Powder Her Face
Den brådmogne Thomas Adès var bara tjugofyra år när hans kammaropera Powder Her Face fick sin bejublade urpremiär vid Cheltenham-festivalen 1995. Den har sedan dess också fått ett visst fotfäste på repertoaren och hade svensk urpremiär 1999 på Ystadoperan. Nu har den också fått sin danska premiär på Köpenhamnsoperans black boxscen Takkelloftet, där den skandalösa hertiginnan av Argylls många utsvävningar sceniskt kommer väl till sin rätt. Men kanske inte musikaliskt. Den instrumentala och apart besatta ensemblen på sjutton musiker sitter hopträngd på ena sidan, och ljudet blir också en aning för hopträngt. Under Robert Houssarts ledning spelas det visserligen utmärkt, men det är inte alla Adès många fyndiga effekter, när han leker med accordeon, saxofon, slide-whistle eller kontrabasklarinett, som kommer fram så bra. Det är synd, för egentligen är det mer i det instrumentala än i det vokala som Adès påfallande begåvning visar sig bäst.
Hertiginnan av Argyll var under sin levnad omsusad i skvallerpressen för sin hämningslösa sexuella aptit och slösaktiga livsstil. När Thomas Adès skrev sin opera hade hon just avlidit, åttioårig, utfattig och utsparkad från ett hotell, där hon inte kunde betala för sig. Det är där operan börjar och slutar. Däremellan utspelas retrospektivt en rad inte så smickrande scener ur hennes liv. Den åldrade hertiginnan betraktar scenerna, medan en rad pigga iakttagare, mest tjänstefolk, skådar excesserna från sidan och låter sig också inspireras.
Den irländska regissören Orpha Phelan känner vi genom flera utmärkta uppsättningar i Malmö de senaste åren, och hon har här fått fin snurr på den groteska, närmast farsartade handlingen. En stum figur, Christine Dahl Helweg-larsen, agerar den unga hertiginnan med elegans och stil, medan de sjungande bifigurerna driver sitt spel kring hertiginnan. Särskilt sopranen Sofie Elkjaer Jensen gör virtuosa och dråpliga insatser i en lång rad roller, men tenoren Alexander Sprague liksom den lätt knarriga basen Sten
bidrar också till briljanta ensembleinsatser.
I centrum står dock den åldrande hertiginnan själv, som i stora delar av operan alltså mest är iakttagare av sitt eget liv – medan det mest är iakttagarna som agerar, något som regissören fyndigt skapar poänger av. Anne Margrethe Dahl har både scenisk och vokal resning för att ge tyngd åt rollen. Hon bygger upp hertiginnan till en tragisk gestalt, vars gamla synder alltmer bryter ner henne fram till den sista förödmjukelsen. Där ger Dahl henne imponerande resning, när hon utbrister ”I Am Still a Duchess” med samma tragiska emfas som den döende Boris Godunov, när han i vanmakt hävdar ”Ännu är jag tsar!”. Men ska hon ha sådan resning egentligen? En maktmänniska som förlorar all sin forna glans och makt kan vara tragisk. Makt hade dock aldrig hertiginnan av Argyll, hon var bara en slösare och en snyltare, och i kraft av sin livsgärning är hon egentligen bara patetisk, inte tragisk.
ADÈS: POWDER HER FACE
Premiär 19 mars 2016. Dirigent: Robert Houssart Regi: Orpha Phelan Scenografi: Madeleine Boyd Ljus: Anders Poll Solister: Anne Margrethe Dahl, Sofie Elkjaer Jensen, Alexander Sprague, Sten Byriel.