Fallet Makropulos

Den största utmaningen med att sätta upp Janáčekoperan Fallet Makropulos är att titelrollen har levt i mer än tre århundraden. Emilia Marty, E.M., som är född Elina Makropulos, har efter att ha fått ett elixir levt i 337 år. Plötsligt dyker hon upp i en rättstvist på ett advokatkontor i Prag i förhoppning om att hitta receptet till elixiret för att få sig en ny dos och därmed kunna leva vidare.

David Hermanns nyuppsättning på Deutsche Oper i Berlin har sitt fokus på E.M:S långa liv. Hermann tillsammans med Christof Hetzer, som står för scenografi och kostymer, binder ihop Elina Makropulos med Emilia Martys tid. Scenen är uppdelad i två delar: 1700-talet på ena sidan och 2000-talet på den andra. Karaktärerna sjunger i ”nutidssidan” och är klädda i moderna kläder, men vad som ledde till Macgregor-prus-fallet (som är aktuellt på advokatbyrån) utspelas på ”dåtidssidan” med typiska 1700-talskläder och sådan inredning.

Emilia Marty vandrar mellan tidsepokerna och ger en klarare bild över hur allt i hennes långa liv hänger ihop. Vidare kommer också fem olika E.M. fram från hennes tidigare inkarnationer. De flesta karaktärerna är statiska, men E.M. och hennes inkarnationer rör sig fritt. Den rörligheten förstärker känslan av att allt annat till slut stannar vid en viss punkt, och hon lever vidare, fast som i en annan person.

I sista akten lyfts den delade scenen upp på en teaterscen med en ridå. Från teaterscenen finns det trappor ner till den vanliga scenen, där det står fem sängar. Emilia Martys inkarnationer ligger i sängarna och bredvid varje säng sitter en av karaktärerna i operan.

Deutsche Opers chefsdirigent Donald Runnicles och hans musiker får på ett ypperligt sätt fram Janáčeks musikaliska färger blandade med en fantastiskt mystisk känsla. Även ett fint samarbete med sångarna, som i sin tur gör storartade insatser. Derek Welton gör Prus med en solid röst och tung närvaro. Seth Carico gör en stark och distinkt Kolenatý. Resten av sångarna gör mycket övertygande insatser.

Uppsättningen är en klar succé. Verkets psykologi och mystik ihop med det långa tidsspannet gör det knappast lätt att förmedla tydligt på knappt två timmar, vilket dock David Hermann lyckas med här.

Men allt det där är en sak, och Evelyn Herlitzius är en annan sak. Hon gör uppsättningen till en enmansshow. Det går knappast att tänka på någonting annat än bara henne. Visst är titelrollen dominant i operan, och allt kretsar kring henne, men hon sopar verkligen bort allt och alla. Herlitzius karisma och scennärvaro är som från en annan planet. Hennes skådespeleri får en att tro att allt är på riktigt – att hon själv är Emilia Marty. Rent sångligt är hon också suverän. Hennes dramatiska sopran är klar, varm och har ett alldeles lysande vibrato. Varje ton fyller salongen och lyssnaren tappar nästan andan.

Trovärdigheten i Herlitzius tolkning av Emilia Marty i kombination med den sceniska trovärdigheten gör detta till en enastående uppsättning av Fallet Makropulos.

JANÁCˇEK: FALLET MAKROPULOS

Premiär 19 februari, besökt föreställning 28 februari 2016. Dirigent: Donald Runnicles Regi: David Hermann Scenografi och kostym: Christof Hetzer Videodesign: Martin Eidenberger Ljus: Ulrich Niepel Solister: Evelyn Herlitzius, Ladislav Elgr, Seth Carico, Paul Kaufmann, Jana Kurucová, Derek Welton, Robert Gambill. Spelas t.o.m. 30 april. www.deutscheoperberlin.de