Fi­garos bröl­lop

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - DET KONGE­LI­GE TE­A­TER, GAM­LE SCENE • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER www.kgl­te­a­ter.dk • FOTO: MIKLOS SZABO

Det är snabb om­sätt­ning på Fi­garoupp­sätt­ning­ar i Kö­pen­hamn. Nu är det dags igen och det­ta är Det Konge­li­ges fjär­de Fi­garopre­miär de se­nas­te tju­go­fem åren. Re­gis­sörsupp­dra­get har gått till Eli­sa Kra­ge­rup, som de se­nas­te åren gjort snabb kar­riär i Dan­mark som tal­te­a­ter­re­gis­sör, men det här är hen­nes ope­ra­de­but.

Hon har pla­ce­rat hand­ling­en i en mo­dern nö­je­spark av det enkla­re sla­get, och en stor skylt med den glitt­ri­ga tex­ten Fun­fair do­mi­ne­rar sce­nen. Men det är in­te myc­ket till scen ef­tersom ock­så or­kes­tern pla­ce­rats där och tar stor plats. Sång­ar­na får träng­as fram­för som vid ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de. En del av en ka­ru­sell­ba­na med till­hö­ran­de sva­ne­ki­page ut­gör ett of­ta nytt­jat en­tré- och sor­ti­hjälp­me­del. För sce­no­gra­fin står den yt­terst er­far­ne men den här gång­en starkt oin­spi­re­ra­de Stef­fen Aar­fing.

För Eli­sa Kra­ge­rup tycks Mo­zarts oslag­ba­ra so­ci­alpsy­ko­lo­gis­ka mäs­ter­verk mest va­ra en ren mun­tra­tion. Per­so­ner­na är in­te so­ci­alt de­fi­ni­e­ra­de, sak­nar psy­ko­lo­gisk pro­fil och ver­kar al­la va­ra full­kom­ligt oin­tres­san­ta män­ni­skor. Det är kons­tigt att upp­le­va i Fi­garos bröl­lop! Re­gis­sö­ren har pepp­rat med åt­skil­li­ga små lus­tig­he­ter, och det är ju in­te fel, men de sak­nar ge­nom­gå­en­de för­ank­ring i mu­si­ken. I en tal­pjäs ha­de in­fal­len va­rit i sin ord­ning, men hu­morn i Fi­garos bröl­lop ut­går från mu­si­ken. Bry­ter man den tä­ta vä­ven mel­lan da Pon­tes text och Mo­zarts mu­sik blir det in­te ro­ligt hur fif­figt man än ut­nytt­jar ett nö­jes­fälts möj­lig­he­ter. Ett av de vär­re ex­emp­len är Su­san­na som bland an­nat tving­as sjunga sin aria i sista ak­ten po­se­ran­de som nå­got slags bun­ny-ka­nin med få­ni­ga lö­söron och gna­gar­gestik. Su­san­na fram­står även i öv­rigt som en rätt ba­nal ung tjej. In­te und­ra på att An­ke Bri­e­gel un­der­pre­ste­rar även vo­kalt. Även det mu­si­ka­lis­ka ut­fal­let är täm­li­gen me­di­o­kert. Pal­le Knud­sen har klar vo­kal pro­fil som gre­ven, och den nå­got över­spe­lan­de Tu­va Sem­ming­sen, Che­ru­bin, sjung­er i al­la fall ”Voi che sa­pe­te” vac­kert. Hen­ning von Schul­man ser ut och age­rar som en snäll och ofar­lig bond­poj­ke i nå­gon gam­mal ko­me­di men lå­ter hygg­ligt.

Ope­ra­che­fen Sven Mül­ler har in­för den här sä­song­en obe­grip­ligt nog spar­kat två av en­semb­lens ab­so­lut vik­ti­gas­te med­lem­mar, so­pra­ner­na Inger Dam-jen­sen och Yl­va Kihl­berg. De ha­de bå­da på al­la sätt va­rit att fö­re­dra som gre­vin­nan fram­för Si­ne Bund­gaard och hen­nes lätt dar­ri­ga, oskö­na höjd.

Andreas Spe­ring le­der Det Konge­li­ge Ka­pel, som ut­gör en halv­grå men red­bar or­kes­ter­bak­grund. Det är tur att Det Konge­li­ge ta­git för va­na att by­ta Fi­garoupp­sätt­ning­ar så of­ta. Då kan vi hop­pas på nå­got bätt­re snart.

MO­ZART: FI­GAROS BRÖL­LOP

Pre­miär 28 feb­ru­a­ri, be­sökt fö­re­ställ­ning 3 mars 2016. Di­ri­gent: Andreas Spe­ring Re­gi: Eli­sa Kra­ge­rup Sce­no­gra­fi och ko­stym: Stef­fen Aar­fing Ljus: Ul­rik Gad Ko­re­o­gra­fi: Sig­ne Fab­ri­ci­us So­lis­ter: Hen­ning von Schul­man, An­ke Bri­e­gel, Pal­le Knud­sen, Si­ne Bund­gaard, Tu­va Sem­ming­sen, Eli­sa­beth Hal­ling, Mor­ten Stau­gaard.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.