Pelléas Mélisande

Och

Ingen fransk opera kom att stå så fri från tyskt och italienskt inflytande som Claude Debussys Pelléas och Mélisande från 1902. Operan komponerades som en uttalad antites till dåtidens larmande Wagnerism. Debussy tyckte nämligen att det ”sjöngs för mycket” på operascenerna. Han ville skruva ned volymen för att avlyssna det lika lätt och lyfte som ingen tidigare fram poesin i den franska språkmelodin. En textlig motsvarighet till sina ambitioner hade han funnit i Maurice Maeterlincks symbolistiska pjäs med samma namn som låg till grund för operan. Lika lätt och undflyende som Debussys impressionistiska musik är i sin subtila klangrikedom, lika diffus och svårfångad är Maeterlincks text.

Man har talat om Debussys ”orkestrerade själstillstånd”. Här går passionens svallvågor på synnerlig sparlåga när ungdomarna Pelléas och Mélisande så småningom upptäcker kärleken. Här finns inte plats för några storslagna gester i stil med Isoldes kärleksdöd när den olyckliga Mélisande i slutet av operan tar farväl av livet likt ett diminuendo in i tystnaden.

I handlingen flimrar antydda händelser och känslotillstånd förbi men får sällan någon fördjupning eller förklaring. En diffus hungersnöd slår liksom i förbifarten till och bönder svälter ihjäl i slottsparken, men de bistås varken med någon förklaring eller än mindre empati.

Nyuppsättningen av Pelléas och Mélisande är den fjärde i Stockholm och den femte i Sverige sedan Sverigepremiären 1926. Senare i vår kommer operan även upp på Malmö Opera. Handlingen i det fiktiva landet Allemonde med dess många textreferenser till skog, hav och dystra slott är här förlagd till ett surrealistiskt stadslandskap i flera nivåer, genom vars futuristiska tak scenografen Ashley Martin-davies låter oss skåda upp mot trädtoppar eller höghus.

Här sitter inte Mélisande vid någon skogskälla, utan dimper bokstavligen ned som ett väsen från ovan för att uttröttad lägga sig tillrätta på sätet i en busskaross, där hon hittas av jägaren Golaud. Något eller någon har gjort henne illa och hon låter sig motståndslöst infogas i Golauds familj, där hon hittar en själsfrände i dennes yngre halvbror Pelléas.

Det hela växer till ett triangeldrama, där Golauds svartsjukescener och så småningom mord på halvbrodern i en glasbur får Debussys orkestrala klangvågor att för en gångs skull växa över sina breddar.

Den engelske regissören Keith Warner, senast aktuell med Notorious på Göteborgsoperan, säger sig inte vilja ”stryka medhårs” i en romantiserad tolkning av operan. I stället har han ersatt den drömska naturmystiken med en kallhamrad fond av stadsinteriör, eller om man så vill ett slags sakral urbanism, där tankarna lätt går till filmer som Himmel över Berlin eller Angels in America. Inte minst i den aningen kitschiga – men tveklöst verkningsfulla – slutscenen med Mélisandes själ högt svävande över stadslandskapet.

De många scenväxlingarna inför öppen ridå, speciellt som de inbegriper ett antal flyttgubbars/statisters ofrånkomligt distraherande hantering av diverse scenpjäser, blir tyvärr störande.

Kerstin Avemo som Mélisande plockar med peruker och byter plagg i vad som kan misstänkas vara en narcissistisk störning. I åtsittande silverklänning eller läderbyxor försöker hon vara till lags, men finner äkta glädje först i mötet med den oförställde och jämnårige Pelléas i den skönsjungande barytonen Jacques Imbrailos gestalt. Hon frestar med sitt långa hår (här en löstagbar peruk), och nojsande finner de tu varandra över ett gränsmarkerande sminkbord.

Avemo är förmodligen i dag vår främsta sjungande operaaktris. Vad denna sångerska än tar sig an blir det gripande. Rösten är inte stor, men mättad med uttryck och intensiv närvaro.

Men även Fredrik Zetterström med sin klangsköna baryton gör en gripande Golaud, som ömsint äktar det vilsna kvinnobarnet tills svartsjukans demoner slår sina klor i honom. Ondsint spionerande lyfter han upp sin plågade och oförstående son Yniold (en pojkaktig, lysande Emilia Utter) mot tornfönstret, här en surrealistiskt kritad snabbskiss på svarta tavlan, för att spionera på kärleksparet.

Alltmedan Katarina Leosons vokalt ampra, men i handlingen rätt ovidkommande Geneviève, mor till bröderna, plockar med växter i glaskaraffer och den döende kungen och familjepatriarken Arkel, Anders Lorentzson, försöker hålla en beskyddande hand över den olyckliga.

Den höga jämna vokala nivån gör det till en trots allt rätt gripande uppsättning, vars undersköna musik den franske dirigenten Franck Ollu bibringar både klarhet och kontur.

DEBUSSY: PELLÉAS OCH MÉLISANDE

Premiär 19 mars 2016. Dirigent: Franck Ollu Regi: Keith Warner Scenografi och kostym: Ashley Martin-davies Ljus: Mark Jonathan Solister: Kerstin Avemo, Jacques Imbrailo, Fredrik Zetterström, Anders Lorentzson, Katarina Leoson, Emilia Utter, Jens Persson.