Mas­ke­rad­ba­len

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - MAL­MÖ OPERA • RE­CEN­SENT: CLAES WAH­LIN • FOTO: MA­LIN ARNESSON www.mal­moo­pe­ra.se

Nej, in­te är Gi­u­sep­pe Ver­dis Mas­ke­rad­ba­len nå­gon sa­ga. Den ita­li­ens­ke re­gis­sö­ren Leo Musca­ti gör det lätt för sig. El­ler kans­ke rät­ta­re, allt­för svårt för sig, ef­tersom den­na upp­sätt­ning är bland de mer oen­ga­ge­ra­de som jag har sett på ett bra tag. I pro­gram­met häv­dar Musca­ti att ef­tersom Ver­dis histo­ria om mor­det på Gustav III in­te är sann och dess­utom in­ne­hål­ler en kär­leks­hi­sto­ria och en spå­kvin­na så är det en sa­ga.

För det förs­ta är ing­en ope­ra­histo­ria från 1800-ta­let sann i den be­mär­kel­sen att den ut­ger sig för att va­ra do­ku­men­tär, men det gör den in­te till en fan­ta­si. Mas­ke­rad­ba­len ha­de pre­miär 1859, mitt un­der det and­ra ita­li­ens­ka be­fri­el­se­k­ri­get. Året där­på skul­le Gari­bal­di land­sti­ga på fast­lan­det och med si­na 1000 män er­öv­ra Si­ci­li­en och ut­ro­pa sig till en­väl­dig härs­ka­re i Vik­tor Ema­nu­el II:S namn.

Ver­dis ope­ror från den här ti­den är djupt för­ank­ra­de i ett sam­ti­da Ita­li­en. Mas­ke­rad­ba­len har in­gre­di­en­ser som makt, upp­ror, kor­rup­tion och kär­lek. Mak­ten ho­tas av kär­le­ken, kär­le­ken ger namn åt i al­la fall Anc­kar­ströms upp­ror. För en ita­li­e­na­re 1859 var det­ta ing­en sa­ga. Om nu Musca­ti en­vi­sas med den­na slar­vi­ga läs­ning, så ha­de det kun­nat pas­se­ra om han han ha­de hit­tat någ­ra in­falls­vinklar el­ler la­ger som gett histo­ri­en auk­to­ri­tet. Det gör han in­te. Det lov­vär­da i att an­vän­da sig av Erik Lin­de­grens be­röm­da över­sätt­ning för text­ma­ski­nen, nå­got re­di­ge­rad, tap­par då ock­så sin funk­tion, ef­tersom Lin­de­gren an­vän­de sig av histo­ri­en på ett fi­nur­ligt och raf­fi­ne­rat vis.

I en egen­ar­tad, för att in­te säg obe­grip­lig ljus­sätt­ning och en sce­no­gra­fi som skif­tar mel­lan 1700-tal­sin­te­ri­ö­rer, gär­na li­te sol­ki­ga, till nå­got slags fan­ta­si­land­skap (galg­bac­ken), som en­ligt upp­gift ska lik­na il­lust­ra­tio­ner till folk­sa­gor, stol­par so­lis­ter­na osä­kert om­kring. Det vill sä­ga när de in­te står stil­la och sjung­er till publi­ken i stäl­let för till varand­ra. Nej, nå­got in­tres­se för sce­nisk dra­ma­tik har in­te Musca­ti.

So­lis­ter­na har då att för­sö­ka en­ga­ge­ra bäst de kan, där So­fie Asplund är den som ger mest liv åt sin roll som Oscar. Det liv­li­ga, li­te spots­ka kropps­språ­ket har en fin pen­dang i hen­nes vi­ta­la so­pran och egent­li­gen är det en­dast när hon står på sce­nen som jag får käns­lan av att det fak­tiskt hän­der nå­got. Nu tar det sig li­te ef­ter pa­us för bå­de Char­lot­ta Lars­sons Ame­lia och Igor Ba­kans Anc­kar­ström. De för­sö­ker i al­la fall spe­la sam­ti­digt som de sjung­er, det se­na­re gör de bå­de kraft­fullt och dra­ma­tiskt.

Nej, rös­ter­na är det ing­et fel på. Thi­a­go Aran­cams spin­to­te­nor pas­sar rol­len som Gusta­vo ut­märkt. Dess tät­het och styr­ka hål­ler ställ­ning­ar­na mot bå­de kör och or­kes­ter. Ewa Wo­laks Ul­ri­ca gör en fin vo­kal in­sats. Pi­er Gi­or­gio Mo­ran­di le­der or­kes­tern med sä­ker men kans­ke ock­så en smu­la oen­ga­ge­rad hand. De dra­ma­tis­ka mo­ment som finns i par­ti­tu­ret kom­mer in­te rik­tigt till sin rätt. Möj­li­gen har det att gö­ra med att det är just dra­ma­ti­ken som i den­na upp­sätt­ning sak­nas så det hörs.

VER­DI: MAS­KE­RAD­BA­LEN

Pre­miär 26 mars, be­sökt fö­re­ställ­ning 27 april 2016. Di­ri­gent: Pi­er Gi­or­gio Mo­ran­di Re­gi: Leo Musca­ti Sce­no­gra­fi: Fe­de­ri­ca Pa­roli­ni Ko­stym: Sil­via Ay­mo­ni­no Ljus och rö­rel­se­in­struk­tion: Ales­sandro Ve­raz­zi So­lis­ter: Thi­a­go Aran­cam, Igor Ba­kan, Char­lot­ta Lars­son, Ewa Wo­lak, So­fie Asplund, Phil Ger­rard, Tho­mas Hil­debrandt, Ste­fa­no Ol­ce­se, Jonas Samu­els­son, To­bi­as Nilsson.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.