Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nyttpa CD -

CAMPRA: TANCRÈ­DE Ar­nould, Dru­et, San­ton, Bu­et, Mar­tin­bon­net, Aros, Beau­det­te, Fa­vi­er. Or­chest­re les Temps Pré­sents/ser­ve Alp­ha Clas­sics 958 [3 CD] Distr: Nax­os André Campras Tancrè­de, som ha­de pre­miär 1702 un­der led­ning av Ma­rin Ma­ra­is på då­va­ran­de Pa­ri­so­pe­ran, Aca­démie Roya­le de Mu­si­que, vi­sa­de sig ha ett långt liv. Den fanns på re­per­to­a­ren ända till 1760. Ope­ran ses som en vi­da­re­fö­ring av Lul­ly, med in­gre­di­en­ser som pe­kar fram mot Ra­meau. Här finns ba­lettsce­ner och en ko­lo­rit hos or­kes­tern som byg­ger vi­da­re på Lul­ly och den som har lyss­nat på Ra­meau kan hö­ra hur Tancrè­de är på väg mot Ra­meaus Hip­po­lyte et Ari­cie.

Hand­ling­en om kors­rid­da­ren Tancrè­des för­äls­kel­se i sa­ra­ce­nen Clorin­de, en histo­ria från Torqua­to Tas­sos Det be­fri­a­de Je­ru­sa­lem, var Campra in­te en­sam om att sät­ta till mu­sik. Mon­te­ver­dis Il com­bat­ti­men­to di Tancre­di e Clorin­da följ­des av fle­ra ope­ror, of­tast un­der ti­teln Ar­mi­da/e, kom­po­ne­ra­de av Lul­ly, Jom­mel­li, Sa­li­e­ri, Haydn, Ros­si­ni el­ler Dvoˇrák.

Den omöj­li­ga kär­le­ken – hu­vud­per­so­ner­na har ju oli­ka re­li­gi­on – får en tra­gisk bot­ten av att Tancrè­de blir ut­satt för troll­dom av ma­gi­kern Ismé­nor och då ove­tan­de dö­dar den för­kläd­da Clorin­de. Det är allt­så en histo­ria om omöj­lig kär­lek och miss­för­stånd; al­la äls­kar fel per­son.

Campra ha­de käns­la för det me­lo­dis­ka. Det vi­lar en ly­risk ton över he­la ope­ran, sång­par­ti­er som gli­der fram, kö­rer som smy­ger upp bakom or­kes­tern. Det är helt en­kelt myc­ket vac­ker mu­sik. Li­bret­tot är smått be­römt, skri­vet av d’an­to­i­ne Dan­chet, och fullt i klass med Lul­lys li­bret­tist Qu­inaults. So­lis­ter­na vet ock­så ut­an un­dan­tag att ar­ti­ku­le­ra fö­re­döm­ligt. Var­je sta­vel­se hörs tyd­ligt och klart; låt va­ra att det säl­lan hand­lar om re­gel­rät­ta ari­or, sna­ra­re ti­dens sjung­na re­ci­ta­tiv.

So­list­la­get har fle­ra ut­märk­ta in­ter­pre­ter, Be­noît Ar­nould i ti­tel­rol­len har en tät ba­ry­ton­stäm­ma med kraft, hans äls­ka­de Clorin­de görs av mez­zo­so­pra­nen Isa­bel­le Dru­et, hen­nes stäm­ma är vass och käns­lo­lad­dad. Her­mi­nie, som kon­ku­re­rar med Clorin­de om Tancrè­des kär­lek, sjungs av sopra­nen Chan­tal San­ton, rös­ten är fyl­lig och hon har en vac­ker fra­se­ring.

De bå­da ba­sar­na Alain Bu­et (Ar­gent, sa­ra­cen) och Éric Mar­tin­bon­net (Ismé­nor, ma­gi­kern) har bå­da en ond­ske­full svär­ta, fram­för allt den se­na­re med ett stråk av det di­a­bo­lis­ka. Counter­te­no­ren Er­win Aros (Un Sage en­chan­teur/un Syl­vain/un Gu­er­ri­er/la Veng­ean­ce) har en snygg röst, men kun­de ha mer styr­ka. Do­mi­ni­que Ser­ve le­der Or­chest­re les Temps Pré­sents sä­kert och får fram bå­de de stor­man­de krigs­sce­ner­na och de kam­mar­ly­ris­ka par­ti­er­na. Claes Wah­lin PHILIDOR: LES FEM­MES VENG­É­ES De­bo­no, Beau­din, Staski­ewicz, Thomp­son, Fi­gu­e­roa, Dob­son. Opera La­fay­et­te/brown Nax­os 8.660353 [1 CD] Distr: Nax­os Franço­is-andré Da­ni­can Philidor (1726– 95) tor­de till­hö­ra de mindre kän­da kom­po­si­tö­rer­na från det se­na 1700-ta­let. Han ha­de fram­gång med en opera­ver­sion av Hen­ry Fi­el­dings roman Tom Jo­nes 1765. Han rör­de sig ock­så bland upp­lys­nings­fi­lo­so­fer­na, möt­te Samu­el John­son, och um­gicks med Charles Bur­ney och Da­vid Gar­rick. Han träf­fa­de Vol­tai­re, Rous­seau och Di­derot. Den se­na­re om­näm­ner ho­nom som Philidor den sub­ti­le i sin roman Ra­meaus bror­son.

Un­der någ­ra de­cen­ni­er un­der andra hal­van av 1700-ta­let var Philidor bland de le­dan­de frans­ka oper­a­kom­po­si­tö­rer­na. Han skrev ett tju­go­tal ope­ror och den in­spel­ning som pre­sen­te­ras här Les Fem­mes Veng­é­es är det fak­tiskt möj­ligt att Mo­zart såg. Hand­ling­en om kvin­nor­na som häm­nas på si­na flir­tan­de män på­min­ner onek­li­gen om Così fan tut­te. ”Den frans­ka Così” kal­la­des den av mark­nads­av­del­ning­en när den gavs i USA. Vid si­dan av kom­po­ne­ran­det var Philidor ock­så en be­römd schack­spe­la­re, en av sin tids all­ra främs­ta. Han har, na­tur­ligt­vis, en ga­ta i Pa­ris upp­kal­lad ef­ter sig (i 20:e ar­ron­dis­se­ment).

En­ak­ta­ren Les Fem­mes Veng­é­es, med gen­re­be­teck­ning­en opé­racomi­que, tar sin histo­ria från en av La Fon­tai­nes fab­ler. Li­bret­tist var Michel-je­an Se­dai­ne, som skrev fle­ra li­bret­ton åt Philidor. Som ku­ri­o­sa skrev Philidor ock­så ope­ran Er­nelin­de, prin­ses­sa av Nor­ge – ef­ter en ita­li­ensk för­la­ga – men än­då. Den re­vi­de­ra­des se­na­re till San­do­mir, prins av Dan­mark. Philidor sätts upp då och då i Frank­ri­ke och på se­na­re tid Tom Jo­nes i Lau­san­ne un­der Je­an-clau­de Mal­go­ires led­ning (finns som cd och dvd).

Phi­li­dors mu­sik har charm, me­lo­dis­ka ari­or och en rad snyg­ga du­et­ter och ter­set­ter, lik­som de av­slu­tan­de sex­tet­ter­na. So­list­la­get är aning­en ojämnt. Främst är tvek­löst den som sät­ter igång spe­let, Ma­da­me Riss, som sjungs med sam­lad styr­ka av sopra­nen Clai­re

De­bo­no. Även de två andra so­pra­ner­na, Pa­sca­le Beau­din (Ma­da­me la Pré­si­den­te) och Blandi­ne Staski­ewicz (Ma­da­me Lek) står för go­da in­sat­ser. Näm­nas bör den för­ras ele­gant ex­e­kve­ra­de ”De la co­quet­te vo­lage”, ope­rans mest kän­da aria.

Bland te­no­rer­na är An­to­nio Fi­gu­e­ro­as te­nor (Mon­sieur le Pré­si­dent) li­te för vek, Jeff­rey Thomp­sons Mon­sieur Riss är sta­di­ga­re men en aning oper­son­lig. Säk­ra­re är Alex Dob­son, vars ba­ry­ton ger Mon­sieur Lek pon­dus. Opera La­fay­et­te un­der Ryan Browns led­ning har bå­de luft och stad­ga i fram­fö­ran­det.

Synd, för att in­te sä­ga skam, är att den­na in­spel­ning helt en­kelt strun­tar i re­ci­ta­ti­ven. För den som vill ve­ta vad som hän­der och vem som sjung­er vad hän­vi­sas till Nax­os hem­si­da och li­bret­tot. Även om histo­ri­en får be­trak­tas som kon­ven­tio­nell och ope­ran som en ba­ga­tell, så ver­kar det som om skiv­bo­la­get tror att opera ba­ra hand­lar om att lyss­na till mu­si­ken. Claes Wah­lin MO­ZART: EN­LE­VE­RING­EN UR SE­RAL­JEN Jo­hann­sen, Eriks­mo­en, Sch­mitt, Prégar­di­en, Ivash­chen­ko, Obo­nya. Aka­de­mie für Al­te Mu­sik Ber­lin, RIAS Kam­mer­chor/jacobs Har­mo­nia Mun­di HMC902214.15 Distr: Nax­os René Jacobs in­led­de re­dan 1999 sin svit in­spel­ning­ar av Mo­zar­to­pe­ror med Fi­garos bröl­lop. Med En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen är den­na om­sorgs­fullt för­be­red­da och no­ga ge­nom­tänk­ta Mo­zar­träc­ka nu slut­förd. Det ti­di­gas­te ver­ket i svi­ten är La fin­ta gi­ar­di­ni­e­ra, vil­ket be­ty­der att Jacobs in­te tänker ge sig på ung­dom­so­pe­ror­na.

Jacobs pre­sen­te­rar all­tid en ut­för­lig pro­gram­för­kla­ring i text­häf­tet, och när det gäl­ler En­le­ve­ring­en hand­lar det om att för­vand­la ett Singspiel till ett Hör­spiel. Det ska om möj­ligt hö­ras vad som hän­der så att lyss­nar­na lätt kan föl­ja med i hand­ling­en. Och det är ju all­tid en rim­lig in­ställ­ning när det hand­lar om stu­di­o­in­spel­ning­ar av mu­sik­dra­ma­tis­ka verk.

Ett sång­spel har ta­lad di­a­log och in­te sec­core­ci­ta­tiv med ut­skri­ven cem­ba­lo­stäm­ma. Men Jacobs läg­ger sig of­ta ener­giskt i den skriv­na tex­ten och fo­gar in en kom­men­te­ran­de for­te­pi­a­no­stäm­ma med li­tet egen agen­da. Ibland dy­ker frag­ment ur Mo­zarts pi­a­no­so­na­ter upp, och Bas­sa Se­lim in­fli­kar kom­men­ta­rer i den långa or­kes­te­rin­led­ning­en till Konstan­zes ”Mar­tern al­ler Ar­ten”-aria. Även i öv­rigt är den di­a­log som an­nars of­ta kor­tas ner ra­di­kalt här dra­ma­ti­se­rad och ex­pres­siv. Al­la sång­ar­na är driv­na ak­tö­rer, och Jacobs når av­gjort sitt hör­spels­syf­te. Det­ta är en le­van­de ko­me­di och in­te en rad ari­or och en­semb­ler med li­tet tal dä­re­mel­lan.

Jacobs bru­kar ock­så mar­ke­ra ef­fek­ter or­dent­ligt, och ja­nit­scharin­sla­gen i mu­si­ken fram­hävs kraf­tigt men in­te till över­drift. Sång­ar­na är om­sorgs­fullt ut­val­da. Om En­le­ve­ring­en ska fun­ge­ra som hör­spel är det­ta ex­tra vik­tigt, ef­tersom de två da­mer­na bå­da är höga ly­ris­ka so­pra­ner och de två her­rar­na bå­da ly­ris­ka te­no­rer. Mez­zo- och ba­ry­ton­par­ti­er ly­ser med sin från­va­ro, och en­dast ba­sen Os­min tjä­nar som kon­trast.

Max­i­mi­li­an Sch­mitt som Bel­mon­te och Ju­li­an Prégar­di­en som Pedril­lo är väl likar­ta­de, men sär­skilt Prégar­di­en age­rar med så­dan ka­rak­tär och ex­pres­si­vi­tet att det än­då är en­kelt att skil­ja på kar­lar­na. Bå­da har lät­ta, ele­gan­ta rös­ter. Ro­bin Jo­hann­sen som Konstan­ze och Ma­ri Eriks­mo­en som Blondchen är per­fekt ut­val­da för si­na par­ti­er. Jo­hann­sens ko­lo­ra­tur­so­pran har till­räck­ligt myc­ket färg och märg för att ge hen­nes höjd­flyg­ning­ar in­re me­ning och in­ten­si­tet, me­dan Eriks­mo­en har rik­ligt med vo­kalt skinn på nä­san och snärt i höjd­to­ner­na, vil­ket ska­par kon­trast till den mer no­belt in­åt­vän­da Konstan­ze. Dmitri Ivash­chen­ko tar ut al­la de bas­sväng­ar som en god Os­min bör gö­ra. Dä­re­mot för­bryl­las jag li­tet av den he­se Cor­ne­li­us Obo­nya i tal­rol­len som Bas­sa Se­lim. En li­tet för obe­hag­lig Bas­sa tycks det mig.

René Jacobs har un­der många år fin­sli­pat spe­let hos Aka­de­mie für Al­te Mu­sik i Ber­lin, och här mu­si­ce­rar de rakt ige­nom med un­der­bar spänst. Lennart Bro­man­der TJAJ­KOV­SKIJ: JO­LAN­TA Go­lov­ne­va, Vi­no­gra­dov, Bon­daren­ko, Popov, Su­lim­sky. Gür­ze­nich-or­kes­tern, Köln/ki­ta­jen­ko Oehms Clas­sics OC 963 [2 CD] Distr: Nax­os

Så ny­li­gen som i bör­jan av 2015 kom en ny in­spel­ning av Pe­ter Tjaj­kov­skijs Jo­lan­ta, den förs­ta på många år. Den var häm­tad från en tur­né med An­na Netre­b­ko som den sto­ra stjär­nan. Tätt i hä­lar­na på den kom­mer nu yt­ter­li­ga­re en Jo­lan­ta men ut­an en en­da namn­kun­nig stjär­na som kom­mer­si­ell gal­jons­fi­gur. Hopp­löst lä­ge för den­na Oehms­in­spel­ning kan tyc­kas, men se upp för det här är en rik­tig pär­la!

Ti­di­ga­re in­spel­ning­ar av den­na charm­ful­la och för­fö­riskt hjär­te­kni­pan­de Tjaj­kov­skijo­pe­ra har va­rit red­skap för gran­di­o­sa rys­ka so­pra­ner. För­u­tom An­na Netre­b­ko har Gali­na Visj­nev­ska­ja och Gali­na Gor­cha­ko­va gjort mag­ni­fi­ka in­spel­ning­ar av ver­ket. Hur ska ukrains­ka Ole­sya Go­lov­ne­va kun­na täv­la med dem? Jo ge­nom att helt en­kelt pas­sa myc­ket bätt­re i rol­len som den älsk­li­ga men för­arg­ligt nog blin­da prinsessan Jo­lan­ta, som skyd­das från in­sikt om sin blind­het av pap­pa kung­en. Som god sensmo­ral be­lö­nas hon på slu­tet med sy­nens gå­va när hon görs med­ve­ten om sitt han­di­kapp och sam­ti­digt mö­ter kär­le­ken.

Ole­sya Go­lov­ne­va har vi lärt kän­na på Mal­mö Opera ge­nom ut­sökt fi­na in­sat­ser i bå­de Hoff­manns även­tyr, Lu­i­sa Mil­ler och La Bo­hè­me. Hon har in­te sam­ma lux­u­ö­sa stäm­ma som An­na Netre­b­ko men i gen­gäld en ge­nu­int ly­risk röst som sam­ti­digt är myc­ket späns­tig och med be­ty­dan­de ex­pan­sions­po­ten­ti­al. Det är kva­li­te­ter som ger Go­lov­ne­va per­fek­ta möj­lig­he­ter att ge­stal­ta den av­väp­nan­de na­i­va oskul­den hos Jo­lan­ta. Hon blir där­med av­se­värt mer tro­vär­dig i rol­len än bå­de Visj­nev­ska­ja, Gor­cha­ko­va och Netre­b­ko. Hen­nes röst har vac­kert skim­mer i al­la lä­gen. Med andra ord en ide­a­lisk Jo­lan­ta.

För­träff­li­ga idi­o­ma­tis­ka rös­ter även i de man­li­ga par­ti­er­na, Alex­an­der Vi­no­gra­dov som kung­en, Dmytro Popov som prin­sen och i rol­len som den mo­ris­ke ögon­dok­torn en an­nan Mal­mö­ak­tu­ell sång­a­re, den för­träff­li­ge Vla­dislav Su­lim­sky.

In­spel­ning­en gjor­des li­ve i Köln, och Dmitri Ki­ta­jen­ko har ar­be­tat myc­ket i den sta­den till­sam­mans med dess högt an­sed­da Gür­ze­nichor­kes­ter. Till­sam­mans åstad­kom­mer de en tät, öm­sint or­kes­ter­väv kring den­na så in­ta­gan­de Jo­lan­ta. Lennart Bro­man­der WOLF-FERRARI: DIE NEU­GI­E­RI­GEN FRAU­EN Linn, Rasmus­sen, Schö­ne, Gö­ring. Münch­ner Rund­fun­kor­ches­ter/schir­mer CPO 777 739-2 [2 CD] Distr: Eu­ro­ton

I slu­tet av 1800-ta­let var ve­ris­mo­pe­rans stor­hets­tid i Ita­li­en och den do­mi­ne­ra­des av kom­po­si­tö­rer som Le­on­ca­val­lo, Ma­scag­ni, Puc­ci­ni och Gi­or­da­no. En som in­te blev li­ka fram­gångs­rik var Er­man­no Wolf-ferrari, som föd­des i Venedig 1876, och blev mest känd för si­na ko­mis­ka ope­ror i 1700-tals­buf­fastil. Die neu­gi­e­ri­gen Frau­en ha­de ur­pre­miär 1903 i Mün­chen och det dröj­de till 1912 innan ope­ran fick sin förs­ta upp­sätt­ning på ita­li­ens­ka un­der nam­net Le don­ne cu­ri­o­se.

Ope­ran ut­spe­lar sig i Venedig un­der andra hälf­ten av 1700-ta­let, där Otta­vio, en ve­ne­ti­ansk adels­man, har hit­tat en lönn­krog be­lä­gen i sta­dens ca­si­no, och en sak är för­bju­den på den­na krog: kvin­nor. Äga­ren Pan­ta­lo­ne bju­der män till sin krog för att fi­ra Florin­do, som in­om kort ska gif­ta sig med Rosau­ra (Otta­vi­os dot­ter). Otta­vi­os fru Be­a­trice och Rosau­ra till­sam­mans med Ele­o­no­ra och hen­nes pi­ga Colom­bi­na sit­ter och vän­tar på si­na män och und­rar var de är och vad de syss­lar med.

Ele­o­no­ra hit­tar två nyck­lar i sin ma­ke Le­li­os ko­stym. Ihop med nyck­lar­na hit­tar hon en lapp där det står att det är de nya nyck­lar­na till ca­si­not och kro­gen ef­ter att Pan­ta­lo­ne har bytt lå­sen. När hon träf­far sin ma­ke be­rät­tar hon för ho­nom ut­an att av­slö­ja vad hon har hit­tat att hon kom­mer att upp­täc­ka san­ning­en bakom män­nens hem­li­ga sam­man­koms­ter. Colom­bi­na lyc­kas ock­så få tag på nyck­lar som finns i Otta­vi­os ko­stym och har bytt ut dem mot käl­la­rens nyck­lar. Colom­bi­na klär ut sig till man och drar till ca­si­not till­sam­mans med Be­a­trice. Florin­do träf­far Rosau­ra och lo­var hen­ne att in­te gå till ca­si­not igen, och för att be­kräf­ta det­ta ger han hen­ne si­na nyck­lar.

En ef­ter en sam­las kvin­nor­na ut­an­för ca­si­not och för­sö­ker gå in, men ing­en av dem lyc­kas. Dä­re­mot lyc­kas män­nen ta sig in, trots att al­la sak­nar nyck­lar, ge­nom att knac­ka på dör­ren och bli in­släpp­ta av Pan­ta­lo­ne. Se­na­re, när män­nen äter mid­dag, lyc­kas kvin­nor­na ta sig in. De står och tit­tar ge­nom en glas­dörr och upp­täc­ker vad män­nen gör där in­ne, de un­nar sig ku­li­na­ris­ka de­li­ka­tes­ser. Till ef­ter­rät­ten får kvin­nor­na nog, kros­sar glas­dör­ren och går in för att be si­na män och Pan­ta­lo­ne om nåd. De är för­låt­na och allt slu­tar med en dans och ett gott skratt.

I den ak­tu­el­la cd-in­spel­ning­en gör al­la sång­a­re över­ty­gan­de in­sat­ser. Münch­ner Rund­fun­kor­ches­ter un­der Ulf Schir­mers led­ning spe­lar väl­digt ljuv­ligt och sam­man­hål­lan­de. Yehya Alazem RAVEL: L´EN­FANT ET LES SOR­TILÈGES; SHÉHÉRAZADE; ALBORADA DEL GRACIOSO Le­o­nard, Fouchécourt, Naef, Chri­sty/ Gra­ham. Sai­to Ki­nen Or­chest­ra/oza­wa Dec­ca 478 6760 [1 CD] Distr: Uni­ver­sal

RAVEL: L´EN­FANT ET LES SOR­TILÈGES; MA MÈ­RE L´OYE Héb­rard, Ga­lou Mas­sis, Fouchécourt. Or­chest­re Na­tio­nal de Lyon/slat­kin Nax­os 8.660336 [1 CD] Distr: Nax­os

RAVEL: L´HEU­RE ESPAGNO­LE; DON QUICHOTTE À DULCINÉE Lom­bar­do, Dru­et, An­toun, Bar­rard/ Le Roux. Or­chest­re Na­tio­nal de Lyon/slat­kin Nax­os 8.660337 [1 CD] Distr: Nax­os

Mau­rice Ravel skrev mest pi­a­no- och an­nan in­stru­men­tal­mu­sik. Med ett li­tet un­dan­tag för pi­ano­kon­ser­ten i G-dur hand­lar det knap­past om verk präg­la­de av hu­mor och lek­full­het. Men de två tre­kvarts­långa ope­ror­na han läm­na­de ef­ter sig, L´en­fant et les sor­tilèges och L´heu­re espagno­le (Barnet och trol­le­ri­er­na re­spek­ti­ve Den spans­ka tim­men), hör till det mest spi­ri­tu­ellt sprud­lan­de man kan få upp­le­va på en ope­ra­scen.

Även om myc­ket av hu­morn lig­ger i själ­va mu­si­ken ska de här en­ak­tar­na i förs­ta hand ses och in­te ba­ra lyss­nas på. Hur går det då för dem på ski­va, kan man und­ra. Det skil­jer sig fak­tiskt myc­ket mel­lan de två. L´en­fant et les sor­tilèges går all­de­les ut­märkt att ba­ra lyss­na på. Ravel åskåd­lig­gör i mu­si­ken på ett un­der­bart dråp­ligt vis den för­trol­la­de te­kop­pen, el­den, gro­dan, troll­slän­dan o.s.v., och det är myc­ket ro­ligt ock­så ut­an kon­kret scen fram­för ögo­nen. I L´heu­re espagno­le dä­re­mot är den in­stru­men­ta­la hu­morn mer dis­kret. Dråp­lig­he­ten i styc­ket byg­ger fram­för allt på kon­tras­ten mel­lan hand­ling­en, som är re­na far­sen, och den raf­fi­ne­ra­de ele­gan­sen i den mu­si­ka­lis­ka iscen­sätt­ning­en. Det­ta går helt en­kelt in­te hem ba­ra ge­nom hög­ta­lar­na.

Den som än­då vill in­för­li­va L´heu­re espagno­le med sitt disko­tek kan ut­märkt gö­ra det via den här Nax­os­in­spel­ning­en med den yp­per­li­ga na­tio­na­lor­kes­tern i Lyon un­der Le­o­nard Slat­kin och med bra sång­a­re i al­la rol­ler. Ex­tra­num­ret kun­de i sig in­te va­ra bätt­re, Don Quijo­tes tre yt­terst char­me­ran­de sång­er till Dul­ci­nea, som blev det sista Ravel skrev. Men ack! Den fi­ne ro­mans­sång­a­ren Franço­is Le Roux tycks nu­me­ra ha för­lo­rat det mesta av sin röst, och den här in­spel­ning­en bor­de in­te ha kom­mit till stånd. Slat­kin och Lyo­nor­kes­tern har sam­ti­digt gjort en in­spel­ning ock­så av L´en­fant et les sor­tilèges, men här har de kon­kur­rens av en an­nan nyut­kom­men ver­sion från Ja­pan med Sei­ji Oza­wa och hans vir­tu­o­sa Sa­to Ki­ne­nor­kes­ter. Det är bra in­spel­ning­ar bå­da, men en di­rekt jäm­fö­rel­se ut­fal­ler till för­del för Dec­ca­in­spel­ning­en, där ljud­bil­den är ri­ka­re, mer le­van­de och har en sce­nisk rymd som ger en bätt­re bak­grund till fan­tas­te­ri­er­na. Bland sång­ar­na har dock Nax­os­in­spel­ning­en ett klart plus i An­nick Mas­sis, som ge­stal­tar bå­de el­den, prinsessan och näk­ter­ga­len klart mer bril­jant än An­na Chri­sty på Dec­ca. Je­an-paul Fouchécourt är så out­stan­ding som te­kan­na, spee­dad mat­te­lä­ra­re och gro­da att han fått gö­ra sam­ma rol­ler på bå­da in­spel­ning­ar­na.

På Nax­os ut­görs ex­tra­num­ret av Ma Mè­re l´oye (Gås­mors sa­gor), he­la ba­let­ten, me­dan Dec­ca er­bju­der en prakt­full Alborada del gracioso samt de tre Shé­hé­ra­za­desång­er­na med den högst kom­pe­ten­ta Su­san Gra­ham som so­list – men det finns bra myc­ket mer av ex­o­tisk sen­su­a­lism i t.ex. An­ne So­fie von Ot­ters in­spel­ning med Pi­er­re Bou­lez. PUUMALA: AN­NA LI­I­SA Jun­tu­nen, Hyn­ni­nen, Kauppi­nen, Ru­sa­nen, Kur­ki-su­o­nio. Ta­pi­o­la Sin­fo­ni­et­ta, Helsin­ki Cham­ber Cho­ir/sö­der­blom On­di­ne ODE 1254 Distr: Nax­os

Jag mås­te er­kän­na att det in­te var med iv­ri­ga fing­rar jag la­de in de två ski­vor­na i spe­la­ren. En ny­kom­po­ne­rad opera i för­flu­ten bon­de­mil­jö. Ja­ha. Räc­ker det in­te med Ju­ha? Det fins­ka ope­raund­ret i all ära, men har det fort­fa­ran­de en räck­vidd ut­an­för lan­dets grän­ser?

Fö­ga viss­te jag om den de­bu­te­ran­de oper­a­kom­po­si­tö­ren Ve­li­mat­ti Puumala, född 1965. Känd i Fin­land för sin kom­pro­misslö­sa mo­der­nis­tis­ka in­stru­men­tal­mu­sik. Ak­tad kom­po­si­tions­pro­fes­sor vid Si­be­li­us-aka­de­min. Här sin egen li­bret­tist över ett finskt all­mo­gedra­ma, år­gång 1895, sig­ne­rat kvin­no­rätts­käm­pen och dra­ma­ti­kern Minna Canth.

An­na Li­i­sa. En olyck­lig flic­ka med, som det he­ter i kvälls­pres­sen, en mörk hem­lig­het. Som dräpt sitt oöns­ka­de barn och nu ris­ke­rar att även mis­ta sin kä­res­ta. Ja, t.o.m. att spär­ras in. Tänk Jenu­fa, tänk

° Kron­bru­den. Tänk även Ju­ha.

Men det var då det. Puumala har kom­po­ne­rat se­ri­ellt ut­i­från en tolv­tons­se­kvens. Tänk i stäl­let Al­ban Berg och Lu­lu. Lik­väl – skul­le den­na An­na Li­i­sa verk­li­gen äga nå­gon re­le­vans för 2010-ta­lets post­mo­der­nis­tis­ka, ny­ro­man­tis­ka, gen­re­spräng­an­de ope­ra­scen?

Lä­sa­ren så här långt anar mitt li­ka häp­na som rung­an­de Ja. Vil­ket mu­sik­dra­ma! Oav­låt­ligt spän­nan­de och sug­gestivt, gri­pan­de och grymt. Ett opera­verk så in­till mins­ta skift­ning ge­nom­ar­be­tat och mäs­ter­ligt att det knap­past kan va­ra frå­ga om en re­gel­rätt de­but av en ton­sät­ta­re som knappt ens skri­vit vo­kal­mu­sik.

Det vi­sar sig att Ve­li-mat­ti Puumala på­bör­ja­de ar­be­tet för mer än tju­go år se­dan. 1997 sat­te han igång med li­bret­tot och fick en be­ställ­ning från Sa­von­lin­na-fes­ti­va­lens si­doscen, Retret­ti. Men ur­pre­miä­ren kom i stäl­let att äga rum 2008 vid Helsing­fors fest­spel på den gam­la Alex­an­der­te­a­tern. Up­pen­bar­li­gen gjor­de An­na Li­i­sa ett långt­gå­en­de in­tryck, för sex år se­na­re sam­la­des he­la pre­miä­ren­semb­len till den­na stu­di­o­in­spel­ning.

Det är tyd­ligt att Puumala i sin tur ta­git in­tryck av si­na sång­a­re. Par­ti­er­na känns skräd­dar­syd­da och så ka­rak­tärsskar­pa att re­sul­ta­tet verk­li­gen är en dramatisk gram­mo­fo­no­pe­ra. Den fi­na sopra­nen He­le­na Jun­tu­nen ge­stal­tar den olyck­sa­li­ga An­na Li­i­sa ge­nom al­la star­ka käns­lo­lä­gen – från ex­tro­vert över­mod till in­tro­spek­ti­va grubb­le­ri­er. Kraft­full pap­pa är ing­en mindre än Jor­ma Hyn­ni­nen, än­nu i dramatisk hög­form. Ock­så An­na Li­i­sas två fri­a­re är ba­ry­to­ner, ri­ke­mans­so­nen Jo­han­nes och dräng­en Mik­ko, men så skick­ligt kon­tras­te­ran­de att ing­en för­väx­lings­risk fö­re­lig­ger.

All­ra mest spän­nan­de är det ori­gi­nel­la röst­va­let för den dols­ka Hus­so; Mik­kos roms­ka mam­ma och spe­lets mo­tor. Med be­teck­ning­en ”et­no-mez­zo­so­pran” gör San­na Kur­ki-su­o­nio – en gång med­lem av den svens­ka folk­grup­pen Hed­ning­ar­na – ope­ra­de­but. Det är helt fa­sci­ne­ran­de hur fif­figt Puumala har in­te­gre­rat hen­nes mör­ka, lätt gut­tu­ra­la röst i det mu­sik­dra­ma­tis­ka flö­det. Som för öv­rigt upp­vi­sar en for­mell stram­het, el­ler sna­ra­re stad­ga, ge­nom of­ta slut­na in­stru­men­ta­la for­mer. Som sagt: tänk Al­ban Berg, och Ve­li-mat­ti Puumala står ho­nom in­te alls långt ef­ter. Sär­skilt med tan­ke på att hans opera är kom­po­ne­rad för blott 33 mu­si­ker.

Till sist. Er­kän­nas ska ock­så att jag var in­ställd på att zap­pa mig fram med spo­ra­dis­ka ned­slag. Men jag satt klist­rad i 140 mi­nu­ter, och kan in­te nog varmt re­kom­men­de­ra var­je sann ope­raäls­ka­re att gö­ra det­sam­ma. Camilla Lund­berg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.