Die Stadt tote

Wermland Opera räds sällan att sätta upp de stora operaverken trots att teatern i Karlstad inte är dimensionerad för detta. Nu senast Die tote Stadt som i sin expressiva stil kräver en större besättning än vad man har plats för i orkesterdiket. Men detta får vi bortse ifrån när allt annat är så välgjort. Regissören Sofia Jupither och scenografen Lars-åke Thessman har genom ett långt och noggrant förberedelsearbete lagt grunden till en förtätad uppsättning av Korngolds kultopera. Vi kommer närmare dramat i den lilla teatersalongen.

Kritikerna fick i sitt pressmaterial Georges Rodenbachs roman Brygge-den-döda (Bruges-la-morte), vilket gav mig flera inblickar i hur teamet måste ha arbetat sig in i verket. I Rodenbachs lyriska berättelse framstår figurerna som passiva och skuggliknande, nästan allt som händer ses med änklingen Hugues Vianes blick. Hos Korngold är det Paul som lever i en drömvärld med minnen av sin döda hustru. I motsats till Rodenbach är den kvinnliga motpolen dansösen Marietta – som är slående lik den avlidna hustrun Marie och som Paul blir förälskad i – uppbyggd som en positiv motkraft till den avlidna hustrun. Men Marietta vill bli älskad för sin egen skull.

Till stora delar är Die tote Stadt (1920) likt Strindbergs, Ibsens eller Noréns kammarspel uppbyggd med bara två roller på scenen åt gången. Lars-åke Thessmans klaustrofobiskt gråmelerade slutna rum, som Paul använder som det förflutnas tempel med relikskrin med den döda hustruns hårfläta, luta och porträttet som smyckas med rosor, känns så unket att man vill vädra ut allt på en gång. I andra akten öppnar sig scenografin och vi får ett djupperspektiv i form att kanaler med vattenspeglar, vilket gav upphov till en spontan publikapplåd på premiären. Brügge var ett framstående centrum under 1100-talet, där handel och sjöfart genererade rikedom och välstånd. Men staden förlorade sin betydelse. Det ser man också i Thessmans husportaler som skildrar något förgånget. Och det är i den här miljön som melankolikern Paul lever.

Detta tas väl om hand i Sofia Jupithers psykologiskt inkännande regi, inte minst i samspelet mellan Paul och Marietta. Daniel Frank klarar vokalt tenorrollens extremt höga tessitura på ett briljant sätt. Även om han ibland tar vissa höjdlägen i falsett. Kvällens stora behållning var Annlouice Lögdlunds Marietta som ligger alldeles perfekt för hennes dramatiska sopran. På höjden stålblank, som en Berit Lindholm, och med en enormt fin lyster i rösten. Därtill en sensualism som är bedövande. Varför Lögdlund inte gjort någon större internationell karriär är mig en gåta.

För övrigt är rollbesättningen i det närmaste perfekt. Stor pondus äger Marcus Jupither som Pauls vän Frank. I andra aktens febriga uppgörelse kring en nyckel tror Paul att Frank förfört Marietta och i ett vredesutbrott säger han upp bekantskapen. Här ligger

skräcknovellisten E.T.A. Hoffmann och lurar om hörnet. Ulrika Tenstam som den starkt troende katolska hushållerskan Brigitta sätter med sin märgfulla mezzo stark kontur på sin roll. Bland komedianterna, som anländer i en båt, är det främst Anders Larsson som jag minns som med sin osvikligt täta baryton framför Pierrots visa ”Mein Sehnen, mein Wähnen”.

Teaterns chefsdirigent Johannes Gustavsson leder sin 37-mannaorkerster så gott det går, men den lilla numerären – bearbetad av den alternerande dirigenten Joakim Unander – gör att många valörer går förlorande, liksom att flera musikaliska kulminationer blir för lama. Från och med andra akten kändes spelet jämnare, medan tredje aktens förspel blev för spretigt. Jag hörde ett kort avsnitt i radion och det kändes som om det var monoljud. Och nu jämför jag inte med förra gången jag såg verket – en premiär på Zürichoperan 2003 under Franz Welsermösts ledning.

Hur slutar det? Jo, Paul mördar Marietta med hårflätan, men mordet visar sig vara en av hans drömmar. Kan han gå vidare nu?

KORNGOLD: DIE TOTE STADT

Premiär 27 februari 2015. Dirigent: Johannes Gustavsson Regi: Sofia Jupither Scenografi: Lars-åke Thessman Kostym: Maria Greber Ljussättning: Magnus Mikaelsen Koreografi: Roger Lybeck Solister: Daniel Frank, Annlouice Lögdlund, Marcus Jupither, Ulrika Tenstam, Anna-maria Krawe, Rebecca Fjällsby, Jonas Duran, Anders Larsson, Tobias Westman, Hans Nordström. Spelas t.o.m. 23 april. www.wermlandopera.org