Die Stadt to­te

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - WERM­LAND OPERA, KARL­STAD • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRAN­BERG • FOTO: MATS BÄCKER

Werm­land Opera räds säl­lan att sät­ta upp de sto­ra opera­ver­ken trots att te­a­tern i Karl­stad in­te är di­men­sio­ne­rad för det­ta. Nu se­nast Die to­te Stadt som i sin ex­pres­si­va stil krä­ver en stör­re be­sätt­ning än vad man har plats för i or­kes­ter­di­ket. Men det­ta får vi bort­se ifrån när allt an­nat är så väl­gjort. Re­gis­sö­ren So­fia Ju­pit­her och sce­no­gra­fen Lars-åke Thess­man har ge­nom ett långt och nog­grant för­be­re­del­se­ar­be­te lagt grun­den till en för­tä­tad upp­sätt­ning av Korn­golds kul­to­pe­ra. Vi kom­mer när­ma­re dra­mat i den lil­la te­a­ter­sa­long­en.

Kri­ti­ker­na fick i sitt press­ma­te­ri­al Ge­or­ges Ro­den­bachs roman Bryg­ge-den-dö­da (Bru­ges-la-mor­te), vil­ket gav mig fle­ra in­blic­kar i hur tea­met mås­te ha ar­be­tat sig in i ver­ket. I Ro­den­bachs ly­ris­ka be­rät­tel­se fram­står fi­gu­rer­na som pas­si­va och skugg­lik­nan­de, näs­tan allt som hän­der ses med änk­ling­en Hu­gues Vi­a­nes blick. Hos Korn­gold är det Paul som le­ver i en dröm­värld med min­nen av sin dö­da hust­ru. I motsats till Ro­den­bach är den kvinn­li­ga mot­po­len dan­sö­sen Ma­ri­et­ta – som är slå­en­de lik den av­lid­na hust­run Ma­rie och som Paul blir för­äls­kad i – upp­byggd som en po­si­tiv mot­kraft till den av­lid­na hust­run. Men Ma­ri­et­ta vill bli äls­kad för sin egen skull.

Till sto­ra delar är Die to­te Stadt (1920) likt Strind­bergs, Ib­sens el­ler Noréns kam­mar­spel upp­byggd med ba­ra två rol­ler på sce­nen åt gång­en. Lars-åke Thess­mans klaust­ro­fo­biskt grå­me­le­ra­de slut­na rum, som Paul an­vän­der som det för­flut­nas tem­pel med re­lik­skrin med den dö­da hust­runs hår­flä­ta, lu­ta och por­trät­tet som smyc­kas med ro­sor, känns så un­ket att man vill väd­ra ut allt på en gång. I andra ak­ten öpp­nar sig sce­no­gra­fin och vi får ett djup­per­spek­tiv i form att ka­na­ler med vat­ten­speg­lar, vil­ket gav upp­hov till en spon­tan pub­likapplåd på pre­miä­ren. Brüg­ge var ett fram­stå­en­de cent­rum un­der 1100-ta­let, där han­del och sjö­fart ge­ne­re­ra­de ri­ke­dom och väl­stånd. Men sta­den för­lo­ra­de sin be­ty­del­se. Det ser man ock­så i Thess­mans huspor­ta­ler som skild­rar nå­got för­gång­et. Och det är i den här mil­jön som me­lan­ko­li­kern Paul le­ver.

Det­ta tas väl om hand i So­fia Ju­pit­hers psy­ko­lo­giskt in­kän­nan­de re­gi, in­te minst i sam­spe­let mel­lan Paul och Ma­ri­et­ta. Da­ni­el Frank kla­rar vo­kalt te­nor­rol­lens ex­tremt höga tes­si­tu­ra på ett bril­jant sätt. Även om han ibland tar vis­sa höjd­lä­gen i fal­sett. Kväl­lens sto­ra be­håll­ning var Ann­louice Lögd­lunds Ma­ri­et­ta som lig­ger all­de­les per­fekt för hen­nes dra­ma­tis­ka so­pran. På höj­den stål­blank, som en Be­rit Lind­holm, och med en enormt fin lys­ter i rös­ten. Där­till en sen­su­a­lism som är be­dö­van­de. Var­för Lögd­lund in­te gjort nå­gon stör­re in­ter­na­tio­nell kar­riär är mig en gå­ta.

För öv­rigt är roll­be­sätt­ning­en i det när­mas­te per­fekt. Stor pon­dus äger Mar­cus Ju­pit­her som Pauls vän Frank. I andra ak­tens feb­ri­ga upp­gö­rel­se kring en nyc­kel tror Paul att Frank för­fört Ma­ri­et­ta och i ett vre­desut­brott sä­ger han upp be­kant­ska­pen. Här lig­ger

skräck­no­vel­lis­ten E.T.A. Hoff­mann och lu­rar om hör­net. Ul­ri­ka Ten­stam som den starkt tro­en­de ka­tols­ka hus­hål­lers­kan Bri­git­ta sät­ter med sin märg­ful­la mez­zo stark kon­tur på sin roll. Bland ko­me­di­an­ter­na, som an­län­der i en båt, är det främst An­ders Larsson som jag minns som med sin osvik­ligt tä­ta ba­ry­ton fram­för Pi­er­rots vi­sa ”Me­in Seh­nen, me­in Wäh­nen”.

Te­a­terns chefs­di­ri­gent Jo­han­nes Gustavs­son le­der sin 37-man­naor­kers­ter så gott det går, men den lil­la nu­me­rä­ren – be­ar­be­tad av den al­ter­ne­ran­de di­ri­gen­ten Joakim Unan­der – gör att många va­lö­rer går för­lo­ran­de, lik­som att fle­ra mu­si­ka­lis­ka kul­mi­na­tio­ner blir för la­ma. Från och med andra ak­ten kän­des spe­let jäm­na­re, me­dan tred­je ak­tens för­spel blev för spre­tigt. Jag hör­de ett kort av­snitt i ra­di­on och det kän­des som om det var mon­o­ljud. Och nu jäm­för jag in­te med för­ra gång­en jag såg ver­ket – en pre­miär på Züricho­pe­ran 2003 un­der Franz Wel­ser­mösts led­ning.

Hur slu­tar det? Jo, Paul mör­dar Ma­ri­et­ta med hår­flä­tan, men mor­det vi­sar sig va­ra en av hans dröm­mar. Kan han gå vi­da­re nu?

KORN­GOLD: DIE TO­TE STADT

Pre­miär 27 feb­ru­a­ri 2015. Di­ri­gent: Jo­han­nes Gustavs­son Re­gi: So­fia Ju­pit­her Sce­no­gra­fi: Lars-åke Thess­man Ko­stym: Ma­ria Gre­ber Ljus­sätt­ning: Mag­nus Mi­kael­sen Ko­re­o­gra­fi: Ro­ger Ly­beck So­lis­ter: Da­ni­el Frank, Ann­louice Lögd­lund, Mar­cus Ju­pit­her, Ul­ri­ka Ten­stam, An­na-ma­ria Krawe, Re­bec­ca Fjälls­by, Jo­nas Du­ran, An­ders Larsson, To­bi­as West­man, Hans Nord­ström. Spe­las t.o.m. 23 april. www.werm­lan­do­pe­ra.org

Scen ur Die to­te Stadt

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.