Madame Butterfly

Efter två unika och succéfyllda nyuppsättningar på Göteborgsoperan den här säsongen var det dags för Puccinis japanska tragedi, Madame Butterfly. Först ut var Notorious, där man skrev historia med det nyskrivna verket parat med svenska internationella sångare av yppersta klass. Därpå var det Fallet Makropulos som gavs för första gången i Göteborg.

Den aktuella Madame Butterfly-uppsättningen är också unik på sitt sätt. Det är nämligen första gången i Sverige som operan sätts upp i den så kallade ”Bresciaversionen”. Urpremiären i februari 1904 på Teatro alla Scala i Milano blev en flopp. Men Puccini trodde på verket och reviderade musiken. Då blev det succé vid premiären i Brescia i maj samma år.

I Göteborg står den japanske Yoshi Oïda för regin, något som på förhand känns rätt, då en japan förmodligen inte skulle kunna ge en skev eller klyschig bild av verkligheten. Oïda är född 1933 och har därmed erfarenhet från efterkrigstiden i Japan och den amerikanska närvaron i landet under sin uppväxt.

Uppsättningen har egentligen alla grundelement för en lyckad Madame Butterfly. Dramat utspelas mitt på scenen i en kvadratisk plattform med några flyttbara japanska pappersskärmar och precis framför plattformen står några bonsaiträd. Denna centrering ger otroligt mycket fokus på dramat och ger en psykologisk tyngd och trovärdighet för hela iscensättningen.

Men tyvärr försvagas det av den halvseriösa ”backstage”-inredningen runtomkring och ”The making och Madame Butterfly”-känslan, där uppsättningen inleds med att en man går och ber medarbetarna att börja jobba (på svenska). Sminkbord och höga ställningar på sidorna som binds ihop genom en hög gångbrygga. Kören står till stor del på ställningarna, under inledningen klädda i svarta underställ. De tar på sig färgglada japanska dräkter först när Butterfly gör entré.

Huvudrollen görs av två sydkoreanska sopraner: Jung Nan Yoon och Karah Son. Den första inleder svajigt men växer under spelets gång, men hon är för instabil i det högre registret och när hon sjunger i pianissimo. Bättre kontroll har Karah Son med en större röst och säkrare teknik, men jag hade önskat mig lite mer av den värme och oskuldsfullhet en Butterfly bör ha.

Marcelo Puente gör en väldigt bra Pinkerton, klar röst och passionerad på gränsen till en Cavaradossi. Katarina Giotas och Mats Persson gör övertygande insatser som Suzuki och Sharpless. Dirigenten Manlio Benzi tillsammans med Göteborgsoperans orkester får fram ett strålande detaljrikt flöde.

Men vad händer med Butterfly? Dör hon eller lever hon vidare? Då ridån faller lägger hon handen på svärdet och i självmordsögonblicket är frågan i denna uppsättning obesvarad.

PUCCINI: MADAME BUTTERFLY

Premiär 13 februari, besökt föreställning även 17 februari 2016. Dirigent: Manlio Benzi Regi: Yoshi Oïda Scenografi: Tom Schenk Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck Ljusdesign: Fabrice Kebour Solister: Jung Nan Yoon/karah Son, Katarina Giotas, Marcelo Puente, Mats Persson, Daniel Ralphsson. Spelas t.o.m. 18 maj. www.opera.se