PO­LI­TI­KEN Del1 Kung­li­ga Ope­ran – in­te ens dess fram­tid är vad den har va­rit

PÅ SVENS­KA OPE­RA­SCE­NER

Tidskriften OPERA - - Fokus - 6 7

Som kri­ti­ker går jag på opera of­ta­re än jag hand­lar på 7-Ele­ven. Det finns en risk med att ha åsik­ter om en verk­sam­het som rik­tar sig till en publik som in­te går li­ka of­ta, in­te be­sö­ker en rad oli­ka ope­ra­hus nå­gorlun­da kon­ti­nu­er­ligt el­ler in­te för­sö­ker hål­la sig à jour med hur man iscen­sät­ter klas­si­ker­na el­ler in­tres­se­rar sig för vil­ka slags mindre spe­la­de verk som sätts upp ut­om­lands. Åsik­ter­na kan upp­fat­tas som fäll­da ut­i­från en ex­klu­siv po­si­tion och kan rent av ses som snob­be­ri, li­te som en gour­met som ar­be­tar för Gui­de Rou­ge och fny­ser åt sam­ma gam­la hus­mans­kost mutt­ran­de om bris­ten på ex­pe­ri­men­tell mat­konst la­gad på säll­syn­ta rå­va­ror.

Jag är dock in­te en­sam om att tyc­ka att just Kung­li­ga Ope­ran har en allt­för kon­ven­tio­nell re­per­to­ar. Att det är det långa 1800ta­let – från Mo­zart till Puc­ci­ni – som do­mi­ne­rar på Sto­ra sce­nen och det som av­vi­ker är un­dan­tag som be­kräf­tar re­geln. En blick på re­per­to­ar, kost­na­der och vad jag skul­le kal­la den in­sti­tu­tio­nel­la själv­bil­den stär­ker den­na upp­fatt­ning.

”STO­RA KÄNS­LOR”

Mark­nads­fö­ring­en är in­sti­tu­tio­nens föns­ter ut­åt. Den ska­par en bild av vad för slags hus man vill va­ra. Att sy­nas är en sak, det gör Kung­li­ga Ope­ran, in­te minst med de helsi­desan­non­ser som med jäm­na mel­lan­rum pla­ce­ras i dags­tid­ning­ar­na. Men vad är det vi ser? Mark­nads­fö­ring­en har de se­nas­te åren an­ta­git en ny skep­nad. Ope­ror­na pre­sen­te­ras som vo­re de to­talt okän­da för publi­ken, De­bus­sys Pel­léas och Mé­li­san­de är ”ett gåt­fullt mäs­ter­verk”, Par­si­fal ”Wag­ners sista stor­verk”, Ver­dis Fal­staff ”ett sprud­lan­de ko­miskt mäs­ter­verk”, etc. Det är ”Sto­ra käns­lor” på ope­ran, en­ligt an­non­ser och af­fi­scher. Lik­väl pre­sen­te­ras var­je opera med en re­do­gö­rel­se för den bok­stav­li­ga hand­ling­en, gär­na kryd­dat med kli­ché­er. Om Don Gio­van­ni he­ter det att ”Dö­den an­das ho­nom kallt i nac­ken”, han är ett ”of­fer för sin he­ta drift”.

Mark­nads­fö­ring hand­lar säl­lan om rätt­vi­sa ut­an om att säl­ja. Diskre­pan­sen mel­lan re­to­rik och ”va­ra” blir lätt pa­te­tisk när det är konst som ska säl­jas. Lik­som för­la­gens bak­si­des­tex­ter på böc­ker lå­ter sig var­ken Sha­kespe­a­res pjä­ser el­ler den klas­sis­ka mu­si­kens sto­ra verk re­du­ce­ras till slag­ord. Att säl­ja är att re­du­ce­ra.

Mark­nads­av­del­ning­en är den störs­ta ic­ke-konst­när­li­ga sek­tio­nen på Kung­li­ga Ope­ran med ett 20-tal an­ställ­da (det skif­tar li­te över tid) och med ex­ter­na kost­na­der på kring 8–10 mil­jo­ner år­li­gen. Den konst­när­li­ga per­so­na­len (opera, or­kes­ter, balett) lig­ger sta­digt kring 280 per­so­ner (el­ler års­verk) se­dan drygt tio år till­ba­ka. Tek­ni­ken sys­sel­sät­ter runt 200 per­so­ner (års­verk), men har mins­kat nå­got de se­nas­te åren. Mark­nads­av­del­ning­en har fluk­tu­e­rat mel­lan 20 och 35, en be­tyd­ligt stör­re av­del­ning än öv­ri­ga ad­mi­nist­ra­ti­va en­he­ter (eko­no­mi, it, häl­so- och sjuk­vård, per­so­nal, ar­ki­vet).

Det är myc­ket svårt att se vad en mark­nads­av­del­nings verk­sam­het ge­ne­re­rar. Se­dan länge säl­jer ope­ror som Car­men, Troll­flöj­ten, Bo­hè­me el­ler Tosca sig själ­va. De be­hö­ver i prin­cip in­te mark­nads­fö­ras, det räc­ker med att in­for­me­ra om att ver­ken spe­las. Ope­rans be­lägg­ning på sto­ra sce­nen har se­dan 2002 rört sig mel­lan 73 och (ett år) 98 pro­cent. I snitt är det allt­så drygt 80 pro­cents be­lägg­ning, vil­ket in­ne­bär att Sto­ra sce­nen har runt 170 –185 000 per­son­be­sök per år.

An­ta­let ny­pro­duk­tio­ner på ope­ra­si­dan (för Sto­ra sce­nen) är of­tast fy­ra per sä­song. Mo­zart spe­las i prin­cip var­je sä­song, men ute­slu­tan­de de mest kän­da: Fi­garos bröl­lop, Così fan tut­te, Don Gio­van­ni el­ler Troll­flöj­ten (Ido­me­neo 2013 pro­du­ce­ra­des för Drott­ning­holms­tea­tern; Mo­zart skrev 22 ope­ror). Puc­ci­ni spe­las stän­digt, Bo­hè­me, Ma­da­me But­ter­fly, Tosca, Tu­ran­dot, Ma­non Le­scaut och härom året Flic­kan från Västern. Ver­di sak­nas säl­lan; Otel­lo, Fal­staff, Mas­ke­rad­ba­len, Ri­go­let­to, Ai­da, Don Car­los och, som ett slags un­dan­tag för någ­ra år se­dan, Stif­felio. Ri­chard Strauss Elekt­ra, Salo­me och Ro­sen­ka­val­je­ren dy­ker upp då och då, Cap­ric­cio sat­tes upp för ett an­tal år se­dan.

Wag­ner, na­tur­ligt­vis, Ring­en, Lo­hengrin, Par­si­fal, Tris­tan och Isol­de, nå­gon gång Tann­häu­ser och för länge se­dan Den fly­gan­de hol­län­da­ren och Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg. Stock­holmso­pe­ran har en stark Wag­nertra­di­tion, in­te minst då det kom­mit fram – och kom­mer fram – en rad so­lis­ter i det dra­ma­tis­ka fac­ket.

Gi­vet­vis har man spe­lat andra kom­po­si­tö­rer, Tjaj­kov­skij, Janáček el­ler bel can­to-opera. Bi­zets Car­men finns na­tur­ligt­vis på re­per­to­a­ren, även om den in­te sätts upp var­je sä­song. Opera fö­re Mo­zart ly­ser med sin från­va­ro. Hän­dels Xerx­es och Glucks Orp­hée i Ber­li­oz’ ver­sion, är de en­da som har spe­lats se­dan 80-ta­let,

då Hän­dels Julius Cae­sar fick en upp­sätt­ning. Man kan tyc­ka att det­ta in­te vo­re nå­got pro­blem om Drott­ning­holms­tea­tern stod för den de­len av ope­ra­re­per­to­a­ren, men det gör den in­te. Där spe­lar man helst Mo­zart, men det är en an­nan histo­ria.

Till skill­nad från lan­dets öv­ri­ga ope­ra­hus har Kung­li­ga Ope­ran ett upp­drag från re­ge­ring­en. Man ska ”er­bju­da en va­ri­e­rad re­per­to­ar med god ba­lans mel­lan tra­di­tio­nel­la verk, ny­ska­pan­de tolk­ning­ar och gen­reö­ver­skri­dan­de mo­der­na verk”. For­mu­le­ring­en är öp­pen för tolk­ning. Ett sätt att lä­sa ra­der­na in­ne­bär att man i prin­cip kan strun­ta i de verk som in­te be­trak­tas som tra­di­tio­nel­la, nå­got av en bak­dörr, då Kung­li­ga Ope­ran än­då är den in­sti­tu­tion som i Sve­ri­ge ska­par tra­di­tio­nen. For­mu­le­ring­en av­ser även ba­let­ten, det är of­tast där som gen­reö­ver­skri­dan­det sker. Pro­ble­met är att när gen­rer har över­skri­dits (säg, opera med in­slag av balett – för öv­rigt kanske den älds­ta gen­ren i sig), så blir det snabbt en kon­ven­tion.

”Ny­ska­pan­de tolk­ning­ar” är vis­ser­li­gen en de­fi­ni­tions­frå­ga, men det mins­ta man kan be­gä­ra är att en så­dan tolk­ning bry­ter med el­ler dis­ku­te­rar spel­kon­ven­tio­nen. När Stefan Her­heim (i Oslo) sät­ter upp Bo­hè­me i mo­dern sjuk­hus­mil­jö (Mimì har can­cer och minns sitt liv innan), så var det en ny­ska­pan­de tolk­ning. När José Cu­ra, mitt i verk­lig­he­tens flyk­ting­ström, sät­ter upp Bo­hè­me

i nor­diskt se­kel­skif­te med kän­da lit­te­ra­tö­rer och konst­nä­rer så är det in­te ny­ska­pan­de. Christof Loys Par­si­fal, dä­re­mot, kan be­trak­tas som ny­ska­pan­de.

Det här le­der till en rad re­flek­tio­ner. Ope­ra­hu­set är gam­malt, tek­ni­ken och sce­nens bredd (12 me­ter i stäl­let för den mo­der­na scen­bred­den, 24 me­ter) in­ne­bär be­gräns­ning­ar. Där­med ock­så kost­na­der (per­so­nal för att flyt­ta sce­no­gra­fi un­der fö­re­ställ­ning i stäl­let för tek­nis­ka lösningar, etc). Re­gis­sö­rer el­ler sce­no­gra­fer som har ny­ska­pan­de idéer vill in­te all­tid ar­be­ta i äld­re hus, dess­utom är de in­te bil­li­ga. Sampro­duk­tio­ner stäl­ler till pro­blem. I den se­nas­te Otel­lo – lå­ne­pro­duk­tion från Eng­lish Na­tio­nal Opera i Lon­don – fick sce­no­gra­fin tryc­kas ihop för att få plats.

För till­fäl­let ver­kar det som att nya verk ska få stör­re plats på re­per­to­a­ren. För­ra sä­song­ens Writ­ten on Skin, årets Me­dea av Da­ni­el Börtz och näst­kom­man­de sä­songs Nix­on in Chi­na av John Adams (skri­ven 1987! – det finns färs­ka­re verk av Adams), en av de rik­tigt sto­ra sam­ti­da oper­a­kom­po­si­tö­rer­na. Men Kai­ja Saa­ri­a­ho, Pe­ter Eötvös, Un­suk Chin, Philip Glass el­ler Thomas Adès – fler finns – har man in­te spe­lat. Då skri­ver än­då kom­po­si­tö­rer som Saa­ri­a­ho, Chin el­ler Glass, lik­som Adams, allt an­nat än ”svår” mu­sik. Tvärtom.

Sam­ma sak med ba­roc­ken. Se­dan fle­ra de­cen­ni­er till­ba­ka är Hän­del, Ra­meau, Mon­te­ver­di och Lul­ly själv­kla­ra namn på sce­ner­na i Europa. Det är ock­så in­om ba­roc­ko­pe­ran som ny­ska­pan­det har ägt rum. De in­te säl­lan egen­ar­ta­de hand­ling­ar­na ger utrymme för bå­de ra­di­kalt po­li­tis­ka tolk­ning­ar och fan­ta­si­ful­la, post­mo­der­na iscen­sätt­ning­ar.

Att va­ra ny­ska­pan­de in­ne­bär att ta ris­ker. Kung­li­ga Ope­ran har li­ka li­te som andra skat­te­fi­nan­si­e­ra­de konst­när­li­ga in­sti­tu­tio­ner nå­gon bud­get för att ta ris­ker. Don Pasqua­le för någ­ra år se­dan var ett miss­lyc­kan­de, vil­ket led­de till att den ströks från näst­kom­man­de sä­song. I stäl­let kläm­de man in en Puc­ci­ni­o­pe­ra. Det är in­te Ope­rans fel att det sak­nas risk­peng­ar, men pre­cis som i hög­re forsk­ning så är ris­ken – spil­let – nöd­vän­digt för att nå­got nytt ska kom­ma fram. Jag öns­kar att Ope­ran, dess led­ning och sty­rel­se, vå­ga­de gå emot sitt de­par­te­ment och krä­va risk­peng­ar, el­ler åt­minsto­ne ta ris­ker och över­skri­da bud­ge­ten ba­ra för att vi­sa att om upp­dra­get ska full­föl­jas så kos­tar det.

Spon­sorin­täk­ter­na skul­le kun­na ut­gö­ra risk­peng­ar, men är än­nu mag­ra, säl­lan över fy­ra mil­jo­ner per år (det var en topp åren 2006–08 med åt­ta till tio mil­jo­ner). Två per­so­ner är an­ställ­da för att sö­ka spon­so­rer. Om de är hel­tids­an­ställ­da så för­svin­ner när­ma­re en miljon år­li­gen till de­ras lö­ner. Sve­ri­ge är in­te det slags land där det vim­lar av konst­me­ce­na­ter, var­ken pri­va­ta el­ler fö­re­tag. De se­na­re vill dess­utom ha en hel del i ut­byte; syn­lig lo­go­typ, till­gång till ope­rans lo­ka­ler med me­ra. I dag strea­mas opera, på bio och i da­torn. En konstart som hand­la­de om och rik­ta­de sig till sam­häl­lets all­ra övers­ta skikt un­der 16- och 1700-ta­len kän­ner i dag inga klass­grän­ser. Låt va­ra att ett ope­ra­besök, fram­för allt i det slags äld­re bygg­na­der som Kung­li­ga Ope­ran, fort­fa­ran­de är om­gi­vet av en viss au­ra. Trös­keln finns där, gul­det och glan­sen min­ner om vil­ka som en gång i ob­li­ga­to­risk hög­tids­dräkt ut­gjor­de publi­ken. Ända se­dan skivin­du­strin eta­ble­ra­des på all­var i mit­ten av för­ra sek­let blev mu­si­ken till­gäng­lig för i prin­cip al­la. Med dvd:n går det att ta del av vad som sker sce­niskt så­väl som mu­si­ka­liskt runt om i värl­den.

En in­sti­tu­tion som Kung­li­ga Ope­ran har i prin­cip två vägar att gå. An­ting­en står man för att be­va­ra den nedärv­da tra­di­tio­nen el­ler ock­så strun­tar man i den och lå­ter konst­nä­rer­na och om­världsa­na­ly­sen be­stäm­ma rikt­ning­en. Väl­jer man den förs­ta lin­jen, får man ock­så en publik som vill kän­na igen sig, som in­te vill bli över­ras­kad, an­nat än möj­li­gen mu­si­ka­liskt. Den andra lin­jen ut­ma­nar publi­ken ge­nom att spe­la opera som sam­tidstea­ter, ut­an att gö­ra av­kall på den mu­si­ka­lis­ka hal­ten. Kung­li­ga Ope­rans publik till­hör främst den som an­slu­ter sig till den förs­ta lin­jen. En an­nan, ny publik, krä­ver en kur­sänd­ring över tid, det bru­kar hand­la om två sä­song­er för att så att sä­ga by­ta ut en publik. Risk­bud­ge­ten för den kursom­lägg­ning­en är så­le­des be­ty­dan­de.

En rask jäm­fö­rel­se med ba­lettsek­tio­nen vi­sar en möj­lig väg. Jo­han­nes Öh­man har en tyd­lig lin­je, dels sam­ti­da dans som ti­di­ga­re på sin höjd kun­de ses på Dan­sens Hus, dels klas­sisk balett, men med en twist som er­kän­ner ver­kets klas­si­kersta­tus men för­hål­ler sig kri­tisk till upp­fö­ran­de­kon­ven­tio­nen. Ope­ra­sek­tio­nen lyc­kas na­tur­ligt­vis ibland med att gö­ra nå­got lik­nan­de, men det är ing­en tyd­lig el­ler ut­ta­lad lin­je. Klas­si­ker­na – just nu t.ex. Tosca, Bo­hè­me el­ler Salo­me – är i grun­den tra­di­tio­nel­la tolk­ning­ar. De re­dan nämn­da Wag­ner­ver­ken, Par­si­fal och Ring­en, var ny­ska­pan­de i så mot­to att upp­sätt­ning­ar­na av­vek från speltra­di­tio­nen. Men de fram­står som lyck­li­ga un­dan­tag i en re­per­toar­lägg­ning där upp­sätt­ning­ar­na i öv­rigt på­min­ner om ett re­plik­skif­te i Aki Kau­ris­mä­k­is film Bo­he­mer­nas liv. En av bo­he­mer­na vill be­ta­la av en skuld med två ope­ra­bil­jet­ter. Han får till svar: ”Jag ac­cep­te­rar, även om jag vet att det är en dö­en­de konst­form.” Claes Wah­lin

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.