Hol­län­da­ren

Den f ly­gan­de

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - OPE­RA PÅ SKÄ­RET, KOPPARBERG • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FO­TO: AN­DERS HYLTHÉN

Sam­ma dag som Den fly­gan­de hol­län­da­ren ha­de pre­miär på Ope­ra på Skä­ret i Bergs­la­gen sän­des ope­ran i en ra­di­o­ö­ver­fö­ring från Bay­reuth. En kraf­tigt chev­ro­te­ran­de Sen­ta i etern lu­ra­de en be­kant till mig att tro att det var en ut­sänd­ning från Skä­ret. ”De har väl in­te lyc­kats få tag på en skap­lig so­pran”, me­na­de han. Men som be­kant är ju in­te allt guld som glim­mar. Me­dan det äre­vör­di­ga Bay­reut­hs Sen­ta yla­de som ett ut­ryck­nings­for­don var det den­na som­mar i en trä­la­da i Kopparberg en Sen­ta av yp­pers­ta klass stod att fin­na.

Den unga nors­ka so­pra­nen Eli­sa­beth Tei­ge är ett verk­ligt lyc­ko­kast. Re­dan de in­le­dan­de pi­a­nis­si­mo­na i spinnsce­nen skvall­rar om en vac­ker timb­re och en rak kon­trol­le­rad so­pran. Den vo­kalt knö­li­ga bal­la­den och de sto­ra kon­fron­ta­tio­ner­na i and­ra ak­ten be­mäst­rar hon su­ve­ränt och med glans­full höjd. Tei­ge är re­dan in­bo­kad som Sen­ta i Frank­furt, ef­ter att ha gjort rol­len i Oslo, (där hon även ska sjunga Fi­de­lio) och tycks be­fin­na sig pre­cis i bör­jan av sin kar­riär.

Den fly­gan­de hol­län­da­ren från 1843 är Ri­chard Wag­ners förs­ta mog­na ope­ra och byg­ger på en text av He­in­rich He­i­ne som i sin tur är ba­se­rad på en le­gend om oce­a­ner­nas Ahas­ve­rus, ha­vens vand­ran­de ju­de, som en gång vart sjun­de år tillåts kom­ma i land för att se om nå­gon kvin­na är be­redd att ge ho­nom sin fräl­san­de famn. Ver­ket, som på sin tid blan­da­de gam­malt och nytt i tysk ope­ratra­di­tion, kny­ter an till då­ti­dens fai­bles­se för skräck­ro­man­tik och Sen­ta kom att bli den förs­ta i ra­den av wag­ners­ka kvin­no­ge­stal­ter som gör sin egen of­fer­död till kär­le­kens högs­ta dygd.

Nå­gon ny­tolk­ning el­ler på an­nat sätt apart läsart kan man knap­past spå­ra i Sten Niclas­sons re­gi. Det är en he­der­ligt tra­di­tio­nell upp­sätt­ning med lätt mo­di­fi­e­rad tids­ram. Me­lo­din på Skä­ret tycks va­ra att till­han­da­hål­la stan­dar­do­pe­ror för en bred publik, pre­sen­te­ra­de i nå­gorlun­da ”verk­t­rog­na” upp­sätt­ning­ar ut­an att för den skull va­ra dam­mi­ga el­ler torf­ti­ga. Det är gott och väl så.

Niclas­son – som även ba­sar över verk­sam­he­ten på Skä­ret – har för­lagt hand­ling­en till en norsk fis­ke­by un­der mel­lan­k­rigs­ti­den. Livs­vill­ko­ren är hår­da och det al­le­stä­des när­va­ran­de ha­vet pis­kar si­na salt­stänk­ta vå­gor med ödes­mät­tad fre­ne­si. Trak­tens ma­tro­ser sli­ter med att land­sät­ta en jol­le när plöts­ligt två blod­rö­da se­gel skju­ter upp över kaj­kan­ten. En­kelt men isan­de ef­fekt­fullt i Sven Öst­bergs spar­sam­ma sce­no­gra­fi.

Un­der den av Svens­ka Kam­ma­ror­kes­tern och den unge tys­ke di­ri­gen­ten Mi­chael Bal­ke flott fram­för­da uver­ty­ren med dess agi­te­ra­de bleck­fan­fa­rer (jag för­bluf­fas över Öre­broor­kes­terns höga ni­vå) pro­ji­ce­ras i fon­den rör­li­ga bil­der på ett bru­san­de hav.

Sen­ta sit­ter re­dan som li­ten flic­ka och glor storögt med sin am­ma Ma­ry i boken om Den fly­gan­de hol­län­da­ren. Barn­doms­in­tryck som i vux­en ål­der le­der till vad som i dag med en psy­ki­a­trisk ter­mi­no­lo­gi skul­le be­teck­nas som psy­kos och su­i­cid.

I spinnsce­nen stic­kar trak­tens kvin­nor lu­se­kof­tor som his­sas upp och ner i en ställ­ning me­dan Sen­ta i ljust som­mar­lätt i den be­röm­da bal­la­den, tilli­ka ope­rans dra­ma­tis­ka epi­cent­rum, skräm­mer slag på si­na med­syst­rar med si­na mör­ka pro­fe­ti­or och sin själv­på­tag­na för­ut­be­stäm­mel­se.

Det är över­lag myc­ket hög ni­vå på sång­a­ren­semb­len i den­na väl­gjor­da upp­sätt­ning som även pryds av An­na Kjells­dot­ters vack­ra ko­sty­mer i vad som tycks va­ra norsk folk­lo­re.

Den ame­ri­kans­ke ba­ry­to­nen Tho­mas Hall gör en kon­turskarp hol­län­da­re i mörk lä­der­rock, vars de­mo­ni dock lätt ham­nar i skug­gan av den själv­ly­san­de Tei­ge. Han köp­slår om dot­terns öde med Sen­tas far Da­land, en jo­vi­a­lisk skepps­re­da­re och fa­briksä­ga­re vars frynt­li­ga ton­gång­ar vac­kert och klang­fullt sjungs av Jens-er­ik Aas­bø, en ung norsk bas man vill hö­ra mer av. Den dans­ke te­no­ren Mag­nus Vi­gi­li­us som Er­ik, Sen­tas för­ut­be­stäm­de fäst­man, får sin värld gru­sad och an­för med stor när­va­ro och vo­kal in­ten­si­tet ut­sikts­löst si­na tvi­vel mot de plöts­ligt om­kas­ta­de spel­reg­ler­na. Hur sät­ter man stopp för be­satt­het är frå­gan.

Ett ut­rops­tec­ken ock­så för te­no­ren Mar­kus Pet­ters­son, vars sjö­mans­sång kling­ar av­klar­nat och skönt när jol­len är på plats.

WAG­NER: DEN FLY­GAN­DE HOL­LÄN­DA­REN

Pre­miär 30 ju­li, be­sökt fö­re­ställ­ning 4 au­gusti 2016. Di­ri­gent: Mi­chael Bal­ke Re­gi: Sten Niclas­son Sce­no­gra­fi: Sven Öst­berg Ko­stym: An­na Kjells­dot­ter Ljus: Ke­vin Wyn-jo­nes So­lis­ter: Eli­sa­beth Tei­ge, Tho­mas Hall, Jens-er­ik Aas­bø, Mag­nus Vi­gi­li­us, Su­san­na Sund­berg, Mar­kus Pet­ters­son.

Eli­sa­beth Tei­ge som Sen­ta

Scen ur Den fly­gan­de hol­län­da­ren

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.