Figaros bröllop

Det är snabb omsättning på Figarouppsättningar i Köpenhamn. Nu är det dags igen och detta är Det Kongeliges fjärde Figaropremiär de senaste tjugofem åren. Regissörsuppdraget har gått till Elisa Kragerup, som de senaste åren gjort snabb karriär i Danmark som talteaterregissör, men det här är hennes operadebut.

Hon har placerat handlingen i en modern nöjespark av det enklare slaget, och en stor skylt med den glittriga texten Funfair dominerar scenen. Men det är inte mycket till scen eftersom också orkestern placerats där och tar stor plats. Sångarna får trängas framför som vid ett konsertant framförande. En del av en karusellbana med tillhörande svanekipage utgör ett ofta nyttjat entré- och sortihjälpmedel. För scenografin står den ytterst erfarne men den här gången starkt oinspirerade Steffen Aarfing.

För Elisa Kragerup tycks Mozarts oslagbara socialpsykologiska mästerverk mest vara en ren muntration. Personerna är inte socialt definierade, saknar psykologisk profil och verkar alla vara fullkomligt ointressanta människor. Det är konstigt att uppleva i Figaros bröllop! Regissören har pepprat med åtskilliga små lustigheter, och det är ju inte fel, men de saknar genomgående förankring i musiken. I en talpjäs hade infallen varit i sin ordning, men humorn i Figaros bröllop utgår från musiken. Bryter man den täta väven mellan da Pontes text och Mozarts musik blir det inte roligt hur fiffigt man än utnyttjar ett nöjesfälts möjligheter. Ett av de värre exemplen är Susanna som bland annat tvingas sjunga sin aria i sista akten poserande som något slags bunny-kanin med fåniga lösöron och gnagargestik. Susanna framstår även i övrigt som en rätt banal ung tjej. Inte undra på att Anke Briegel underpresterar även vokalt. Även det musikaliska utfallet är tämligen mediokert. Palle Knudsen har klar vokal profil som greven, och den något överspelande Tuva Semmingsen, Cherubin, sjunger i alla fall ”Voi che sapete” vackert. Henning von Schulman ser ut och agerar som en snäll och ofarlig bondpojke i någon gammal komedi men låter hyggligt.

Operachefen Sven Müller har inför den här säsongen obegripligt nog sparkat två av ensemblens absolut viktigaste medlemmar, sopranerna Inger Dam-jensen och Ylva Kihlberg. De hade båda på alla sätt varit att föredra som grevinnan framför Sine Bundgaard och hennes lätt darriga, osköna höjd.

Andreas Spering leder Det Kongelige Kapel, som utgör en halvgrå men redbar orkesterbakgrund. Det är tur att Det Kongelige tagit för vana att byta Figarouppsättningar så ofta. Då kan vi hoppas på något bättre snart.

MOZART: FIGAROS BRÖLLOP

Premiär 28 februari, besökt föreställning 3 mars 2016. Dirigent: Andreas Spering Regi: Elisa Kragerup Scenografi och kostym: Steffen Aarfing Ljus: Ulrik Gad Koreografi: Signe Fabricius Solister: Henning von Schulman, Anke Briegel, Palle Knudsen, Sine Bundgaard, Tuva Semmingsen, Elisabeth Halling, Morten Staugaard.