– The truth beyond

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - YSTADS TE­A­TER • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: MAR­TIN FRECH

Så har då den så äls­ka­de Ystad­kom­mis­sa­ri­en Kurt Wal­lan­der till slut även bli­vit ope­rahjäl­te. Det­ta ini­ti­e­ra­des av den tys­ke di­ri­gen­ten Philipp Ame­lung, som för någ­ra år se­dan lett ett verk av den svens­ke kyr­ko­mu­sik­ton­sät­ta­ren Fred­rik Six­ten och tyck­te att den­ne skul­le pas­sa som Wal­lan­der-ton­sät­ta­re. Det tyck­te ock­så Six­ten. Hen­ning Man­kell ha­de inga in­vänd­ning­ar men fick ald­rig upp­le­va slut­re­sul­ta­tet. Ame­lung, som är mu­sik­di­rek­tor vid uni­ver­si­te­tet i Tü­bing­en, fick si­na ar­bets­gi­va­re med på to­ner­na, och i ju­li bör­ja­de Kurt Wal­lan­der sjunga of­fent­ligt i den gam­la württem­bergs­ka uni­ver­si­tets­sta­den. I au­gusti gavs som sig bör någ­ra föreställningar även i den wal­lan­ders­ka uror­ten Ys­tad.

Li­bret­tot är för­fär­di­gat av dra­ma­ti­kern Klas Abra­hams­son med för­flu­tet i Wal­lan­der-bran­schen. Bå­de han och Fred­rik Six­ten är driv­na proffs. Det är en drygt tre tim­mar lång fö­re­ställ­ning med re­la­tivt få lon­gö­rer men med fle­ra för­tä­ta­de höjd­punk­ter som skick­ligt byggs upp bå­de mu­si­ka­liskt och dra­ma­tur­giskt. Six­tens mu­sik kal­las för ”stilplu­ra­lis­tisk” i de ge­ne­rö­sa pro­gram­kom­men­ta­rer­na från uni­ver­si­te­tet i Tü­bing­en. Det lå­ter fint, men man kan ock­så an­vän­da sy­no­ny­men eklek­tisk för den här ty­pen av mu­sik, som fing­er­fär­digt häm­tar in­spi­ra­tion från al­la tänk­ba­ra håll. Den är film­mu­si­ka­liskt dra­ma­ti­se­ran­de med mu­si­kalk­li­ché­er på en del stäl­len, men den är in­falls­rik och va­ri­e­rad och går lyss­nar­na till mö­tes ut­an att va­ra di­rekt in­smick­ran­de. Six­ten har en till­ta­lan­de at­ti­tyd som ope­ra­ton­sät­ta­re, på­min­nan­de li­tet om den ope­ra­es­te­tik som på se­na­re de­cen­ni­er ut­veck­lats i USA, och som där gjort att många ny­skriv­na ope­ror kun­nat nå en bre­da­re publik än vad som bru­kar ske med ny­skriv­na verk i den mer so­fisti­ke­ra­de eu­ro­pe­is­ka opera­värl­den.

W – The truth beyond med den käc­ka un­der­ti­teln Wal­lan­der go­es ope­ra (det sjungs på eng­els­ka i den­na svensk-tys­ka ad­ap­tion) bör­jar där den sis­ta av Wal­lan­der-fil­mer­na slu­tar. Kom­mis­sa­ri­en ska just gå i pen­sion och har dess­utom di­a­gnos­ti­se­rats med alz­hei­mer. De­fi­ni­tivt slut med ho­nom allt­så men in­te rik­tigt. Ett gam­malt fall poc­kar på om­pröv­ning. Wal­lan­der ha­de en gång lyc­kats få en son fälld för mord på sin far, och nu har so­nen av­tjä­nat sitt straff. Han dy­ker upp på pen­sions­fes­ten och lyc­kas över­ty­ga Wal­lan­der och po­lis­dot­tern Lin­da om att han är oskyl­dig. Det nys­tas i det för­flut­na, och åter­blic­kar­na från förr är snyggt in­fo­ga­de.

Till slut vi­sar det sig att det he­la hand­lar om trans­sex­u­a­li­tet. Den mör­da­de var bi­o­lo­giskt född som kvin­na men men­talt en man. Han mob­ba­des svårt i si­na ton­år, blev gra­vid ef­ter en våld­täkt men

lyc­ka­des hem­li­gen trans­for­me­ra sig till den man han all­tid känt sig som. Fel per­son får re­da på hem­lig­he­ten, vil­ket le­der till dråp, och den oskyl­di­ge so­nen tar hell­re på sig straf­fet än av­slö­jar att hans far bi­o­lo­giskt sett var hans mor.

Det här är en bra histo­ria, som te­ma­ti­se­rar ett äm­ne som länge va­rit och del­vis fort­fa­ran­de är ta­bu­be­lagt. Nu­me­ra dock myc­ket ak­tu­ellt ge­nom en ak­tiv hb­tq-rö­rel­se. I ope­rans histo­ria vim­lar det vis­ser­li­gen av que­e­ra per­so­ner, men W – The truth beyond sät­ter pro­ble­met un­der de­batt på ett helt an­nat sätt.

Det kun­de dock ha bli­vit ett star­ka­re verk om man ploc­kat bort själ­va för­ut­sätt­ning­en för pro­jek­tet, den lätt de­men­te kom­mis­sa­ri­en i Ys­tad. En po­pu­lär­kul­tu­rell hjäl­te som Wal­lan­der bär med sig en allt­för tyng­an­de ryggsäck av onö­di­ga kon­no­ta­tio­ner. En ano­nym ut­re­da­re ut­an al­la des­sa po­pu­lä­ra ro­ma­ner och fil­mer i ba­ga­get ha­de kun­nat gö­ra histo­ri­en skar­pa­re.

Pro­duk­tio­nen har in­te ut­ar­be­tats vid nå­got or­di­na­rie ope­ra­hus ut­an vid ett uni­ver­si­tet, där den ock­så på nå­got vis tycks ha in­te­gre­rats i un­der­vis­ning­en. Re­gis­sö­ren Ju­lia Ri­e­gel har dock be­ty­dan­de er­fa­ren­het från tys­ka ope­ra­sce­ner, och det är ing­en tve­kan om att al­la med­ver­kan­de hän­gi­vet ar­be­tat med upp­gif­ten. Den vo­ka­la kva­li­te­ten va­ri­e­rar en del, men den svens­ka so­pra­nen Thérè­se Win­cent gör en stark in­sats lik­som te­no­ren Gusta­vo Mar­tín Sán­chez och den unga dans­kan Lis­beth Rasmus­sen Ju­el.

Den ut­märk­ta or­kes­tern La Ban­da från Nürn­berg un­der Philipp Ame­lungs led­ning träng­er ihop sig i det lil­la or­kes­ter­di­ket och spe­lar väl men ock­så väl starkt i den lil­la Ystad­te­a­terns be­grän­sa­de aku­stik.

SIX­TEN: W – THE TRUTH BEYOND

Ur­pre­miär i Tü­bing­en, Tyskland, 18 ju­li. Be­sökt fö­re­ställ­ning i Ys­tad 13 au­gusti 2016. Di­ri­gent: Philipp Ame­lung Re­gi: Ju­lia Ri­e­gel Sce­no­gra­fi: Mar­tin Fuchs Ko­stym: Su­san­ne Mar­schall och Er­win Fey­ersing­er So­lis­ter: Thérè­se Win­cent, Gusta­vo Mar­tín Sán­chez, Lis­beth Rasmus­sen Ju­el, Ma­ti­as Boc­chio, Jo­han­nes Fritsche, Vol­ker Bengl.

Thérè­se Win­cent och Jo­han­nes Fritsche

Scen ur W – The truth beyond

Scen ur Pu­ri­ta­ner­na

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.