A r m e n Moves
När den franske koreografen Roland Petit gjorde dans av Carmen 1949 öppnade han för en ny typ av dansdrama. En som var i Paris och såg Zizi Jeanmaire dansa fram dramats psykologi och erotik var Birgit Cullberg, som lät sig inspireras till sin Fröken Julie 1950. Själv tog hon sig aldrig an Carmen, men många har sedan dess gjort dans av Georges Bizets opera, parallellt med att också originalverket har stötts och blötts i olika tolkningar, med Peter Brooks intima och insiktsfulla i spetsen.
Dansversionerna har ofta använt Rodion Sjtjedrins Carmen Suite som musikalisk bas. Så gjorde Mats Ek och senare Kenneth Kvarnström, som båda skapat en svensk dansande Carmen, Ek nära operans smärtsamma berättelse, Kvarnström som en studie i manlighet. Örjan Anderssons Carmen Moves låter inte bara Carmen och alla runt henne dansa till Sjtjedrins slagverk och stråkar. Han drar också hela verket tillbaka till en opera med solister och kör, men den största flytten går från orons heta land till tryggare landskap. Carmen Moves sjunger vackert om kärlek i alla åldrar med resolut avklippning av flera tematiska trådar som präglar Bizets opera efter Prosper Mérimées novell om en romsk kvinna som får en spansk man att tappa huvudet. Bort erotik! Bort romsk romantik!
Sjtjedrins Carmen Suite, gränsar till underhållningsmusik med sina dynamiska slagverk och smäktande stråkar. På Folkoperan sitter orkestern på scenen och de fem slagverkarna är både i blickfånget och i klangernas fokus. Men här har ytterligare bearbetning, av Olov Helge, gjorts genom att de mest kända sångerna har fasats in i Sjtjedrins snitsiga komprimering. Inte minst körpartier har fått stor plats. Kören är ihopsatt av ungdomskörer och seniorkören Gråtrutarne, ”vanligt folk” som alla tar plats på scenen.
Örjan Andersson har själv deklarerat att han ville bort från den gamla vanliga Carmen med sin exotism och en offrad kvinna. Det har han lyckats med. Kvar är en mindre dramatisk berättelse om mer vardaglig kärlek, mycket beroende på synliggörandet av körerna. Den kan bli mycket vacker som den stillsamma dans för fyra händer som två seniorer gör, och det blir gripande, sårbart och ungt när körens alla tonåringar kråmar sig, dansar eller lever ut. Oskuldsfullt, också, vilket inte riktigt stämmer med musikens hotfulla drag och stegrade fatala slutpunkt.
Koreografin är dels rörelseregi som alla kan utföra, dels en koreografi för fem professionella dansare, som får härbärgera allt det ”carmenaktiga”, det spanska, det laddade, machismon, det utmanande. Yrkesdansarna gör punktinsatser med en lekfull koreografi, medan den koreografiska regin är långt mer allvarsam och mer profilerad. Tre operasångare får den skissade intrigen på sin lott. Miriam Treichl gör Carmen till en självständig kvinna. Hon kräver att få leva sitt liv som hon vill, och det gör hon övertygande med en ledig smidighet i sin röst. Don José och Escamillo, Markus Pettersson och Kosma Ranuer, blir bara som citat ur operan; javisstja, det var två killar med också. Jobbiga och liksom i vägen, var och en på sitt sätt.
Rörande beskedlig och rar överraskar denna musikalliknande Carmen genom att vända sig bort från kärlekens lockande, pockande, gäckande och drabbande sida. Det slutar som brukligt med Carmens undergång. Ändå är det den överseende och allomfattande kärleken som fastnar i minnet tillsammans med gripande unga som tumlar runt i Bizets fantastiska bollhav av klanger och melodier.
BIZET/SJTJEDRIN: CARMEN MOVES
Premiär 10 februari, besökt föreställning 27 februari 2016. Dirigent: Alice Farnham Regi och koreografi: Örjan Andersson Scenografi och ljus: Sutoda Solister: Miriam Treichl, Markus Pettersson, Kosma Ranuer. Dansare: Katarina Eriksson, Ninos Josef, Björn Nilsson, Javier Perez, Arina Trostyanetskaya.