Maskeradbalen
Nej, inte är Giuseppe Verdis Maskeradbalen någon saga. Den italienske regissören Leo Muscati gör det lätt för sig. Eller kanske rättare, alltför svårt för sig, eftersom denna uppsättning är bland de mer oengagerade som jag har sett på ett bra tag. I programmet hävdar Muscati att eftersom Verdis historia om mordet på Gustav III inte är sann och dessutom innehåller en kärlekshistoria och en spåkvinna så är det en saga.
För det första är ingen operahistoria från 1800-talet sann i den bemärkelsen att den utger sig för att vara dokumentär, men det gör den inte till en fantasi. Maskeradbalen hade premiär 1859, mitt under det andra italienska befrielsekriget. Året därpå skulle Garibaldi landstiga på fastlandet och med sina 1000 män erövra Sicilien och utropa sig till enväldig härskare i Viktor Emanuel II:S namn.
Verdis operor från den här tiden är djupt förankrade i ett samtida Italien. Maskeradbalen har ingredienser som makt, uppror, korruption och kärlek. Makten hotas av kärleken, kärleken ger namn åt i alla fall Anckarströms uppror. För en italienare 1859 var detta ingen saga. Om nu Muscati envisas med denna slarviga läsning, så hade det kunnat passera om han han hade hittat några infallsvinklar eller lager som gett historien auktoritet. Det gör han inte. Det lovvärda i att använda sig av Erik Lindegrens berömda översättning för textmaskinen, något redigerad, tappar då också sin funktion, eftersom Lindegren använde sig av historien på ett finurligt och raffinerat vis.
I en egenartad, för att inte säg obegriplig ljussättning och en scenografi som skiftar mellan 1700-talsinteriörer, gärna lite solkiga, till något slags fantasilandskap (galgbacken), som enligt uppgift ska likna illustrationer till folksagor, stolpar solisterna osäkert omkring. Det vill säga när de inte står stilla och sjunger till publiken i stället för till varandra. Nej, något intresse för scenisk dramatik har inte Muscati.
Solisterna har då att försöka engagera bäst de kan, där Sofie Asplund är den som ger mest liv åt sin roll som Oscar. Det livliga, lite spotska kroppsspråket har en fin pendang i hennes vitala sopran och egentligen är det endast när hon står på scenen som jag får känslan av att det faktiskt händer något. Nu tar det sig lite efter paus för både Charlotta Larssons Amelia och Igor Bakans Anckarström. De försöker i alla fall spela samtidigt som de sjunger, det senare gör de både kraftfullt och dramatiskt.
Nej, rösterna är det inget fel på. Thiago Arancams spintotenor passar rollen som Gustavo utmärkt. Dess täthet och styrka håller ställningarna mot både kör och orkester. Ewa Wolaks Ulrica gör en fin vokal insats. Pier Giorgio Morandi leder orkestern med säker men kanske också en smula oengagerad hand. De dramatiska moment som finns i partituret kommer inte riktigt till sin rätt. Möjligen har det att göra med att det är just dramatiken som i denna uppsättning saknas så det hörs.
VERDI: MASKERADBALEN
Premiär 26 mars, besökt föreställning 27 april 2016. Dirigent: Pier Giorgio Morandi Regi: Leo Muscati Scenografi: Federica Parolini Kostym: Silvia Aymonino Ljus och rörelseinstruktion: Alessandro Verazzi Solister: Thiago Arancam, Igor Bakan, Charlotta Larsson, Ewa Wolak, Sofie Asplund, Phil Gerrard, Thomas Hildebrandt, Stefano Olcese, Jonas Samuelsson, Tobias Nilsson.