Stilles Meer
Kan en opera återge en katastrof som lämnat blödande sår fram till i dag? I mars 2011 utlöste en jordbävning på havsbotten utanför Japan en fruktansvärd tsunami som ödelade stora områden. 20 000 människor omkom. Vågen utlöste en härdsmälta i kärnkraftverket Fukushima. Hundratusentals människor tvingades lämna sina kontaminerade hem.
Vad katastrofen betyder för de överlevande visar den japanske kompositören Toshio Hosokawa i sin enaktsopera Stilles Meer som hade urpremiär på Hamburgoperan i vintras. För librettot svarar den japanske kultregissören Oriza Hirata, som också regisserat operan. Dirigent var Kent Nagano, amerikan med japanska rötter, som förra året efterträdde Simone Young som musikchef (Generalmusikdirektor) vid Hamburgoperan.
Handlingen utspelas i en by vid kusten inte långt från Fukushima. Från scentaket hänger neonrör som associerar till kärnbränsle. Operan inleds med flera minuters öronbedövande trumvirvlar som för tanken till dånet när tsunamivågen vräkte in över kusten. Operans huvudperson, den tyska balettdansösen Claudia, kommer ofta till stranden för att spana efter sin man och sin son som var ute på en fisketur när katastrofen skedde. Hon kan inte acceptera deras död. Stephan, hennes sons far, som hon lämnat för att gifta sig med en japan, har kommit för att utreda sin sons öde. En central roll spelar också Haruko, systern till Claudias försvunne man. Hon stödjer Stephan i hans bemödande att få Claudia att komma över sitt trauma.
Internationellt kända sångare gestaltade huvudrollerna. Den danska koloratursopranen Susanne Elmark övertygade som Claudia. I rollen som Stephan hänförde den världsberömde countertenoren Bejun Mehta, i rollen som Haruko den Bayreutherfarna mezzosopranen Mihoko Fujimura.
Operan visar hur djupa såren från katastrofen fortfarande är. ”Se verkligheten!” bönfaller Stephan, som vill att Claudia ska följa med honom tillbaka till Tyskland. Förgäves. Claudias verklighet är de döda och hon skildrar drastiskt de lik som spolats upp på stranden. Men då hon tvångsevakuerades efter härdsmältan fick hon inte leta efter sin man och sin son och kan därför inte frigöra sig från vanföreställningen att de är i livet.
Kören, föreställande bybor klädda i skyddsoveraller, kommer in med tända papperslyktor som de sätter ut på havet till minne av
sina döda. En liten robot informerar om strålningsintensiteten. Innan ridån faller visar dånet av trumvirvlarna hur närvarande tsunamin ännu är för alla berörda.
Hosokawa och Hirata ser sitt verk som ett rekviem över Fukushimas offer. Texten är enkel med realistiska dialoger som klargör att katastrofen förstörde livet även för dem som överlevde. Musiken är meditativ, präglad av den japanska musiktraditionen. Hosokawa förklarar: ”I den europeiska musiken är en ton bara en del av helheten, medan en ton i den japanska musiken betecknar ett helt landskap – efter en klang följer alltid en paus.” Hirata tillägger: ”I den europeiska kulturen är en nolla något negativt men i Japan är intet det allra högsta. När musiken tiger och ingenting händer på scenen, händer mycket i åskådarnas hjärtan.”
Frenetiska applåder. Publiken var inte bara begeistrad för att sångare, kör och orkester var av genomgående så hög klass utan också för att operan behandlar ett skrämmande aktuellt och brännande ämne. Det entusiastiska mottagandet av Stilles Meer visar att det finns ett stort intresse för musikteater som tar upp problem vi konfronteras med i dag. Premiär 24 januari, besökt föreställning 9 februari 2016. Dirigent: Kent Nagano Regi: Oriza Hirata Scenografi: Itaru Sugiyama Ljus: Daniel Levy Solister: Susanne Elmark, Mihoko Fujimura, Bejun Mehta, Viktor Rud, Marek Gasztecki.