en of­fi­ci­ell kla­gan om otill­bör­lig kon­kur­rens från ope­ran.

Sa­li­e­ris Les Da­naï­des har ock­så del i ut­veck­ling­en från num­me­ro­pe­ran till mer ge­nom­ar­be­tad, rakt be­rät­tad ope­ra. Han ha­de lärt sig av Gluck.

Det­ta verk tor­de till­hö­ra de mer blo­di­ga i ope­ra­lit­te­ra­tu­ren. Det hand­lar om Da­naüs hämnd på sin bror Ae­gyp­tus, som dör och ef­ter­träds av sin älds­te son Lyn­cée. Da­naüs ser till – som hämnd mot bro­dern – att Lycée och hans brö­der gif­ter sig med Da­naüs fem­tio (!) dött­rar, da­nai­der­na. Han in­stru­e­rar si­na dött­rar att dö­da si­na ma­kar på själ­vas­te bröl­lop­snat­ten. Men den älds­ta dot­tern, Hy­perm­nest­re konst­rar. Hon älskar Lyn­cée, som be­sva­rar hen­nes kär­lek. Da­naüs är en rik­tigt elak far som full­kom­ligt strun­tar i sin dot­ters käns­lor. Så straf­fas han ock­så å det grym­mas­te i Ha­des, me­dan de tu blir lyck­li­ga, med re­ser­va­tion för Hy­perm­nestres sorg över sin fars död.

Christophe Rous­set ska­par stor dra­ma­tik med Les Ta­lens Ly­ri­ques. Lätt och tätt men med dra­ma­tisk nerv finns i den­na in­spel­ning få om ens någ­ra dö­da stun­der. I tä­ten bland so­lis­ter­na finns so­pra­nen Ju­dith van Wan­ro­ij i rol­len som Hy­perm­nest­re. Hen­nes run­da och ex­pan­si­va stäm­ma har både vär­me och bett, där­till plöts­li­ga hög­dra­ma­tis­ka ut­brott som kom­mer som ett slags sur­pri­ser. Lyn­cée sjungs av te­no­ren Philip­pe Talbot, en sta­dig röst med en till­ta­lan­de och för rol­len pas­san­de skör­het. Ba­ry­to­nen Tas­sis Christoyan­nis (Da­naüs) är kraft­full och smi­dig, Ka­tia Vel­le­tazʼ (Plan­ci­p­pe, sys­ter till Hy­perm­nest­re) mju­ka näs­tan sö­ta röst gli­der mjukt över or­kes­tern. Kö­ren, Les Chantres du Cent­re de mu­si­que ba­ro­que de Ver­sa­il­les, har myc­ket att gö­ra och gör det myc­ket väl.

Dess­utom kom­mer de bå­da cd-ski­vor­na i en ele­gant för­pack­ning, en li­ten bok med fyl­ligt text­ma­te­ri­al och li­bret­to och med två bok­snö­ren, ett för den frans­ka, ett för den eng­els­ka av­del­ning­en.

Så glöm kom­po­si­tö­ren Wol­f­gang Amadeus för en stund, fil­men för all­tid, och lyss­na och hop­pas, för­mod­li­gen för­gä­ves, på en upp­sätt­ning av ett svenskt ope­ra­hus. Den skul­le, med rätt orkester och re­gis­sör, gö­ra suc­cé. Claes Wah­lin MO­ZART: IL RE PAS­TO­RE Ain­s­ley, Fox, Ty­nan, De­vin, Hu­lett. The Or­chest­ra of Clas­si­cal Ope­ra/page Sig­num Re­cords SIGCD 433 [2 CD] Distr: Nax­os

Il re pas­to­re (Her­de­kung­en), som den nit­ton­å­ri­ge Mo­zart skrev vå­ren 1775, har ovan­ligt myc­ket som ta­lar emot sig för att va­ra en ope­ra av Mo­zart. Li­bret­tot är ett av Me­tas­ta­si­os sva­ga­re. Her­den Amin­ta är kär i her­de­flic­kan Eli­sa och hon i ho­nom, men Alexander den sto­re av al­la män­ni­skor dy­ker upp och på­står att Amin­ta egent­li­gen är en kung och bör gif­ta sig med prin­ses­san Ta­mi­ri. Hon i sin tur vill hell­re gif­ta sig med Age­no­re, som är helt en­se med hen­ne i det­ta. Alexander age­rar dock nå­dig monark och stäl­ler allt till rät­ta när han får re­da på var pre­fe­ren­ser­na lig­ger hos så­väl her­dar som prin­ses­sor.

In­te myc­ket en­ga­ge­ran­de dra­ma­tik allt­så, och re­ci­ta­ti­ven är långa och ari­or­na täm­li­gen fri­kopp­la­de från hand­ling­en. Dess­utom sjungs ope­rans fem par­ti­er av tre likar­ta­de so­pra­ner re­spek­ti­ve två likar­ta­de te­no­rer, vil­ket gör att vo­ka­la kon­tras­ter sak­nas.

Att det skul­le gå att gö­ra le­van­de mu­sik­dra­ma­tik av Il re pas­to­re trod­de jag in­te, för­rän jag i Salz­burg 2006 såg en yt­terst char­me­ran­de upp­sätt­ning, både mu­si­ka­liskt och sce­niskt, sig­ne­rad Tho­mas Heng­el­brock. Hans grepp var fyn­digt, ro­ligt och in­tel­li­gent, och dvd:n från den här upp­sätt­ning­en är min ab­so­lut främs­ta re­kom­men­da­tion till den som vill be­kan­ta sig med he­la ver­ket och in­te ba­ra den kän­da ari­an ”L´amerò, sarò co­stan­te”.

Den som fö­re­drar en cd-ver­sion kan dä­re­mot med för­del väl­ja den här nya in­spel­ning­en från Lon­don. Ian Page och hans tids­tro­get in­stru­men­te­ra­de The Or­chest­ra of Clas­si­cal Ope­ra har se­dan någ­ra år spe­ci­a­li­se­rat sig på ope­ra från Mo­zarts tid och be­härs­kar idi­o­met myc­ket väl. Page går in­te på långt när li­ka djärvt till väga som René Jacobs el­ler Te­o­dor Cur­rent­zis men for­mar he­la ti­den mu­si­ken både lekfullt och med om­sorg om de­tal­jer­na. Fle­ra gång­er lyf­ter Page fram små Mo­zartskt ge­ni­a­la fra­ser som jag ald­rig ti­di­ga­re upp­märk­sam­mat.

Il re pas­to­re är ing­en ope­ra för de sto­ra sce­ner­na ut­an ett på al­la vis små­ska­ligt verk. Det har man ta­git hän­syn till vid va­let av sång­a­re. Inga Metro­po­li­tan­rös­ter in­om hör­håll, ut­an lät­ta, slan­ka och in­ti­ma rös­ter som Sarah Foxʼ Amin­ta (som allt­så är en man­lig her­de­kung hur fe­mi­nint hon än kling­ar) lik­som Ai­lish Ty­nans charm­fullt ka­va­ta Eli­sa – hen­ne minns kanske någ­ra som Ata­lan­ta i Hän­dels Xerx­es på Kung­li­ga Ope­ran 2009. An­na De­vin vi­sar som Ta­mi­ri upp en aning­en dunk­la­re fär­gad sopran än Fox och Ty­nan, men den är li­ka lätt och slank. John Mark Ain­s­ley och Ben­ja­min Hu­lett som Alexander och Agi­no­re kling­ar li­ka vän­ligt ädelt och vo­kalt smi­digt bå­da två.

Det­ta är en ge­nom­sym­pa­tisk in­spel­ning av den ton­å­ri­ge Mo­zarts ope­ralätt­vik­ta­re. Lennart Bro­man­der WAG­NER: RHEN­GUL­DET Go­er­ne, Dey­oung, Beg­ley, Sid­hom, Youn, Mil­ling, Hum­b­le. Hong Kong Phil­har­mo­nic Or­chest­ra/van Zwe­den Nax­os 8.660374-75 [2 CD] Distr: Nax­os

Vol­le, Kul­man, Ul­rich, Ko­ni­eczny, Ro­se, Halfvar­son, Bae­chle. Symp­ho­ni­e­or­ches­ter des Bay­e­ri­schen Rund­funks/ratt­le BR Klas­sik 900133 Distr: Nax­os

Det ex­tremt fram­gångs­ri­ka låg­pris­bo­la­get Nax­os har de se­nas­te tju­go­fem åren gett ut in­spel­ning­ar av en myc­ket vid­sträckt re­per­to­ar. Först nu har man dock kom­mit fram till ett av de mest cen­tra­la ver­ken in­om den väs­ter­länds­ka mu­si­kens ka­non, Ri­chard Wag­ners Ni­be­lung­ens ring. De fy­ra ope­ror­na kom­mer att ges ut en om året, och man har som sig bör bör­jat från bör­jan med Rhen­gul­det. In­spel­ning­en är gjord i en ort gans­ka av­läg­sen från de van­li­ga Wag­ner­lo­ka­li­te­ter­na, Hong Kong Cul­tural Cent­re Con­cert Hall, och or­kes­tern Kong Phil­har­mo­nic Or­chest­ra.

Nu vet vi se­dan länge att många asi­a­tis­ka or­kest­rar är fullt på ni­vå med de bäs­ta eu­ro­pe­is­ka och ame­ri­kans­ka or­kest­rar­na. Det är knap­past hel­ler möj­ligt att upp­fat­ta någ­ra tra­di­tions­bris­ter i Hong Kong-mu­si­ker­nas spel. Även om ni­vån in­te är spek­ta­ku­lär så är den ut­märkt. Jaap van Zwe­den loc­kar fram ett vac­kert, trans­pa­rent och so­bert spel ur si­na mu­si­ker.

Det hän­der nog så myc­ket i Rhen­gul­det, men det är ju än­då mer av ett kon­ver­sa­tions­styc­ke, som krä­ver en di­ri­gent med för­må­ga att hål­la den dra­ma­tis­ka spän­ning­en up­pe i två och en halv tim­me ut­an pa­us. Av och till blir van Zwe­den för pas­siv, och det ska­pas små lon­gö­rer. Grund­tem­pot är dess­utom sävligt. Fle­ra av sång­ar­na är dock myc­ket er­far­na i si­na par­ti­er och vet att age­ra ex­pres­sivt med rös­ten. Kim Beg­ley, till ex­em­pel, var Lo­ge re­dan i Christoph von Dohna­ny­is in­spel­ning 1995. Han är kanske in­te li­ka fräsch till rös­ten som då, men hans lätt na­sa­la, gäc­kan­de Lo­ge är myc­ket ut­trycks­full. Han förmår ge­stal­ta Lo­ges spe­ci­el­la po­si­tion som red­skap för Wo­tan men än­då fri och med dju­pa­re in­sik­ter än den makt­be­sat­te över­gu­den.

Va­let av Matt­hi­as Go­er­ne för Wo­tans par­ti är den här in­spel­ning­ens mest in­tres­san­ta. Han är ju främst känd som en av värl­dens främs­ta ro­mans­sång­a­re och tar här med sig si­na er­fa­ren­he­ter från den tys­ka li­e­den. Han läg­ger ut tex­ten med un­der­bar ny­an­se­rings­för­må­ga. Han ut­nytt­jar ock­så kan­ta­bi­li­te­ten i sin bas­ba­ry­ton på bäs­ta sätt. Det är en säll­synt vac­kert sjung­en Rhen­gulds-wo­tan, och det ska bli myc­ket spän­nan­de att hö­ra ho­nom i Val­ky­ri­an.

Ge­nom­gå­en­de hög el­ler god ni­vå ock­så på övri­ga sång­a­re, bland and­ra De­bo­rah Hum­b­le som Er­da och de två so­no­ra ba­sar­na Kwang­chul Youn och dans­ke Step­hen Mil­ling som Fa­solt re­spek­ti­ve Fafner. Dä­re­mot blev jag li­tet be­svi­ken på den an­nars så ut­märk­ta An­na Samuils li­tet för gäl­la Fre­ja.

Sam­ti­digt med Nax­os­in­spel­ning­en kom­mer ock­så en Rhen­gul­det från Bay­ers­ka ra­di­on, in­spe­lad vid ett par kon­ser­ter i april 2015. Här har dock in­te nå­gon Ring- fort­sätt­ning avi­se­rats, även om det är svårt att för­stå var­för man skul­le lan­se­ra en Rhen­gul­det ut­an fort­sätt­ning.

Si­mon Ratt­le står för det mu­si­ka­lis­ka an­sva­ret, och en klar skill­nad upp­märk­sam­mar man snabbt, en skill­nad som vid slu­tet av ver­ket kan no­te­ras till el­va mi­nu­ter. Ratt­les grund­puls är ge­nom­gå­en­de snab­ba­re, spän­ning­en tä­ta­re och lon­gö­rer und­viks. Det här är en mer medryc­kan­de Rhen­gul­det, och in­te i nå­got av­se­en­de in­ne­bär van Zwe­dens lång­sam­het nå­gon vinst.

Lik­som van Zwe­den hål­ler sig Ratt­le med en hög­klas­sig Wo­tan, Mi­chael Vol­le. Hans röst har in­te Go­er­nes sam­mets­mju­ka lys­ter men desto me­ra av ka­rak­tär, och Vol­les Wo­tan är både mag­ni­fik och skräm­man­de i sin makt­lyst­nad. Den­ne Wo­tan har ock­så en klart bätt­re hust­ru. Eli­sa­beth Kul­mans Fric­ka är psy­ko­lo­giskt och vo­kalt säll­synt fint dif­fe­ren­ti­e­rad, me­dan Michel­le de Young hos van Zwe­den sak­nar per­son­lig­het. To­masz Ko­ni­eczny hos Ratt­le är en vo­kalt mer di­stinkt Al­be­rich än Peter Sid­hom; ock­så i dubbel me­ning vo­kalt, ef­tersom Sid­hom har en ten­dens att miss­for­ma si­na vo­ka­ler. Burk­hard Ul­rich är en väl så ex­pres­siv Lo­ge som Kim Beg­ley.

Även i öv­rigt är sång­in­sat­ser­na jämn­go­da på de bå­da in­spel­ning­ar­na, men det finns yt­ter­li­ga­re två plus för Ratt­le. Ljud­bil­den är be­tyd­ligt bätt­re och ger mer närhet till dra­mat och dess ge­stal­ter. Nax­os har som all­tid snå­lat med li­bret­tot och skic­kar ba­ra med en sy­nop­sis, me­dan BR Klas­sik åter­ger li­bret­tot i sin hel­het plus eng­elsk över­sätt­ning. Lennart Bro­man­der TJAJ­KOV­SKIJ: JO­LAN­TA Netre­b­ko, Sko­rocho­dov, Mar­kov, Ko­val­jov. Slo­ve­ni­an Phil­har­mo­nic Or­chest­ra/ Villau­me DG 479 3969 [2 CD] Distr: Uni­ver­sal I en in­ter­vju för­vå­nar sig An­na Netre­b­ko över att Tjaj­kov­skijs sista ope­ra Jo­lan­ta näs­tan ald­rig spe­las ut­an­för Ryss­land. Men det är in­te så un­der­ligt. Läng­den, 90 mi­nu­ter, är oprak­tisk, och hand­ling­en är just in­te tack­sam sce­niskt. En blind prin­ses­sa hålls iso­le­rad i en an­ge­näm mil­jö, okun­nig om be­grepp som ljus och färg. Hen­nes far kung­en vill näm­li­gen in­te att hon ska be­hö­va li­da av sitt han­di­kapp. Men en prins tar sig in i det slut­na pa­ra­di­set och upp­ly­ser hen­ne, och si hon blir både kär och se­en­de. Hap­py end.

Men det går lätt att hål­la med Netre­b­ko om att den här ope­ran pas­sar ut­märkt att fram­fö­ras kon­ser­tant, ef­tersom den in­ne­hål­ler här­li­ga par­ti­er för sång­ar­na och hög­klas­sig Tjaj­kov­skij­mu­sik. An­na Netre­b­ko ini­ti­e­ra­de ock­så själv en Jo­lan­ta- tur­né hös­ten 2012, och den här in­spel­ning­en här­stam­mar från kon­sert­hu­set i Es­sen.

Jo­lan­ta har ett starkt för­flu­tet på gram­mo­fon, och den nya in­spel­ning­en mås­te mä­tas mot ett par rik­tigt fi­na äld­re in­spel­ning­ar: Ms­tislav Rostropo­vitjs från 1984 med Gali­na Visj­nev­ska­ja som Jo­lan­ta och Va­le­rij Ger­gi­evs från 1994 med Gali­na Gor­cha­ko­va. An­na Netre­b­ko står sig väl i det säll­ska­pet men över­glän­ser in­te på nå­got vis si­na fö­re­gång­a­re. Netre­b­ko har nu­me­ra vis­ser­li­gen ock­så sjung­it La­dy Mac­beth men har en i grun­den mer ly­risk stäm­ma än si­na äld­re kol­le­ger och har in­te sam­ma fan­tas­tis­ka dra­ma­tis­ka ex­pan­sions­för­må­ga. Men hon sjung­er med den vack­ras­te lys­ter i al­la lä­gen och i stort sett är det en ren smak­sak vil­ken av des­sa fi­na Jo­lan­tor man fö­re­drar.

Ti­tel­rol­len är dock in­te to­tal­do­mi­ne­ran­de. Te­no­rens, prin­sens, par­ti är nog så vik­tigt. Här finns av­gö­ran­de skill­na­der. Sergej Sko­rocho­dov har en täm­li­gen en­di­men­sio­nell kraft­tenor av ty­piskt ryskt mär­ke, och den när­gång­na mik­ro­fon­pla­ce­ring­en för­stär­ker dess­utom bris­ten på ny­an­ser. Den nä­ra sex­tio­å­ri­ge Ni­co­lai Ged­da i 1984 års in­spel­ning är näs­tan choc­ke­ran­de myc­ket bätt­re, och även Ge­gam Gri­go­ri­ans tä­ta li­del­se­ful­la stäm­ma tio år se­na­re ger prin­sen en helt an­nan mänsk­lig­het och glans. Den nya in­spel­ning­en har sitt star­kas­te kort, förutom i Netre­b­ko, i Alex­ej Mar­kov som prin­sens be­led­sa­ga­re Ro­bert. Det vack­ras­te num­ret i Jo­lan­ta sjungs av hen­nes far, och Vi­ta­lij Ko­val­jov är en över­ty­gan­de kung men kan in­te rik­tigt mä­ta sig med Sergej Aleks­ha­skins im­po­ne­ran­de klangdjup i 1994 års in­spel­ning.

I den nya in­spel­ning­en leds Slo­vens­ka fil­har­mo­nin om­sorgs­fullt av Em­ma­nu­el Villau­me, men mest Tjaj­kov­skij-idi­o­ma­tiskt kling­ar Ger­gi­evs Ma­ri­in­skijor­kes­ter, och mest en­ga­ge­rat och pas­sio­ne­rat Rostropo­vitjs Or­chest­re de Pa­ris.

An­na Netre­b­kos många fans be­hö­ver in­te tve­ka, men är man främst ute ef­ter hel­he­ten bör man sö­ka sig till nå­gon av de två äld­re kon­kur­ren­ter­na. Lennart Bro­man­der

[2 CD] VER­DI: AI­DA Har­te­ros, Kauf­mann, Se­menchuk, Té­zi­er, Schrott, Spot­ti. Or­chest­ra e Co­ro dell'ac­ca­de­mia Na­zio­na­le di San­ta Ce­ci­lia/pap­pa­no War­ner Clas­sics 0825646106639 [3 CD] Distr: War­ner Mu­sic

En ny stu­di­o­in­spel­ning av en kom­plett ope­ra med toppar­tis­ter hör in­te läng­re till van­lig­he­ter­na, så det har War­ner Clas­sics be­stämt sig för att gö­ra nå­got åt. I en in­spel­ning från Rom gjord i feb­ru­a­ri 2015 ger de ut Ver­dis out­slit­li­ga och evigt ak­tu­el­la Ai­da. Det var 25 år se­dan det hän­de se­nast, men un­der de 25 åren dess­förin­nan gavs det ut åt­ta kom­mer­si­el­la Ai­dor – det sä­ger nå­got om den sorg­li­ga ut­veck­ling­en. Det finns myc­ket att gläd­ja sig åt på den­na in­spel­ning: först som sist till­hör den Jo­nas Kauf­mann (Ra­damès) och Eka­te­ri­na Se­menchuk (Am­ne­ris). Kauf­mann lyc­kas ut­vin­na var­je ny­ans i den­na egent­li­gen stre­ber­li­ka hjäl­te­roll och im­po­ne­rar med sin mörk­fär­ga­de te­nor re­dan i den in­le­dan­de "Ce­les­te Ai­da", där han lyc­kas di­mi­nu­e­ra från pi­a­no up­pe på det höga b:t. To­tal röst­kon­troll med and­ra ord, från kraft­ful­la ut­brott till öm­sin­ta pi­a­nis­si­mon där han även gör myc­ket av tex­ten. Se­menchuk har en här­ligt sla­visk timb­re på rös­ten, en mag­ni­fik ex­pan­sion på höj­den och ett kitt­lan­de an­vän­dan­de av bröst­rös­ten i Am­ne­ris al­la nyck­ful­la stäm­nings­kast.

Så långt är allt väl, men för mig blir pro­ble­met med in­spel­ning­en Ai­da själv. An­ja Har­te­ros har med sin var­ma in­ner­lig­het till­sam­mans med Kauf­mann ut­gjort ett dröm­par som El­sa i Lo­hengrin och Eli­sa­beth i Don Car­los. Det bor­de bor­ga för en fin Ai­da, men den­na roll är trots allt nå­got helt an­nat. Få rol­ler krä­ver så många oli­ka egen­ska­per i en och sam­ma roll: allt ifrån kraft­ful­la ut­brott i förs­ta ari­an "Ri­tor­na vin­ci­tor" och tri­umf­sce­nen till fin­stäm­da kan­ti­le­nor och pi­a­nis­si­mo­ny­an­ser i Ni­la­ri­an och gravsce­nen. Rol­len lig­ger of­ta i en hög tes­si­tu­ra men har sam­ti­digt ett myc­ket stort om­fång till en ibland na­ken och av­slö­jan­de or­kest­re­ring. Det­ta ställs på sin spets i tred­je ak­ten vid Ni­len, då hon ena stun­den ska le­ve­re­ra hög­dra­ma­tis­ka pro­tes­ter mot fa­dern Amo­nas­ro och i näs­ta stund vis­ka fram läng­tans­ful­la för­fö­rel­ser till Ra­damès. He­la den spänn­vid­den har in­te Har­te­ros, och ovän­tat nog lyc­kas hon bätt­re – åt­minsto­ne på en stu­di­o­in­spel­ning – med ut­brot­ten än med de in­ner­li­ga pi­a­nis­si­mo­bå­gar­na. I Ni­la­ri­an, du­et­ten med Ra­damès och i gravsce­nen, som ju ska ut­gö­ra en kat­har­sis i slu­tet, ham­nar hon emel­lanåt lågt el­ler åt­minsto­ne över­tons­fat­tigt på de högs­ta to­ner­na. Visst har hon en vac­ker timb­re och ge­stal­tar en­ga­ge­rat och fin­stämt, men vo­kalt är hon in­te i form för Ai­da här.

Som pap­pa Amo­nas­ro – även det ett er­känt svårt par­ti – har hon dock en fin part­ner i Lu­do­vic Té­zi­er, med en här­ligt kärn­full ba­ry­ton och spra­kan­de höjd. På bas­si­dan känns det mer tvek­samt då Er­win Schrott kling­ar mer som en ljus bas­ba­ry­ton än en natt­svart bas som präs­ten Ram­fis, och där Mar­co Spot­ti är väl bur­kig och fyr­kan­tig som Fa­rao.

An­to­nio Pap­pa­no an­för de välk­ling­an­de orkester- och kör­styr­kor­na vid San­ta Ce­ci­lia i Rom med god precision och käns­la för sti­len. Kö­ren kling­ar fräscht och mag­ni­fikt, me­dan or­kes­tern ut­mär­ker sig med fle­ra fi­na so­lo­in­sat­ser. Pap­pa­no an­das mesta­dels fint med sång­ar­na; än­då skul­le jag ibland öns­ka att han gav dem li­tet mer skjuts i ett par dra­ma­tis­ka in­sat­ser. I någ­ra ba­lettav­snitt är man glad att dan­sar­na in­te be­höv­de ut­sät­tas för hans stopp­kloss-tem­pi, då han tän­ker all­de­les för symfoniskt. Men hel­he­ten är som sagt myc­ket god.

Än­då blir det ett par ti­di­ga­re Ai­da-in­spel­ning­ar som jag fort­fa­ran­de ran­kar som fa­vo­ri­ter: Mu­tis på EMI med Ca­bal­lé, Cossot­to och Cappuc­cil­li samt Le­ins­dorfs på RCA med Le­on­ty­ne Price, Bum­bry och Mil­nes. På bå­da des­sa görs Ra­damès av Plá­ci­do Do­min­go, men han får fak­tiskt fin­na sig i att över­trum­fas av Kauf­mann och det vill ju in­te sä­ga li­tet. För hans och Se­menchuks skull är ny­in­spel­ning­en de­fi­ni­tivt värd ett köp. Gö­ran Ga­de­man

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.