Pel­léas Mé­li­san­de

Och

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - KUNG­LI­GA OPE­RAN • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARSSON • FOTO: MIC­KE SAND­STRÖM

Ing­en fransk opera kom att stå så fri från tyskt och ita­li­enskt in­fly­tan­de som Clau­de De­bus­sys Pel­léas och Mé­li­san­de från 1902. Ope­ran kom­po­ne­ra­des som en ut­ta­lad an­ti­tes till då­ti­dens lar­man­de Wag­ne­rism. De­bus­sy tyck­te näm­li­gen att det ”sjöngs för myc­ket” på ope­ra­sce­ner­na. Han vil­le skru­va ned vo­ly­men för att av­lyss­na det li­ka lätt och lyf­te som ing­en ti­di­ga­re fram po­e­sin i den frans­ka språk­me­lo­din. En text­lig mot­sva­rig­het till si­na am­bi­tio­ner ha­de han fun­nit i Mau­rice Mae­ter­lincks sym­bo­lis­tis­ka pjäs med sam­ma namn som låg till grund för ope­ran. Li­ka lätt och und­fly­en­de som De­bus­sys im­pres­sio­nis­tis­ka mu­sik är i sin sub­ti­la klang­ri­ke­dom, li­ka dif­fus och svår­fång­ad är Mae­ter­lincks text.

Man har ta­lat om De­bus­sys ”or­kest­re­ra­de själs­till­stånd”. Här går pas­sio­nens svall­vå­gor på syn­ner­lig spar­lå­ga när ung­do­mar­na Pel­léas och Mé­li­san­de så små­ning­om upp­täc­ker kär­le­ken. Här finns in­te plats för någ­ra stor­slag­na gester i stil med Isol­des kär­leks­död när den olyck­li­ga Mé­li­san­de i slu­tet av ope­ran tar far­väl av li­vet likt ett di­mi­nu­en­do in i tyst­na­den.

I hand­ling­en flim­rar an­tyd­da hän­del­ser och käns­lo­till­stånd för­bi men får säl­lan nå­gon för­djup­ning el­ler för­kla­ring. En dif­fus hung­ers­nöd slår lik­som i för­bi­far­ten till och bön­der sväl­ter ihjäl i slottspar­ken, men de bi­stås var­ken med nå­gon för­kla­ring el­ler än mindre em­pa­ti.

Nyupp­sätt­ning­en av Pel­léas och Mé­li­san­de är den fjär­de i Stock­holm och den femte i Sve­ri­ge se­dan Sve­ri­ge­pre­miä­ren 1926. Se­na­re i vår kom­mer ope­ran även upp på Mal­mö Opera. Hand­ling­en i det fik­ti­va lan­det Al­le­mon­de med dess många tex­tre­fe­ren­ser till skog, hav och dyst­ra slott är här för­lagd till ett sur­re­a­lis­tiskt stads­land­skap i fle­ra ni­vå­er, ge­nom vars fu­tu­ris­tis­ka tak sce­no­gra­fen Ashley Mar­tin-da­vi­es lå­ter oss skå­da upp mot träd­top­par el­ler hög­hus.

Här sit­ter in­te Mé­li­san­de vid nå­gon skogs­käl­la, ut­an dim­per bok­stav­li­gen ned som ett vä­sen från ovan för att ut­tröt­tad läg­ga sig till­rät­ta på sä­tet i en busska­ross, där hon hit­tas av jä­ga­ren Gol­aud. Nå­got el­ler nå­gon har gjort hen­ne il­la och hon lå­ter sig mot­stånds­löst in­fo­gas i Gol­auds fa­milj, där hon hit­tar en själs­frän­de i den­nes yng­re halv­bror Pel­léas.

Det he­la väx­er till ett tri­ang­eld­ra­ma, där Gol­auds svart­sju­kesce­ner och så små­ning­om mord på halv­bro­dern i en glas­bur får De­bus­sys or­kestra­la klang­vå­gor att för en gångs skull växa över si­na bred­dar.

Den eng­els­ke re­gis­sö­ren Keith War­ner, se­nast ak­tu­ell med No­to­ri­ous på Gö­te­borgso­pe­ran, sä­ger sig in­te vil­ja ”stry­ka med­hårs” i en ro­man­ti­se­rad tolk­ning av ope­ran. I stäl­let har han er­satt den dröms­ka na­tur­mysti­ken med en kall­ham­rad fond av stads­in­te­ri­ör, el­ler om man så vill ett slags sakral ur­ba­nism, där tan­kar­na lätt går till fil­mer som Him­mel över Ber­lin el­ler Ang­els in Ame­ri­ca. In­te minst i den aning­en kit­schi­ga – men tvek­löst verk­nings­ful­la – slut­sce­nen med Mé­li­san­des själ högt svä­van­de över stads­land­ska­pet.

De många scen­väx­ling­ar­na in­för öp­pen ri­då, spe­ci­ellt som de in­be­gri­per ett an­tal flytt­gub­bars/sta­tis­ters ofrån­kom­ligt dis­tra­he­ran­de han­te­ring av di­ver­se scen­pjä­ser, blir ty­värr stö­ran­de.

Kerstin Ave­mo som Mé­li­san­de ploc­kar med pe­ru­ker och by­ter plagg i vad som kan miss­tän­kas va­ra en nar­cis­sis­tisk stör­ning. I åt­sit­tan­de sil­ver­klän­ning el­ler lä­der­byx­or för­sö­ker hon va­ra till lags, men fin­ner äk­ta gläd­je först i mö­tet med den oför­ställ­de och jämn­å­ri­ge Pel­léas i den skön­sjung­an­de ba­ry­to­nen Jac­ques Im­brai­los ge­stalt. Hon fres­tar med sitt långa hår (här en lös­tag­bar pe­ruk), och noj­san­de fin­ner de tu varand­ra över ett gräns­mar­ke­ran­de smink­bord.

Ave­mo är för­mod­li­gen i dag vår främs­ta sjung­an­de ope­raak­tris. Vad den­na sång­ers­ka än tar sig an blir det gri­pan­de. Rös­ten är in­te stor, men mät­tad med ut­tryck och in­ten­siv när­va­ro.

Men även Fredrik Zet­ter­ström med sin klangs­kö­na ba­ry­ton gör en gri­pan­de Gol­aud, som öm­sint äk­tar det vils­na kvin­no­bar­net tills svart­sju­kans de­mo­ner slår si­na klor i ho­nom. Ond­sint spi­o­ne­ran­de lyf­ter han upp sin plå­ga­de och oför­stå­en­de son Yni­old (en pojk­ak­tig, ly­san­de Emi­lia Ut­ter) mot torn­fönst­ret, här en sur­re­a­lis­tiskt kri­tad snabb­skiss på svar­ta tav­lan, för att spi­o­ne­ra på kärleksparet.

Allt­me­dan Ka­ta­ri­na Le­o­sons vo­kalt amp­ra, men i hand­ling­en rätt ovid­kom­man­de Ge­ne­viè­ve, mor till brö­der­na, ploc­kar med väx­ter i glas­ka­raf­fer och den dö­en­de kung­en och fa­mil­je­pat­ri­ar­ken Ar­kel, An­ders Lo­rentz­son, för­sö­ker hål­la en be­skyd­dan­de hand över den olyck­li­ga.

Den höga jäm­na vo­ka­la ni­vån gör det till en trots allt rätt gri­pan­de upp­sätt­ning, vars un­der­skö­na mu­sik den frans­ke di­ri­gen­ten Franck Ol­lu bi­bring­ar bå­de klar­het och kon­tur.

DE­BUS­SY: PEL­LÉAS OCH MÉ­LI­SAN­DE

Pre­miär 19 mars 2016. Di­ri­gent: Franck Ol­lu Re­gi: Keith War­ner Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ashley Mar­tin-da­vi­es Ljus: Mark Jo­nat­han So­lis­ter: Kerstin Ave­mo, Jac­ques Im­brai­lo, Fredrik Zet­ter­ström, An­ders Lo­rentz­son, Ka­ta­ri­na Le­o­son, Emi­lia Ut­ter, Jens Pers­son.

Kerstin Ave­mo och Jac­ques Im­brai­lo

Ka­ta­ri­na Le­o­son som Ge­ne­viè­ve

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.