I TU­NI­SI­EN

OPER­A­KONS­TEN

Tidskriften OPERA - - Reportage - SKRIBENT: ING­VAR VON MALM­BORG

Jo tack, gans­ka bra. Ope­ra­in­tres­set ökar starkt. Det har med den ara­bis­ka vå­ren att gö­ra, di­rekt och ut­an om­svep.

Jas­m­in­re­vo­lu­tio­nen, som den kal­las i Tu­ni­si­en, bör­ja­de en de­cem­ber­dag 2010 i små­sta­den Si­di Bou­zid. En grön­saks­hand­la­re tän­de eld på sig själv se­dan po­li­sen kon­fis­ke­rat hans vagn. Vre­den hos den tu­ni­sis­ka me­del­klas­sen grun­da­de sig i att grön­saks­hand­la­ren ha­de en aka­de­misk ex­a­men men ald­rig kun­nat få nå­got ar­be­te, in­te ens till­stånd att säl­ja to­ma­ter. Den­na svå­ra si­tu­a­tion kun­de många aka­de­mi­ker kän­na igen sig i och de me­na­de att an­sva­ret låg hos pre­si­dent Ben Ali, som flyd­de till Sau­dia­ra­bi­en.

Fem år se­na­re ta­lar al­la om hur in­ten­sivt li­vet och sam­häl­let för­änd­rats se­dan dess. Många hyl­lar me­di­er­nas fri­het: förr ställ­de

man skor på dags­tid­ning­ar­na, i dag lä­ser man dem in­tres­se­rat. Fil­men har ut­veck­lats språng­ar­tat och ra­di­on har ex­plo­de­rat med många ka­na­ler. Men den störs­ta ut­veck­ling­en har skett in­om mu­si­ken: rap, folk­sång, per­siska­vi­ken­rock, eu­ro­pe­isk konst­mu­sik och opera.

Théât­re mu­ni­ci­pal i hu­vud­sta­den Tu­nis är det när­mas­te man kom­mer ett ope­ra­hus i Tu­ni­si­en. Den vi­ta bygg­na­den upp­för­des un­der ko­lo­ni­al­ti­den 1902 i fransk-ita­li­ensk art nou­veau­stil och kal­las ”ka­kan”, ef­tersom fa­sa­dens sil­hu­ett på­min­ner om en ori­en­ta­lisk god­sak. Te­a­ter­fö­re­ställ­ning­ar­na blev oer­hört po­pu­lä­ra – i gäst­bo­ken hit­tar vi namn som Sa­rah Bern­hardt. Där­för revs snart allt ut­om fa­sa­den. Den nya fas­tig­he­ten, fär­dig 1911, fick 1350 sitt­plat­ser i stäl­let för 860.

Adres­sen är bäs­ta tänk­ba­ra, mitt på sto­ra ave­nyn i Tu­nis, och te­a­ter­hu­set har bal­kong ut mot folk­li­vet. Lan­dets högs­ta ho­tell lig­ger på ena si­dan och den hårt be­va­ka­de frans­ka am­bas­sa­den på and­ra si­dan. Det­ta är en gäst­spels­scen för kon­ser­ter, te­a­ter och opera. På tred­je ra­den finns en stor an­lägg­ning för luft­kon­di­tio­ne­ring – vi be­fin­ner oss ju Nord­af­ri­ka.

– Bygg­na­den to­tal­re­no­ve­ras nu för 860 mil­jo­ner kro­nor, be­rät­tar te­a­ter­che­fen Na­jet Fak­hfakh, som är ut­bil­dad i Frank­ri­ke. I syn­ner­het aku­sti­ken ska ge­nom­gå sto­ra för­änd­ring­ar.

– Ge­nom åren har många ut­länds­ka ope­ra­en­semb­ler spe­lat här, även Kai­ro-operan, fort­sät­ter hon. I dag har kon­ser­ter­na i sär­klass mest publik och den ökar. Full­ska­lig opera ger vi ba­ra nå­gon gång om året, men vi fli­kar nu­me­ra regelbundet in ari­or el­ler par­ti­er ur oli­ka opera­verk i kon­ser­ter­na.

Ef­ter själv­stän­dig­he­ten 1956 fort­sat­te ope­ra­en­semb­ler­na att tur­ne­ra. De fles­ta ut­bil­da­de tu­ni­si­er ta­lar frans­ka och gäst­spe­len kom där­för of­ta från Pa­ris el­ler frans­ka pro­vins­stä­der. När Ben Ali tog mak­ten 1987 in­träf­fa­den klar kur­sänd­ring. Det eu­ro­pe­is­ka kul­turin­fly­tan­det skul­le mins­ka och den

2

tu­ni­sis­ka mu­siksce­nen i stäl­let in­rik­tas mot folk­mu­sik och re­li­giös mu­sik, vil­ket ock­så sked­de. Där­med spen­de­ra­de man ogär­na of­fent­li­ga peng­ar på ope­ra­besök.

Mu­sik­kon­tak­ter­na med Ita­li­en har all­tid va­rit star­ka. Te­atro Mas­si­mo Bel­li­ni i Ca­ta­nia på Si­ci­li­en och Te­atro Li­ri­co di Cag­li­a­ri på Sar­di­ni­en har gam­la kon­tak­ter med Tu­ni­si­en. Från Tu­nis är det ba­ra 31 mil få­gel­vä­gen till Pa­ler­mo och där finns Te­atro Mas­si­mo, ett av Eu­ro­pas störs­ta ope­ra­hus. När ope­ra­in­tres­set nu väx­er vän­der sig in­tres­se­ra­de tu­ni­si­er in­te säl­lan till Ita­li­en.

Ha­fadh Mak­ni är pro­fes­sor på mot­sva­ran­de Mu­sika­ka­de­mi­en i Tu­nis, på eng­els­ka Na­tio­nal Hig­her In­sti­tu­te of Mu­sic Tu­ni­sia. Hög­sko­lan har drygt 500 ele­ver och är lan­dets sto­ra kva­li­fi­ce­ra­de hög­sko­le­ut­bild­ning för mu­si­ker, kom­po­si­tö­rer och vo­ka­lis­ter. Mak­ni är även konst­när­lig råd­gi­va­re åt den in­ter­na­tio­nel­la fes­ti­va­len på den ro­mers­ka am­fi­te­a­tern i gam­la Kar­ta­go, strax väs­ter om Tu­nis. I år äger den rum 18 ju­li–17 au­gusti.

En­ligt Ha­fadh Mak­ni har kam­pen ef­ter Ben Alis fall hand­lat om att be­kräf­ta Tu­ni­si­ens iden­ti­tet som me­del­havs­land med röt­ter i oli­ka kul­tu­rer. Man har pe­kat på det ri­ka ar­vet från fe­ni­ci­er, kar­ta­ger, ro­ma­re, van­da­ler, ber­ber, öken­folk, pi­rat­härs­ka­re och tur­kar, lik­som från Frank­ri­ke och Spa­ni­en. Den kam­pen har va­rit vik­tig för att ska­pa och ac­cep­te­ra en stor bredd i mu­sik­li­vet. Den har ock­så in­ne­fat­tat att skaf­fa håll­ba­ra ar­gu­ment mot så­väl isla­mis­ter som stränga väns­ter- el­ler hö­ger­kraf­ter som ve­lat an­nek­te­ra mu­si­ken för eget bruk.

– Vi hål­ler på att ska­pa en mu­si­ka­lisk grund för oper­a­konst här i lan­det, sä­ger Ha­fadh Mak­ni, som är ut­bil­dad i en fransk in­tel­lek­tu­ell tra­di­tion och kän­ner sig li­ka hem­ma i La­tin­kvar­te­ren i Pa­ris som på sto­ra ave­nyn i Tu­nis.

– Men det finns pro­blem, fort­sät­ter han. Vi har ing­en tra­di­tion av blås­in­stru­ment, vil­ka ju in­går i opera­verk. Där mås­te vi bör­ja från grun­den. Men vem vill spe­la ett in­stru­ment som det just nu in­te finns sär­skilt myc­ket ut­rym­me

för i vårt mu­sik­liv? Vi sak­nar ock­så kun­skap i ex­em­pel­vis ly­risk väs­ter­ländsk ope­rain­ter­pre­ta­tion och här för­sö­ker vi re­kry­te­ra pe­da­go­ger från Ös­teu­ro­pa.

So­pra­nen Yos­ra Sekri är 28 år och en stor ope­ra­en­tu­si­ast. Hon häv­dar be­stämt att det är den unga postre­vo­lu­tio­nä­ra ge­ne­ra­tio­nen som upp­skat­tar oper­a­konst i Tu­ni­si­en. Själv ut­bil­da­des hon i sång och mu­sik, bå­de tra­di­tio­nell nord­af­ri­kansk och väs­ter­ländsk. Vid tju­gotvå drab­ba­des hon av opera, när­ma­re be­stämt Mo­zart. Hen­nes fa­vo­rit­verk är Do­ni­zet­tis Lu­cia di Lam­mer­mo­or.

– Jag tyck­te om allt! De star­ka käns­lor­na, ka­rak­tä­rer­na, in­stru­men­ten, hand­ling­en, stäm­ning­en, mu­si­ken … .

På kort tid har Yos­ra Sekri bli­vit ett upp­skat­tat namn i Tu­ni­si­ens mu­sik­liv. Bland myc­ket an­nat har hon sjung­it ari­or på den in­ter­na­tio­nel­la fes­ti­va­len i Kar­ta­go, fram­trätt på operan i Tai­wan och gjort en cd med tex­ter av dans­ke prins Fred­rik. När Tu­ni­si­en i april i år fi­ra­de sin 60-års­dag som na­tion med en ju­bi­le­ums­kon­sert var hon ett av drag­plåst­ren med en kon­sert kal­lad Song­es Tu­ni­si­ens.

– Mitt mål är att ska­pa opera­verk som ut­går di­rekt från mitt lands kul­tur, sä­ger hon och ser myc­ket mål­med­ve­ten ut. Och de ska gö­ras på den tu­ni­sis­ka di­a­lek­ten av ara­bis­ka. Det har ald­rig gjorts och det är hög tid.

Man hör ekot av Ver­di som ock­så om­sat­te sin tids pat­ri­o­tism i mu­sik­dra­ma­tik.

Lik­nan­de am­bi­tio­ner finns på and­ra håll och de speg­lar en djup ström­ning i ti­den. Den ti­di­ga­re fi­nans­mi­nis­tern Jal­loul Ay­ed, som ock­så är en kul­tur­per­son­lig­het och be­skyd­da­re av oli­ka verk­sam­he­ter, skri­ver i dag på ett stort, brett mu­sik­dra­ma­tiskt verk om lan­dets histo­ria.

Arab­värl­den ut­ser, pre­cis som Eu­ro­pa, var­je år sin kul­tur­hu­vud­stad. Ut­näm­ning­en görs av Arab­för­bun­det i sa­m­ar­be­te med Une­sco. Årets ara­bis­ka kul­tur­hu­vud­stad är för öv­rigt Sfax i Tu­ni­si­en. Sju mil där­i­från lig­ger El Jem, en im­po­ne­ran­de ro­mersk am­fi­te­a­ter från 200-ta­let e. Kr., den störs­ta i Af­ri­ka med 35 000 sitt­plat­ser. Här ges var­je år en stor fes­ti­val för sym­fo­nior­kest­rar – i den var­ma som­mar­nat­ten, med ba­ra ste­a­rin­ljus som be­lys­ning. Årets da­tum är 30 ju­ni–17 ju­li. Ing­en opera. Men fle­ra pro­fes­sio­nel­la på­pe­kar att Tu­ni­si­ens två sto­ra in­ter­na­tio­nel­la fes­ti­va­ler in­ne­bär kla­ra för­de­lar för fram­ti­da ope­raä­ven­tyr. Här finns långa trå­dar att spin­na vi­da­re på.

I det sto­ra grann­lan­det Al­ge­ri­et var Con­stan­ti­ne för­ra årets kul­tur­hu­vud­stad, en gam­mal stad upp­kal­lad ef­ter Kon­stan­tin, den förs­te ro­mers­ke kej­sa­re som döp­tes.

Ett skäl till att Con­stan­ti­ne fick ti­teln var sta­dens sti­li­ga, re­no­ve­ra­de, ko­lo­ni­a­la ope­ra­hus som stod fär­digt 1883. Fas­tig­he­ten ri­ta­des av ele­ven till Pa­ri­so­pe­rans ar­ki­tekt Charles Gar­ni­er, Je­ané­mi­le Res­plan­dy, f.ö. sam­me ar­ki­tekt som ri­tat ope­ra­hu­set i Tu­nis. Verk­sam­he­ten om­bil­da­des på 1970-ta­let till re­gi­on­te­a­ter.

Från den långa frans­ka ti­den finns det i Al­ge­ri­et yt­ter­li­ga­re tre ope­ra­hus – i hu­vud­sta­den Al­ger, i Oran och i An­na­ba, än­nu en ur­gam­mal kul­turstad. Al­la är upp­rus­ta­de. Se­dan 2012 på­går byg­gan­det av en ny stor opera i Al­ger som ska ha plats för 1400 per­so­ner, en gå­va från Ki­na som ge­nom att upp­fö­ra kul­tur­bygg­na­der över­allt i Af­ri­ka räk­nar med att få in­tres­san­ta rå­va­ru­kon­trakt. Verk­sam­he­ten ska dri­vas i nä­ra sa­m­ar­be­te med Pe­kingo­pe­ran. Ing­var von Malm­borg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.