Wilhelm Tell

Är legenden om frihetshjälten Wilhelm Tell och grundandet av Schweiziska edsförbundet 1291 (mellan kantonerna Schwyz, Uri och Unterwalden) en akt av ”främlingsfientlighet” och ”avvisandet av den andre”?

Jag tar mig för pannan när jag läser dramaturgen Albrecht Puhlmanns politiskt vinklade introduktionstext inför Hamburgoperans uppsättning av Rossinis Wilhelm Tell, komponerad för Paris 1829.

Inte nog med det. Enligt Puhlmann stod den europeiskt tänkande kompositören Rossini främmande för ”den så kallade hjälten Wilhelm Tells” nationalistiska strävanden för ett fritt och enat Schweiz. Hans sympatier låg snarare hos de stridande dynastiernas kungabarn: Arnold von Melchtal och den habsburgska prinsessan Mathilde, vars gränsöverskridande kärlek kan innehålla ett ”utopiskt överskott” även för vår tid. Med andra ord: Wilhelm Tell som nyttoaspekt för dagens politiska tänkare?

Visst upptar det omaka kärleksparet en stor del av operans första hälft. Men deras kärleksrelation är med största sannolikhet mer betingad av Rossinis kommersiella näsa för effektfull operadramaturgi än av några politiska överväganden.

Men så här kan det låta om man vill förpacka historien i politiska syften. Med en sådan utgångspunkt kan det knappast bli någon särdeles ”Schweiz-vänlig” läsart som förmedlas utifrån det på Friedrich Schillers frihetsdrama baserade librettot till Rossinis opera. Eller kanske ens schweizisk, om det inte vore så att uppsättningen tog sin utgångspunkt i den schweiziske 1800-talsmålaren Ferdinand Hodlers jättelika, nästan socialrealistiska väggmålning Die Einmütigkeit (I enighet), föreställande en grupp edsvurna män med höjda nävar. Handlingen är förlagd i nutid och Muriel Gerstners scenbild föreställer en jättelik ateljé med skylten Attention restauration.

Här förs frihetskampen med pensel och målarburk i stället för med vapen. Redan under uvertyren ser man konstrestauratören Wilhelm Tell justera några detaljer på den än så länge övertäckta målningen högt uppe på en ställning. Ett mingel- och fyllepartaj tar vid. Kanske något slags vernissagebjudning? Någon sjunger en barkaroll med ena foten i en plastbalja och en roller i vädret.

Den i Tyskland bosatte schweiziske teaterregissören Roger Vontobel gör här sin operaregidebut. Kanske är det för att förekomma kritik om Schweizfientlighet som man låter just en schweizare profanera den egna nationella mytbildningen?

Habsburgarna är beväpnade med maskingevär och draperade i Mussolinisvart. Lokalsamhällets äldste, Melchtal, är bruten av ålder och rollatorbunden (den vokalt mäktige basen Kristinn Sigmundsson) innan habsburgarna tar honom av daga och Tell för dennes kärleksberusade son Arnold in på den politiska kampens väg. Att Melchtal sedan blodig vankar omkring på scenen som en levande död vid sonens sida är en övertydlighet som möjligen får tillskrivas ett för stort intag av zombielitteratur.

Även i den berömda scenen med äpplet på huvudet blir den armborstbeväpnade Wilhelm Tell utsatt för en antiklimax, för att inte säga snuvad på sin hjältegloria. Här plockar en deserterande habsburgsk soldat helt sonika bort pilen från Tells armborst och sticker den genom äpplet på sonen Gemmys huvud.

I slutscenen avlivas fiendesoldaterna, inklusive den sadistiske landsfogden Gessler (en fullödig Vladimir Baykov), medelst rött

målarkludd och penselstreck. Alla schweizare, klädda som männen på Hodlers målning, höjer inte sina vapen mot skyn, utan sina ficklampor. Här finns ett pacifistiskt budskap i tidens anda.

Så tar den underbara körapoteosen vid och man glömmer för ett tag vad man ser. Men inte vad man hör, för trots att det är en lite rörig och inte särskilt övertygande iscensättning av Rossinis frihetsdrama så gäller raka motsatsen det musikaliska. Det finns bara superlativer att ösa över kör och solister, briljant ledda av italienaren Gabriele Ferro.

Wilhelm Tell sjöngs av den i dagarna 70-årige ryske barytonen Sergej Leiferkus. Rösten är inte vad den än gång varit, men när Leiferkus hittade kärnan i sin pregnanta, mäktiga stämma gjorde han en respektingivande tolkning av den regimässigt förkrympte frihetshjälten.

Christina Gansch, som Tells son Gemmy, toppade ensemblerna med en konturskarp sopran med briljanta höjdtoner och alten Katja Pieweck gestaltade med pondus Tells äkta maka Hedwig.

Den största sensationen var de två östasiatiska sångarna som Arnold och Mathilde. Koreanen Yosep Kang sjöng Arnolds djävulskt svåra tenorparti, där de många höga c:na står som spön i backen. Att ha tillgång till en tenor med en hög tessitura som kan leverera dem och dessutom med brio är avgörande för att kunna framföra verket. Kang kunde bådadera, dessutom med en osedvanligt flott klang.

Med underbar fräschör och nyansrikedom gestaltade även den unga kinesiska sopranen Guanqun Yu Mathildes krävande parti. Duetten i andra akten, enligt någon inte komponerad av Rossini utan av Gud, fick publiken att gå i taket. Som tur var lät Vontobel dem stå framme vid rampen och fylla Hamburgoperans akustiskt härliga salong med sitt vokala välljud.

ROSSINI: WILHELM TELL

Premiär 6 mars, besökt föreställning 26 mars 2016. Dirigent: Gabriele Ferro Regi: Roger Vontobel Scenografi: Muriel Gerstner Kostym: Klaus Bruns Ljus: Gerard Cleven Solister: Sergej Leiferkus, Vladimir Baykov, Kristinn Sigmundsson, Yosep Kang, Guanqun Yu, Katja Pieweck, Christina Gansch.