Fal­let Makro­pu­los

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - DEUTSCHE OPER, BER­LIN • RE­CEN­SENT: YEHYA ALAZEM • FOTO: BERND UH­LIG

Den störs­ta ut­ma­ning­en med att sät­ta upp Janáče­ko­pe­ran Fal­let Makro­pu­los är att ti­tel­rol­len har levt i mer än tre år­hund­ra­den. Emi­lia Mar­ty, E.M., som är född Elina Makro­pu­los, har ef­ter att ha fått ett elix­ir levt i 337 år. Plöts­ligt dy­ker hon upp i en rätts­tvist på ett ad­vo­kat­kon­tor i Prag i för­hopp­ning om att hit­ta re­cep­tet till elix­i­ret för att få sig en ny dos och där­med kun­na le­va vi­da­re.

Da­vid Her­manns nyupp­sätt­ning på Deutsche Oper i Ber­lin har sitt fo­kus på E.M:S långa liv. Her­mann till­sam­mans med Christof Het­zer, som står för sce­no­gra­fi och ko­sty­mer, bin­der ihop Elina Makro­pu­los med Emi­lia Mar­tys tid. Sce­nen är upp­de­lad i två delar: 1700-ta­let på ena si­dan och 2000-ta­let på den andra. Karak­tä­rer­na sjung­er i ”nu­tids­si­dan” och är kläd­da i mo­der­na klä­der, men vad som led­de till Macg­re­gor-prus-fal­let (som är ak­tu­ellt på ad­vo­kat­by­rån) ut­spe­las på ”då­tids­si­dan” med ty­pis­ka 1700-tals­klä­der och så­dan in­red­ning.

Emi­lia Mar­ty vand­rar mel­lan tidse­po­ker­na och ger en kla­ra­re bild över hur allt i hen­nes långa liv häng­er ihop. Vi­da­re kom­mer ock­så fem oli­ka E.M. fram från hen­nes ti­di­ga­re in­kar­na­tio­ner. De fles­ta karak­tä­rer­na är sta­tis­ka, men E.M. och hen­nes in­kar­na­tio­ner rör sig fritt. Den rör­lig­he­ten för­stär­ker käns­lan av att allt an­nat till slut stan­nar vid en viss punkt, och hon le­ver vi­da­re, fast som i en an­nan per­son.

I sista ak­ten lyfts den de­la­de sce­nen upp på en te­a­ter­scen med en ri­då. Från te­a­ter­sce­nen finns det trap­por ner till den van­li­ga sce­nen, där det står fem säng­ar. Emi­lia Mar­tys in­kar­na­tio­ner lig­ger i säng­ar­na och bred­vid var­je säng sit­ter en av karak­tä­rer­na i ope­ran.

Deutsche Opers chefs­di­ri­gent Do­nald Run­nicles och hans mu­si­ker får på ett yp­per­ligt sätt fram Janáčeks mu­si­ka­lis­ka fär­ger blan­da­de med en fan­tas­tiskt mys­tisk käns­la. Även ett fint sam­ar­be­te med sång­ar­na, som i sin tur gör stor­ar­ta­de in­sat­ser. De­rek Wel­ton gör Prus med en so­lid röst och tung när­va­ro. Seth Ca­ri­co gör en stark och di­stinkt Ko­le­na­tý. Res­ten av sång­ar­na gör myc­ket över­ty­gan­de in­sat­ser.

Upp­sätt­ning­en är en klar suc­cé. Ver­kets psy­ko­lo­gi och mystik ihop med det långa tids­span­net gör det knap­past lätt att för­med­la tyd­ligt på knappt två tim­mar, vil­ket dock Da­vid Her­mann lyc­kas med här.

Men allt det där är en sak, och Evelyn Her­lit­zi­us är en an­nan sak. Hon gör upp­sätt­ning­en till en en­mans­show. Det går knap­past att tän­ka på någon­ting an­nat än ba­ra hen­ne. Visst är ti­tel­rol­len do­mi­nant i ope­ran, och allt kret­sar kring hen­ne, men hon so­par verk­li­gen bort allt och al­la. Her­lit­zi­us ka­ris­ma och scen­när­va­ro är som från en an­nan pla­net. Hen­nes skå­de­spe­le­ri får en att tro att allt är på rik­tigt – att hon själv är Emi­lia Mar­ty. Rent sång­ligt är hon ock­så su­ve­rän. Hen­nes dra­ma­tis­ka so­pran är klar, varm och har ett all­de­les ly­san­de vi­bra­to. Var­je ton fyl­ler sa­long­en och lyss­na­ren tap­par näs­tan an­dan.

Tro­vär­dig­he­ten i Her­lit­zi­us tolk­ning av Emi­lia Mar­ty i kom­bi­na­tion med den sce­nis­ka tro­vär­dig­he­ten gör det­ta till en ena­stå­en­de upp­sätt­ning av Fal­let Makro­pu­los.

JANÁCˇEK: FAL­LET MAKRO­PU­LOS

Pre­miär 19 feb­ru­a­ri, be­sökt fö­re­ställ­ning 28 feb­ru­a­ri 2016. Di­ri­gent: Do­nald Run­nicles Re­gi: Da­vid Her­mann Sce­no­gra­fi och ko­stym: Christof Het­zer Vi­de­o­de­sign: Mar­tin Ei­den­ber­ger Ljus: Ul­rich Nie­pel So­lis­ter: Evelyn Her­lit­zi­us, La­dislav El­gr, Seth Ca­ri­co, Paul Kauf­mann, Ja­na Kurucová, De­rek Wel­ton, Ro­bert Gam­bill. Spe­las t.o.m. 30 april. www.deutsche­o­per­ber­lin.de

Evelyn Her­lit­zi­us som Emi­lia Mar­ty

Scen ur Stil­les Me­er

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.