Franca
I Martina Franca, en stad med femtiotusen invånare mitt på hålfoten av den italienska stöveln, pågår varje sommar en operafestival, Festival Valle d’itria, som på många sätt skiljer sig från Italiens många andra festivaler. Den har sitt namn efter den apuliska dalen som sträcker sig över en av Italiens äldsta kulturbygder, tillhörande Magna Graecia med rötter från 700 f. Kr. Trots att festivalen är inne på sin 42:a säsong och ett stort antal cd- och dvd-inspelningar har dokumenterat verksamheten, för den ändå en tillvaro ganska långt ifrån den internationella publik som brukar invadera det på sommaropera rika Italien.
Festivalen, som initierades 1975 av staden Martina Franca tillsammans med en av Italiens och världens främsta operakännare Rodolfo Celletti, har som sin huvudambition att återuppliva bortglömda operaverk och då inte bara av en enda utvald kompositör. Repertoaren sträcker sig över operakonstens samtliga fyra århundraden och även om en viss tonvikt ligger på det egna landet vill man i Martina Franca inte veta av språkliga och nationella gränser. Årets upplaga var dock helitaliensk och koncentrerade sig på två av traktens egna söner: Saverio Mercadante och den 200årsjubilerande Giovanni Paisiello, bägge söner av Apulien.
Huvudscenen är slottsgården till hertigpalatset Palazzo Ducale i Martina Franca med anor från 1600-talet, men man vill gärna att festivalen ska vara en angelägenhet för hela området, så spridningen av spelplatser är stor. I den närliggande staden Cisternino kunde man till exempel höra kortoperor som William Waltons Björnen och Samuel Barbers A hand of Bridge (som påstås var operalitteraturens kortaste opera, mindre än tio minuter) framförda på en stor modern teater av unga sångare från den till festivalen knutna Accademia del Belcanto ”Rodolfo Celletti”. En av de mest originella och förmodligen en av världens äldsta operascener var terrassen till en stor hotellanläggning, Masseria Fortificata San Francesco, ursprungligen ett gods med försvarsanläggning, konstruerad på 1600-talet som skydd mot turkisk invasion. Genom golvet på denna provisoriska operascen kunde man se ner på förhistoriska klippgrottor som utgjorde mänskliga boningar på 7 000-talet f.kr. Uråldrig eller grottlik var definitivt inte uppsättningen, Paisiellos Don Chisciotte della Mancia, i regi av Davide Garattini Raimondi. Därtill en instrumentalensemble ledd av Ettore Papadia och en ung, men professionell, sångarensemble i högform med tenoren David Ferri Durà som don Quijote och barytonen Salvatore Grigoli som Sancho Panza. Det blev festivalens mest fantasifulla och roligaste uppsättning.
Det är inte ofta man får vara med om en urpremiär på en opera av en av 1800-talets mest betydelsefulla operaskapare. Så får man kalla Saverio Mercadante, även om en opera av honom förmodligen inte kommer att framföras på våra breddgrader. Under sin halvsekellånga karriär kom Mercadante alltid att vara den eviga tvåan. Hans första opera uruppfördes under Rossinis storhetsperiod tre år efter Barberaren i Sevilla och hans sista ett år före Verdis Don Carlos. Trots många stora framgångar för Mercadante fanns det alltid en Bellini eller Donizetti eller som sagt Rossini och Verdi som tilldrog sig större uppmärksamhet.
Just Mercadantes Francesca da Rimini är nog det mest olycksdrabbade bland hans sextiotal operaalster. Den tragiska historien om den förbjudna kärleken mellan Francesca da Rimini och Paolo, odödliggjord av Dante i hans Inferno, utgör ju underlag för många andra operor, där Zandonais och Rachmaninovs är de mest bekanta. Felice Romani, tidens främste librettist, skrev librettot till Mercadantes opera men frångick det klassiska slutet, där Lanciotto genomborrar det bägge älskande i samma svärdshugg. Här blir Francesca dödligt sårad i ett försök att skydda Paolo när Lanciotto angriper sin bror varpå Paolo tar sitt liv.
Mercadante befann sig i Madrid när operan skrevs 1831. Han försökte flera gånger få den uppförd men det var som om verket var drabbat av en förbannelse. Varje gång operan skulle uppföras blev den av olika anledningar inställd; en gång tappade den tilltänkta primadonnan, tillika Mercadantes älskarinna, Adelaide Tosi, rösten
i skrivit
tonmåleri. Operan framfördes i Martina Franca också den med krafter som trots sin ungdom visade på en stark stilkänsla med en lagom blandning av tidstrogenhet och dramatisk vitalitet. Bland dessa måste särskilt Riccardo Angelo Strano som Bacchus nämnas – en countertenor med osedvanlig rik och varm klang, virtuositet och skådespelartalang.
Fabio Luisi ledde även en masterclass för unga sångare som på huvudscenen spelade en proffsig och rolig Così fan tutte.
Två systrar som förvirras i sina känslor till respektive pojkvän är också temat i Giovanni Paisiellos La grotta di Trofonio, det andra huvudnumret vid årets festival. Trofonio är en godmodig charlatan och självutnämnd filosof och trollkarl som använder en ”magisk” grotta för att lura godtrogna besökare, i detta fall en antikdyrkande italienare med två döttrar och deras tilltänkta friare. Besöket i grottan leder till diverse förvecklingar och missförstånd som på sedvanligt sätt leder till uppklarande och lyckligt slut. Här medverkade prestigefyllda sångare som basen Roberto Scandiuzzi i titelrollen. Andra etablerade sångare var Daniela Mazzucato och Domenico Colaianni. Ändå kunde denna konventionella uppsättning, signerad Alfonso Antoniozzi (regissör) och Giuseppe Grazioli (dirigent), inte övertyga om nödvändigheten av att återuppliva denna produkt av Paisiellos lättflytande men inte alltid minnesvärda operaskapande. Erik Graune