Das Liebesverbot

Vi firar i år 400-årsjubileum efter Shakespeares död – men också efter Cervantes död. I Spanien liknas de båda giganterna vid varandra och det syns tydligt i teatrarnas repertoar. Teatro Real i Madrid uppmärksammar Shakespeare med en uppsättning av Richard Wagners tidiga opera Das Liebesverbot, som bygger på Shakespeares Lika för lika. Det är en samproduktion med Covent Garden i London och regisserar gör dess chef Kasper Holten.

Denna ungdomsopera, som Wagner skrev 1836, bara tjugotre år gammal, lades ner direkt efter premiären i Magdeburg och har sedan dess betraktats som ett misslyckande, särskilt i jämförelse med de verk han senare skulle komma att komponera. Den har knappast heller lockat till några mer betydande uppsättningar utan förblivit sällan spelad i skuggan av de stora operorna. När den nu ges chansen i en stor professionell produktion, visar det sig att den har mer att bjuda på än vad man har trott.

Wagner har förhållit sig mycket fritt till sin förlaga. Han har till exempel strukit den genomgående rollen som fursten, vilken är huvudrollen i Shakespeares pjäs. Dessutom har han förlagt handlingen i operan till Palermo – medan Shakespeares pjäs utspelar sig i Wien – och det visar sig vara ett genialiskt drag. Den maktgalne guvernören, som satts att styra på Sicilien i stället för kungen av Tyskland, kallas i operan för Friedrich, medan alla de övriga rollerna behållit sina italienskklingande namn: Claudio, Luzio, Brighella osv. Friedrich representerar här det lutheranskt stränga Nordeuropa, och hans “kärleksförbud” lägger sordin på det sydländskt utsvävande sorglösa livet i ett fiktivt Palermo, där människorna låter sig styras av sina mest primitiva drifter och begär efter sprit, sex och pengar.

Wagners opera är mer en komedi och här bitvis rent farsartad. Komeditonen slås an redan under uvertyren, när Wagners porträtt som projiceras på ridån plötsligt animeras, blinkar åt oss i publiken och visslar med i musiken. Första scenen visar det syndiga livet i Sydeuropa mot en fond som leder associationerna till konstruktivistiska scenbilder från 1920-talet och Erwin Piscators politiska teater. Palermo blir här till ett Mahagonny i Bertolt Brechts anda, en likhet som understryks av den utdragna rättegångsscenen i slutet av första akten. Såväl Mahagonny som Tolvskillingsoperan innehåller liknande parodiska rättegångar som denna. I en scen ser man nunnor av en särskild sort som, sedan kärleksförbudet trätt i kraft, dragit sig tillbaka till klostret, där de uttråkade fördriver tiden med att fila naglarna, läsa veckotidningar eller tröstäta chips.

Handlingen kretsar kring huvudpersonen Isabella (Manuela Uhl), som med list försöker befria sin bror Claudio (Ilker Arcayürek) ur fängelset, där han hamnat efter att ha överbevisats om brott mot kärleksförbudet, sedan han gjort en ung kvinna med barn. Isabella iscensätter en intrig, där hon låter Friedrich själv (Christopher Maltman) ertappas på bar gärning med en kvinna, som egentligen är hans egen hustru i effektiv förklädnad. Kärleksförbudet upphävs och karnevalen kan gå av stapeln. I vimlet ser man kostymer som hämtats ur den wagnerska ikonografin: Lohengrin med svan på

hjälmen, Brünnhilde med sin bröstsköld osv. I slutscenen ser vi hur en Airbus med texten “Deutsche Bundesrepublik” på sidan landar i fonden och ut på trappan träder ingen mindre än Angela Merkel. Librettots “Kungen av Tyskland” har landat.

Uppsättningen anknyter till den aktuella debatten som ställer Nordeuropa och Sydeuropa mot varandra. Ska verkligen representanter för Nordeuropa styra och ställa med ekonomin i Sydeuropa och kräva åtstramningar och uppoffringar av länder som Grekland, Italien, Spanien och Portugal? Under de senaste åren har vi sett flera exempel på lagar och bestämmelser som varit minst lika befängda som kärleksförbudet i Wagners opera.

Musikaliskt är operan naturligtvis intressant i förhållande till Wagners mer kända verk. I klosterscenen klingar till exempel den sakrala musiken som en förstudie till Tannhäuser, medan musiken i övrigt är typisk för sin tid med en dominans för inslag av italiensk påverkan. Scenen i fängelset mellan Isabella och hennes bror Claudio, som inleder andra akten, skulle kunna vara hämtad ur vilken Rossiniopera som helst. Intressant nog är kvinnorollerna betydligt mer genomarbetade, i synnerhet Isabella, med drag av senare stora sopranroller hos Wagner, som t.ex. Senta i Den flygande holländaren, medan mansrollerna, särskilt de tre stora tenorrollerna, stannar i ett tidstypiskt bel canto. Det musikaliska materialet är mycket omfattande och delvis ojämnt med en speltid på cirka fem timmar och kräver en bearbetning som här med kraftiga strykningar till tre timmars speltid under ledning av dirigenten Ivor Bolton.

Den nyligen bortgångne Umberto Eco lärde oss att man ofta finner exempel på kitsch även bland verk av stora författare eller upphovsmän, och det är tydligt att Das Liebesverbot platsar i en sådan beskrivning. Det är åtminstone den läsning som Kasper Holten tycks ha fastnat för. Då blir det också svårt att hävda att verket skulle vara ett misslyckande på grund av att det inte liknar de stora Wagneroperorna.

WAGNER: DAS LIEBESVERBOT

Premiär 19 februari, besökt föreställning 3 mars 2016. Dirigent: Ivor Bolton Regi: Kasper Holten Scenografi: Steffen Aarfing Koreografi: Signe Fabricius Videodesign: Luke Halls Solister: Manuela Uhl, Ilker Arcayürek, Christopher Maltman, Peter Lodahl, David Alegret, David Jerusalem, Maria Miró.