I TUNISIEN

OPERAKONSTEN

Jo tack, ganska bra. Operaintresset ökar starkt. Det har med den arabiska våren att göra, direkt och utan omsvep.

Jasminrevolutionen, som den kallas i Tunisien, började en decemberdag 2010 i småstaden Sidi Bouzid. En grönsakshandlare tände eld på sig själv sedan polisen konfiskerat hans vagn. Vreden hos den tunisiska medelklassen grundade sig i att grönsakshandlaren hade en akademisk examen men aldrig kunnat få något arbete, inte ens tillstånd att sälja tomater. Denna svåra situation kunde många akademiker känna igen sig i och de menade att ansvaret låg hos president Ben Ali, som flydde till Saudiarabien.

Fem år senare talar alla om hur intensivt livet och samhället förändrats sedan dess. Många hyllar mediernas frihet: förr ställde

man skor på dagstidningarna, i dag läser man dem intresserat. Filmen har utvecklats språngartat och radion har exploderat med många kanaler. Men den största utvecklingen har skett inom musiken: rap, folksång, persiskavikenrock, europeisk konstmusik och opera.

Théâtre municipal i huvudstaden Tunis är det närmaste man kommer ett operahus i Tunisien. Den vita byggnaden uppfördes under kolonialtiden 1902 i fransk-italiensk art nouveaustil och kallas ”kakan”, eftersom fasadens silhuett påminner om en orientalisk godsak. Teaterföreställningarna blev oerhört populära – i gästboken hittar vi namn som Sarah Bernhardt. Därför revs snart allt utom fasaden. Den nya fastigheten, färdig 1911, fick 1350 sittplatser i stället för 860.

Adressen är bästa tänkbara, mitt på stora avenyn i Tunis, och teaterhuset har balkong ut mot folklivet. Landets högsta hotell ligger på ena sidan och den hårt bevakade franska ambassaden på andra sidan. Detta är en gästspelsscen för konserter, teater och opera. På tredje raden finns en stor anläggning för luftkonditionering – vi befinner oss ju Nordafrika.

– Byggnaden totalrenoveras nu för 860 miljoner kronor, berättar teaterchefen Najet Fakhfakh, som är utbildad i Frankrike. I synnerhet akustiken ska genomgå stora förändringar.

– Genom åren har många utländska operaensembler spelat här, även Kairo-operan, fortsätter hon. I dag har konserterna i särklass mest publik och den ökar. Fullskalig opera ger vi bara någon gång om året, men vi flikar numera regelbundet in arior eller partier ur olika operaverk i konserterna.

Efter självständigheten 1956 fortsatte operaensemblerna att turnera. De flesta utbildade tunisier talar franska och gästspelen kom därför ofta från Paris eller franska provinsstäder. När Ben Ali tog makten 1987 inträffaden klar kursändring. Det europeiska kulturinflytandet skulle minska och den

2

tunisiska musikscenen i stället inriktas mot folkmusik och religiös musik, vilket också skedde. Därmed spenderade man ogärna offentliga pengar på operabesök.

Musikkontakterna med Italien har alltid varit starka. Teatro Massimo Bellini i Catania på Sicilien och Teatro Lirico di Cagliari på Sardinien har gamla kontakter med Tunisien. Från Tunis är det bara 31 mil fågelvägen till Palermo och där finns Teatro Massimo, ett av Europas största operahus. När operaintresset nu växer vänder sig intresserade tunisier inte sällan till Italien.

Hafadh Makni är professor på motsvarande Musikakademien i Tunis, på engelska National Higher Institute of Music Tunisia. Högskolan har drygt 500 elever och är landets stora kvalificerade högskoleutbildning för musiker, kompositörer och vokalister. Makni är även konstnärlig rådgivare åt den internationella festivalen på den romerska amfiteatern i gamla Kartago, strax väster om Tunis. I år äger den rum 18 juli–17 augusti.

Enligt Hafadh Makni har kampen efter Ben Alis fall handlat om att bekräfta Tunisiens identitet som medelhavsland med rötter i olika kulturer. Man har pekat på det rika arvet från fenicier, kartager, romare, vandaler, berber, ökenfolk, pirathärskare och turkar, liksom från Frankrike och Spanien. Den kampen har varit viktig för att skapa och acceptera en stor bredd i musiklivet. Den har också innefattat att skaffa hållbara argument mot såväl islamister som stränga vänster- eller högerkrafter som velat annektera musiken för eget bruk.

– Vi håller på att skapa en musikalisk grund för operakonst här i landet, säger Hafadh Makni, som är utbildad i en fransk intellektuell tradition och känner sig lika hemma i Latinkvarteren i Paris som på stora avenyn i Tunis.

– Men det finns problem, fortsätter han. Vi har ingen tradition av blåsinstrument, vilka ju ingår i operaverk. Där måste vi börja från grunden. Men vem vill spela ett instrument som det just nu inte finns särskilt mycket utrymme

för i vårt musikliv? Vi saknar också kunskap i exempelvis lyrisk västerländsk operainterpretation och här försöker vi rekrytera pedagoger från Östeuropa.

Sopranen Yosra Sekri är 28 år och en stor operaentusiast. Hon hävdar bestämt att det är den unga postrevolutionära generationen som uppskattar operakonst i Tunisien. Själv utbildades hon i sång och musik, både traditionell nordafrikansk och västerländsk. Vid tjugotvå drabbades hon av opera, närmare bestämt Mozart. Hennes favoritverk är Donizettis Lucia di Lammermoor.

– Jag tyckte om allt! De starka känslorna, karaktärerna, instrumenten, handlingen, stämningen, musiken … .

På kort tid har Yosra Sekri blivit ett uppskattat namn i Tunisiens musikliv. Bland mycket annat har hon sjungit arior på den internationella festivalen i Kartago, framträtt på operan i Taiwan och gjort en cd med texter av danske prins Fredrik. När Tunisien i april i år firade sin 60-årsdag som nation med en jubileumskonsert var hon ett av dragplåstren med en konsert kallad Songes Tunisiens.

– Mitt mål är att skapa operaverk som utgår direkt från mitt lands kultur, säger hon och ser mycket målmedveten ut. Och de ska göras på den tunisiska dialekten av arabiska. Det har aldrig gjorts och det är hög tid.

Man hör ekot av Verdi som också omsatte sin tids patriotism i musikdramatik.

Liknande ambitioner finns på andra håll och de speglar en djup strömning i tiden. Den tidigare finansministern Jalloul Ayed, som också är en kulturpersonlighet och beskyddare av olika verksamheter, skriver i dag på ett stort, brett musikdramatiskt verk om landets historia.

Arabvärlden utser, precis som Europa, varje år sin kulturhuvudstad. Utnämningen görs av Arabförbundet i samarbete med Unesco. Årets arabiska kulturhuvudstad är för övrigt Sfax i Tunisien. Sju mil därifrån ligger El Jem, en imponerande romersk amfiteater från 200-talet e. Kr., den största i Afrika med 35 000 sittplatser. Här ges varje år en stor festival för symfoniorkestrar – i den varma sommarnatten, med bara stearinljus som belysning. Årets datum är 30 juni–17 juli. Ingen opera. Men flera professionella påpekar att Tunisiens två stora internationella festivaler innebär klara fördelar för framtida operaäventyr. Här finns långa trådar att spinna vidare på.

I det stora grannlandet Algeriet var Constantine förra årets kulturhuvudstad, en gammal stad uppkallad efter Konstantin, den förste romerske kejsare som döptes.

Ett skäl till att Constantine fick titeln var stadens stiliga, renoverade, koloniala operahus som stod färdigt 1883. Fastigheten ritades av eleven till Parisoperans arkitekt Charles Garnier, Jeanémile Resplandy, f.ö. samme arkitekt som ritat operahuset i Tunis. Verksamheten ombildades på 1970-talet till regionteater.

Från den långa franska tiden finns det i Algeriet ytterligare tre operahus – i huvudstaden Alger, i Oran och i Annaba, ännu en urgammal kulturstad. Alla är upprustade. Sedan 2012 pågår byggandet av en ny stor opera i Alger som ska ha plats för 1400 personer, en gåva från Kina som genom att uppföra kulturbyggnader överallt i Afrika räknar med att få intressanta råvarukontrakt. Verksamheten ska drivas i nära samarbete med Pekingoperan. Ingvar von Malmborg