Avlyssnat

CAMPRA: TANCRÈDE Arnould, Druet, Santon, Buet, Martinbonnet, Aros, Beaudette, Favier. Orchestre les Temps Présents/serve Alpha Classics 958 [3 CD] Distr: Naxos André Campras Tancrède, som hade premiär 1702 under ledning av Marin Marais på dåvarande Parisoperan, Académie Royale de Musique, visade sig ha ett långt liv. Den fanns på repertoaren ända till 1760. Operan ses som en vidareföring av Lully, med ingredienser som pekar fram mot Rameau. Här finns balettscener och en kolorit hos orkestern som bygger vidare på Lully och den som har lyssnat på Rameau kan höra hur Tancrède är på väg mot Rameaus Hippolyte et Aricie.

Handlingen om korsriddaren Tancrèdes förälskelse i saracenen Clorinde, en historia från Torquato Tassos Det befriade Jerusalem, var Campra inte ensam om att sätta till musik. Monteverdis Il combattimento di Tancredi e Clorinda följdes av flera operor, oftast under titeln Armida/e, komponerade av Lully, Jommelli, Salieri, Haydn, Rossini eller Dvoˇrák.

Den omöjliga kärleken – huvudpersonerna har ju olika religion – får en tragisk botten av att Tancrède blir utsatt för trolldom av magikern Isménor och då ovetande dödar den förklädda Clorinde. Det är alltså en historia om omöjlig kärlek och missförstånd; alla älskar fel person.

Campra hade känsla för det melodiska. Det vilar en lyrisk ton över hela operan, sångpartier som glider fram, körer som smyger upp bakom orkestern. Det är helt enkelt mycket vacker musik. Librettot är smått berömt, skrivet av d’antoine Danchet, och fullt i klass med Lullys librettist Quinaults. Solisterna vet också utan undantag att artikulera föredömligt. Varje stavelse hörs tydligt och klart; låt vara att det sällan handlar om regelrätta arior, snarare tidens sjungna recitativ.

Solistlaget har flera utmärkta interpreter, Benoît Arnould i titelrollen har en tät barytonstämma med kraft, hans älskade Clorinde görs av mezzosopranen Isabelle Druet, hennes stämma är vass och känsloladdad. Herminie, som konkurerar med Clorinde om Tancrèdes kärlek, sjungs av sopranen Chantal Santon, rösten är fyllig och hon har en vacker frasering.

De båda basarna Alain Buet (Argent, saracen) och Éric Martinbonnet (Isménor, magikern) har båda en ondskefull svärta, framför allt den senare med ett stråk av det diaboliska. Countertenoren Erwin Aros (Un Sage enchanteur/un Sylvain/un Guerrier/la Vengeance) har en snygg röst, men kunde ha mer styrka. Dominique Serve leder Orchestre les Temps Présents säkert och får fram både de stormande krigsscenerna och de kammarlyriska partierna. Claes Wahlin PHILIDOR: LES FEMMES VENGÉES Debono, Beaudin, Staskiewicz, Thompson, Figueroa, Dobson. Opera Lafayette/brown Naxos 8.660353 [1 CD] Distr: Naxos François-andré Danican Philidor (1726– 95) torde tillhöra de mindre kända kompositörerna från det sena 1700-talet. Han hade framgång med en operaversion av Henry Fieldings roman Tom Jones 1765. Han rörde sig också bland upplysningsfilosoferna, mötte Samuel Johnson, och umgicks med Charles Burney och David Garrick. Han träffade Voltaire, Rousseau och Diderot. Den senare omnämner honom som Philidor den subtile i sin roman Rameaus brorson.

Under några decennier under andra halvan av 1700-talet var Philidor bland de ledande franska operakompositörerna. Han skrev ett tjugotal operor och den inspelning som presenteras här Les Femmes Vengées är det faktiskt möjligt att Mozart såg. Handlingen om kvinnorna som hämnas på sina flirtande män påminner onekligen om Così fan tutte. ”Den franska Così” kallades den av marknadsavdelningen när den gavs i USA. Vid sidan av komponerandet var Philidor också en berömd schackspelare, en av sin tids allra främsta. Han har, naturligtvis, en gata i Paris uppkallad efter sig (i 20:e arrondissement).

Enaktaren Les Femmes Vengées, med genrebeteckningen opéracomique, tar sin historia från en av La Fontaines fabler. Librettist var Michel-jean Sedaine, som skrev flera libretton åt Philidor. Som kuriosa skrev Philidor också operan Ernelinde, prinsessa av Norge – efter en italiensk förlaga – men ändå. Den reviderades senare till Sandomir, prins av Danmark. Philidor sätts upp då och då i Frankrike och på senare tid Tom Jones i Lausanne under Jean-claude Malgoires ledning (finns som cd och dvd).

Philidors musik har charm, melodiska arior och en rad snygga duetter och tersetter, liksom de avslutande sextetterna. Solistlaget är aningen ojämnt. Främst är tveklöst den som sätter igång spelet, Madame Riss, som sjungs med samlad styrka av sopranen Claire

Debono. Även de två andra sopranerna, Pascale Beaudin (Madame la Présidente) och Blandine Staskiewicz (Madame Lek) står för goda insatser. Nämnas bör den förras elegant exekverade ”De la coquette volage”, operans mest kända aria.

Bland tenorerna är Antonio Figueroas tenor (Monsieur le Président) lite för vek, Jeffrey Thompsons Monsieur Riss är stadigare men en aning opersonlig. Säkrare är Alex Dobson, vars baryton ger Monsieur Lek pondus. Opera Lafayette under Ryan Browns ledning har både luft och stadga i framförandet.

Synd, för att inte säga skam, är att denna inspelning helt enkelt struntar i recitativen. För den som vill veta vad som händer och vem som sjunger vad hänvisas till Naxos hemsida och librettot. Även om historien får betraktas som konventionell och operan som en bagatell, så verkar det som om skivbolaget tror att opera bara handlar om att lyssna till musiken. Claes Wahlin MOZART: ENLEVERINGEN UR SERALJEN Johannsen, Eriksmoen, Schmitt, Prégardien, Ivashchenko, Obonya. Akademie für Alte Musik Berlin, RIAS Kammerchor/jacobs Harmonia Mundi HMC902214.15 Distr: Naxos René Jacobs inledde redan 1999 sin svit inspelningar av Mozartoperor med Figaros bröllop. Med Enleveringen ur seraljen är denna omsorgsfullt förberedda och noga genomtänkta Mozarträcka nu slutförd. Det tidigaste verket i sviten är La finta giardiniera, vilket betyder att Jacobs inte tänker ge sig på ungdomsoperorna.

Jacobs presenterar alltid en utförlig programförklaring i texthäftet, och när det gäller Enleveringen handlar det om att förvandla ett Singspiel till ett Hörspiel. Det ska om möjligt höras vad som händer så att lyssnarna lätt kan följa med i handlingen. Och det är ju alltid en rimlig inställning när det handlar om studioinspelningar av musikdramatiska verk.

Ett sångspel har talad dialog och inte seccorecitativ med utskriven cembalostämma. Men Jacobs lägger sig ofta energiskt i den skrivna texten och fogar in en kommenterande fortepianostämma med litet egen agenda. Ibland dyker fragment ur Mozarts pianosonater upp, och Bassa Selim inflikar kommentarer i den långa orkesterinledningen till Konstanzes ”Martern aller Arten”-aria. Även i övrigt är den dialog som annars ofta kortas ner radikalt här dramatiserad och expressiv. Alla sångarna är drivna aktörer, och Jacobs når avgjort sitt hörspelssyfte. Detta är en levande komedi och inte en rad arior och ensembler med litet tal däremellan.

Jacobs brukar också markera effekter ordentligt, och janitscharinslagen i musiken framhävs kraftigt men inte till överdrift. Sångarna är omsorgsfullt utvalda. Om Enleveringen ska fungera som hörspel är detta extra viktigt, eftersom de två damerna båda är höga lyriska sopraner och de två herrarna båda lyriska tenorer. Mezzo- och barytonpartier lyser med sin frånvaro, och endast basen Osmin tjänar som kontrast.

Maximilian Schmitt som Belmonte och Julian Prégardien som Pedrillo är väl likartade, men särskilt Prégardien agerar med sådan karaktär och expressivitet att det ändå är enkelt att skilja på karlarna. Båda har lätta, eleganta röster. Robin Johannsen som Konstanze och Mari Eriksmoen som Blondchen är perfekt utvalda för sina partier. Johannsens koloratursopran har tillräckligt mycket färg och märg för att ge hennes höjdflygningar inre mening och intensitet, medan Eriksmoen har rikligt med vokalt skinn på näsan och snärt i höjdtonerna, vilket skapar kontrast till den mer nobelt inåtvända Konstanze. Dmitri Ivashchenko tar ut alla de bassvängar som en god Osmin bör göra. Däremot förbryllas jag litet av den hese Cornelius Obonya i talrollen som Bassa Selim. En litet för obehaglig Bassa tycks det mig.

René Jacobs har under många år finslipat spelet hos Akademie für Alte Musik i Berlin, och här musicerar de rakt igenom med underbar spänst. Lennart Bromander TJAJKOVSKIJ: JOLANTA Golovneva, Vinogradov, Bondarenko, Popov, Sulimsky. Gürzenich-orkestern, Köln/kitajenko Oehms Classics OC 963 [2 CD] Distr: Naxos

Så nyligen som i början av 2015 kom en ny inspelning av Peter Tjajkovskijs Jolanta, den första på många år. Den var hämtad från en turné med Anna Netrebko som den stora stjärnan. Tätt i hälarna på den kommer nu ytterligare en Jolanta men utan en enda namnkunnig stjärna som kommersiell galjonsfigur. Hopplöst läge för denna Oehmsinspelning kan tyckas, men se upp för det här är en riktig pärla!

Tidigare inspelningar av denna charmfulla och förföriskt hjärteknipande Tjajkovskijopera har varit redskap för grandiosa ryska sopraner. Förutom Anna Netrebko har Galina Visjnevskaja och Galina Gorchakova gjort magnifika inspelningar av verket. Hur ska ukrainska Olesya Golovneva kunna tävla med dem? Jo genom att helt enkelt passa mycket bättre i rollen som den älskliga men förargligt nog blinda prinsessan Jolanta, som skyddas från insikt om sin blindhet av pappa kungen. Som god sensmoral belönas hon på slutet med synens gåva när hon görs medveten om sitt handikapp och samtidigt möter kärleken.

Olesya Golovneva har vi lärt känna på Malmö Opera genom utsökt fina insatser i både Hoffmanns äventyr, Luisa Miller och La Bohème. Hon har inte samma luxuösa stämma som Anna Netrebko men i gengäld en genuint lyrisk röst som samtidigt är mycket spänstig och med betydande expansionspotential. Det är kvaliteter som ger Golovneva perfekta möjligheter att gestalta den avväpnande naiva oskulden hos Jolanta. Hon blir därmed avsevärt mer trovärdig i rollen än både Visjnevskaja, Gorchakova och Netrebko. Hennes röst har vackert skimmer i alla lägen. Med andra ord en idealisk Jolanta.

Förträffliga idiomatiska röster även i de manliga partierna, Alexander Vinogradov som kungen, Dmytro Popov som prinsen och i rollen som den moriske ögondoktorn en annan Malmöaktuell sångare, den förträfflige Vladislav Sulimsky.

Inspelningen gjordes live i Köln, och Dmitri Kitajenko har arbetat mycket i den staden tillsammans med dess högt ansedda Gürzenichorkester. Tillsammans åstadkommer de en tät, ömsint orkesterväv kring denna så intagande Jolanta. Lennart Bromander WOLF-FERRARI: DIE NEUGIERIGEN FRAUEN Linn, Rasmussen, Schöne, Göring. Münchner Rundfunkorchester/schirmer CPO 777 739-2 [2 CD] Distr: Euroton

I slutet av 1800-talet var verismoperans storhetstid i Italien och den dominerades av kompositörer som Leoncavallo, Mascagni, Puccini och Giordano. En som inte blev lika framgångsrik var Ermanno Wolf-ferrari, som föddes i Venedig 1876, och blev mest känd för sina komiska operor i 1700-talsbuffastil. Die neugierigen Frauen hade urpremiär 1903 i München och det dröjde till 1912 innan operan fick sin första uppsättning på italienska under namnet Le donne curiose.

Operan utspelar sig i Venedig under andra hälften av 1700-talet, där Ottavio, en venetiansk adelsman, har hittat en lönnkrog belägen i stadens casino, och en sak är förbjuden på denna krog: kvinnor. Ägaren Pantalone bjuder män till sin krog för att fira Florindo, som inom kort ska gifta sig med Rosaura (Ottavios dotter). Ottavios fru Beatrice och Rosaura tillsammans med Eleonora och hennes piga Colombina sitter och väntar på sina män och undrar var de är och vad de sysslar med.

Eleonora hittar två nycklar i sin make Lelios kostym. Ihop med nycklarna hittar hon en lapp där det står att det är de nya nycklarna till casinot och krogen efter att Pantalone har bytt låsen. När hon träffar sin make berättar hon för honom utan att avslöja vad hon har hittat att hon kommer att upptäcka sanningen bakom männens hemliga sammankomster. Colombina lyckas också få tag på nycklar som finns i Ottavios kostym och har bytt ut dem mot källarens nycklar. Colombina klär ut sig till man och drar till casinot tillsammans med Beatrice. Florindo träffar Rosaura och lovar henne att inte gå till casinot igen, och för att bekräfta detta ger han henne sina nycklar.

En efter en samlas kvinnorna utanför casinot och försöker gå in, men ingen av dem lyckas. Däremot lyckas männen ta sig in, trots att alla saknar nycklar, genom att knacka på dörren och bli insläppta av Pantalone. Senare, när männen äter middag, lyckas kvinnorna ta sig in. De står och tittar genom en glasdörr och upptäcker vad männen gör där inne, de unnar sig kulinariska delikatesser. Till efterrätten får kvinnorna nog, krossar glasdörren och går in för att be sina män och Pantalone om nåd. De är förlåtna och allt slutar med en dans och ett gott skratt.

I den aktuella cd-inspelningen gör alla sångare övertygande insatser. Münchner Rundfunkorchester under Ulf Schirmers ledning spelar väldigt ljuvligt och sammanhållande. Yehya Alazem RAVEL: L´ENFANT ET LES SORTILÈGES; SHÉHÉRAZADE; ALBORADA DEL GRACIOSO Leonard, Fouchécourt, Naef, Christy/ Graham. Saito Kinen Orchestra/ozawa Decca 478 6760 [1 CD] Distr: Universal

RAVEL: L´ENFANT ET LES SORTILÈGES; MA MÈRE L´OYE Hébrard, Galou Massis, Fouchécourt. Orchestre National de Lyon/slatkin Naxos 8.660336 [1 CD] Distr: Naxos

RAVEL: L´HEURE ESPAGNOLE; DON QUICHOTTE À DULCINÉE Lombardo, Druet, Antoun, Barrard/ Le Roux. Orchestre National de Lyon/slatkin Naxos 8.660337 [1 CD] Distr: Naxos

Maurice Ravel skrev mest piano- och annan instrumentalmusik. Med ett litet undantag för pianokonserten i G-dur handlar det knappast om verk präglade av humor och lekfullhet. Men de två trekvartslånga operorna han lämnade efter sig, L´enfant et les sortilèges och L´heure espagnole (Barnet och trollerierna respektive Den spanska timmen), hör till det mest spirituellt sprudlande man kan få uppleva på en operascen.

Även om mycket av humorn ligger i själva musiken ska de här enaktarna i första hand ses och inte bara lyssnas på. Hur går det då för dem på skiva, kan man undra. Det skiljer sig faktiskt mycket mellan de två. L´enfant et les sortilèges går alldeles utmärkt att bara lyssna på. Ravel åskådliggör i musiken på ett underbart dråpligt vis den förtrollade tekoppen, elden, grodan, trollsländan o.s.v., och det är mycket roligt också utan konkret scen framför ögonen. I L´heure espagnole däremot är den instrumentala humorn mer diskret. Dråpligheten i stycket bygger framför allt på kontrasten mellan handlingen, som är rena farsen, och den raffinerade elegansen i den musikaliska iscensättningen. Detta går helt enkelt inte hem bara genom högtalarna.

Den som ändå vill införliva L´heure espagnole med sitt diskotek kan utmärkt göra det via den här Naxosinspelningen med den ypperliga nationalorkestern i Lyon under Leonard Slatkin och med bra sångare i alla roller. Extranumret kunde i sig inte vara bättre, Don Quijotes tre ytterst charmerande sånger till Dulcinea, som blev det sista Ravel skrev. Men ack! Den fine romanssångaren François Le Roux tycks numera ha förlorat det mesta av sin röst, och den här inspelningen borde inte ha kommit till stånd. Slatkin och Lyonorkestern har samtidigt gjort en inspelning också av L´enfant et les sortilèges, men här har de konkurrens av en annan nyutkommen version från Japan med Seiji Ozawa och hans virtuosa Sato Kinenorkester. Det är bra inspelningar båda, men en direkt jämförelse utfaller till fördel för Deccainspelningen, där ljudbilden är rikare, mer levande och har en scenisk rymd som ger en bättre bakgrund till fantasterierna. Bland sångarna har dock Naxosinspelningen ett klart plus i Annick Massis, som gestaltar både elden, prinsessan och näktergalen klart mer briljant än Anna Christy på Decca. Jean-paul Fouchécourt är så outstanding som tekanna, speedad mattelärare och groda att han fått göra samma roller på båda inspelningarna.

På Naxos utgörs extranumret av Ma Mère l´oye (Gåsmors sagor), hela baletten, medan Decca erbjuder en praktfull Alborada del gracioso samt de tre Shéhérazadesångerna med den högst kompetenta Susan Graham som solist – men det finns bra mycket mer av exotisk sensualism i t.ex. Anne Sofie von Otters inspelning med Pierre Boulez. PUUMALA: ANNA LIISA Juntunen, Hynninen, Kauppinen, Rusanen, Kurki-suonio. Tapiola Sinfonietta, Helsinki Chamber Choir/söderblom Ondine ODE 1254 Distr: Naxos

Jag måste erkänna att det inte var med ivriga fingrar jag lade in de två skivorna i spelaren. En nykomponerad opera i förfluten bondemiljö. Jaha. Räcker det inte med Juha? Det finska operaundret i all ära, men har det fortfarande en räckvidd utanför landets gränser?

Föga visste jag om den debuterande operakompositören Velimatti Puumala, född 1965. Känd i Finland för sin kompromisslösa modernistiska instrumentalmusik. Aktad kompositionsprofessor vid Sibelius-akademin. Här sin egen librettist över ett finskt allmogedrama, årgång 1895, signerat kvinnorättskämpen och dramatikern Minna Canth.

Anna Liisa. En olycklig flicka med, som det heter i kvällspressen, en mörk hemlighet. Som dräpt sitt oönskade barn och nu riskerar att även mista sin käresta. Ja, t.o.m. att spärras in. Tänk Jenufa, tänk

° Kronbruden. Tänk även Juha.

Men det var då det. Puumala har komponerat seriellt utifrån en tolvtonssekvens. Tänk i stället Alban Berg och Lulu. Likväl – skulle denna Anna Liisa verkligen äga någon relevans för 2010-talets postmodernistiska, nyromantiska, genresprängande operascen?

Läsaren så här långt anar mitt lika häpna som rungande Ja. Vilket musikdrama! Oavlåtligt spännande och suggestivt, gripande och grymt. Ett operaverk så intill minsta skiftning genomarbetat och mästerligt att det knappast kan vara fråga om en regelrätt debut av en tonsättare som knappt ens skrivit vokalmusik.

Det visar sig att Veli-matti Puumala påbörjade arbetet för mer än tjugo år sedan. 1997 satte han igång med librettot och fick en beställning från Savonlinna-festivalens sidoscen, Retretti. Men urpremiären kom i stället att äga rum 2008 vid Helsingfors festspel på den gamla Alexanderteatern. Uppenbarligen gjorde Anna Liisa ett långtgående intryck, för sex år senare samlades hela premiärensemblen till denna studioinspelning.

Det är tydligt att Puumala i sin tur tagit intryck av sina sångare. Partierna känns skräddarsydda och så karaktärsskarpa att resultatet verkligen är en dramatisk grammofonopera. Den fina sopranen Helena Juntunen gestaltar den olycksaliga Anna Liisa genom alla starka känslolägen – från extrovert övermod till introspektiva grubblerier. Kraftfull pappa är ingen mindre än Jorma Hynninen, ännu i dramatisk högform. Också Anna Liisas två friare är barytoner, rikemanssonen Johannes och drängen Mikko, men så skickligt kontrasterande att ingen förväxlingsrisk föreligger.

Allra mest spännande är det originella röstvalet för den dolska Husso; Mikkos romska mamma och spelets motor. Med beteckningen ”etno-mezzosopran” gör Sanna Kurki-suonio – en gång medlem av den svenska folkgruppen Hedningarna – operadebut. Det är helt fascinerande hur fiffigt Puumala har integrerat hennes mörka, lätt gutturala röst i det musikdramatiska flödet. Som för övrigt uppvisar en formell stramhet, eller snarare stadga, genom ofta slutna instrumentala former. Som sagt: tänk Alban Berg, och Veli-matti Puumala står honom inte alls långt efter. Särskilt med tanke på att hans opera är komponerad för blott 33 musiker.

Till sist. Erkännas ska också att jag var inställd på att zappa mig fram med sporadiska nedslag. Men jag satt klistrad i 140 minuter, och kan inte nog varmt rekommendera varje sann operaälskare att göra detsamma. Camilla Lundberg