Ekonomin är kort, konsten är lång – eller hur var det nu?

OM GÖTEBORGSOPERAN

Naturligtvis finns det en rad svårigheter, för att inte säga orättvisor, i att jämföra Göteborgsoperan med Kungliga Operan. Göteborg har inget regleringsbrev av det slag som Kungliga Operan har. Göteborgsoperan har i snitt en musikalproduktion per säsong på Stora scenen, där beläggningen ofta är mycket hög, inte sällan över 90 procent. Stockholm har en större befolkning, även om Göteborg förmodligen har operabesökare från Norge och Danmark.

Biljettpriserna i Stockholm är betydligt högre. Man har fler operaföreställningar per säsong, eftersom man inte ger utrymme för musikaler vid sidan av dans och opera. Nåja, nästa säsong ger sig även Kungliga Operan in i den lättare genrens marker. Beläggningen i Göteborg är något lägre, men å andra sidan har man ett par hundra publikplatser fler – 1 280 totalt – än Kungliga Operan. Eftersom Göteborgsoperan är ett modernt hus, råder inte samma ojämlika sikt från salongen. Kungliga Operan har såväl hörplatser som platser med skymd sikt.

De båda operahusen har båda i snitt fyra nyproduktioner per spelår på operasidan – jag har för denna text endast tittat på vad som hänt sedan runt 2000. Även i Göteborg möter vi Mozart, Verdi och Wagner, men repertoarpolitiken skiljer sig något åt. Till exempel har man satt upp tre barockoperor sedan 2008, Händels Julius Caesar 2008 (med en beläggning på 94 procent), densammes Alcina 2011 och 2014 Glucks Orfeus och Eurydike. Man gav också en opera av John Adams, A Flowering Tree 2015, alltså två år innan Kungliga Operan tar sig an honom. Tidigare har man spelat Jan Sandströms K. Berättelsen om en kamp (2005), Goya av Daniel Börtz (2009) och i fjol Hans Gefors Notorious.

I övrigt regerar det långa 1800-talet, men dock inte fullt lika konventionellt som i Stockholm. Operor som Jules Massenets Thaïs eller Fromental Halévys Judinnan dyker upp mellan Mozart, Puccini, Wagner och Strauss. Repertoarläggningen i Göteborg är alltså inte radikalt annorlunda än den i Stockholm, men man ligger lite närmare övriga Europa. Barockoperor, nyskrivna operor och – som Stockholm av hävd är rätt dålig på – fransk opera ger ändå Göteborgsoperan en profil. Att den moderna scenen, tillsammans med lyckade val av scenografer och regissörer, därtill frambringat en rad mycket bra uppsättningar av hög konstnärlig halt, ska heller inte glömmas bort. Rent ut sagt så har Göteborgsoperan skapat fler bra uppsättningar än Kungliga Operan.

Det finns annat att reflektera över. De båda operahusen är ungefär lika stora när det gäller personalstyrka. Länge låg Göteborg kring 500 årsverk, 2015 var det inte mindre än 686. Egenfinansiering är dock betydligt högre i Göteborg. Sedan 2007 ligger den stadigt runt 27 procent, att jämföra med Kungliga Operans som ligger kring 15–17 procent. Sponsorintäkterna i Göteborg är också högre. Ända sedan millennieskiftet får man in drygt tio miljoner om året, med en topp 2008 på 18 miljoner. Mot bakgrund av att skattefinansiering ligger på lite över 300 miljoner i Göteborg och ligger en bra bit över 400 miljoner i Stockholm, så är det en siffra att begrunda. Att huset är nytt, att man spelar musikal och att Volvo ända sedan starten varit en tung sponsor, spelar givetvis roll. Men att Kungliga Operan endast har en handfull sponsorer, medan Göteborgsoperans rätt digra lista omfattar över 20 företag säger något. Med tanke på hur svårt det är för svenska konstinstitutioner att få företag att sponsra, är kanske Göteborgsoperan undantaget som bekräftar den regeln.

Kungliga Operan har sedan länge sin pausservering utlagd på entreprenad, osäkert hur stora inkomster det ger. Men i Göteborg ingår restaurangverksamheten i den övriga verksamheten och den visar på en omsättning på en bra bit över 25 miljoner årligen. Givetvis är vinsten betydligt mindre, kanske någon miljon eller så, men det är ändå en inkomst att räkna med.

Finns det några slutsatser att dra av denna skiss? Möjligen att ett modernt, gärna arkitektoniskt anslående, operahus lättare lockar sponsorer. Möjligen också att ett modernt hus frambringar mer intressanta uppsättningar, vilket har konsekvenser, både för sponsorer, andra anslagsgivare och för publiken. Tänk om det är så enkelt? Bygg ett nytt hus i Stockholm och förbättra därmed ekonomin, öka den konstnärliga verkshöjden och gör publiken – och kritikerna – lyckliga. Claes Wahlin