Fran­ca

Tidskriften OPERA - - News -

I Mar­ti­na Fran­ca, en stad med fem­ti­o­tu­sen in­vå­na­re mitt på hål­fo­ten av den ita­li­ens­ka stö­veln, på­går var­je som­mar en ope­ra­fes­ti­val, Fes­ti­val Val­le d’itria, som på många sätt skil­jer sig från Ita­li­ens många and­ra festivaler. Den har sitt namn ef­ter den apu­lis­ka da­len som sträc­ker sig över en av Ita­li­ens älds­ta kul­tur­byg­der, till­hö­ran­de Mag­na Grae­cia med röt­ter från 700 f. Kr. Trots att fes­ti­va­len är in­ne på sin 42:a säsong och ett stort an­tal cd- och dvd-in­spel­ning­ar har do­ku­men­te­rat verk­sam­he­ten, för den än­då en till­va­ro gans­ka långt ifrån den in­ter­na­tio­nel­la publik som bru­kar in­va­de­ra det på som­ma­ro­pe­ra ri­ka Ita­li­en.

Fes­ti­va­len, som ini­ti­e­ra­des 1975 av sta­den Mar­ti­na Fran­ca till­sam­mans med en av Ita­li­ens och värl­dens främs­ta oper­a­kän­na­re Ro­dol­fo Cel­let­ti, har som sin hu­vu­d­am­bi­tion att åter­uppli­va bort­glöm­da opera­verk och då in­te ba­ra av en en­da ut­vald kom­po­si­tör. Re­per­to­a­ren sträc­ker sig över oper­a­kons­tens samt­li­ga fy­ra år­hund­ra­den och även om en viss ton­vikt lig­ger på det eg­na lan­det vill man i Mar­ti­na Fran­ca in­te ve­ta av språk­li­ga och na­tio­nel­la grän­ser. Årets upp­la­ga var dock he­li­ta­li­ensk och kon­cen­tre­ra­de sig på två av trak­tens eg­na sö­ner: Sa­ve­rio Mer­ca­dan­te och den 200års­ju­bi­le­ran­de Gio­van­ni Pai­si­el­lo, bäg­ge sö­ner av Apu­li­en.

Hu­vud­sce­nen är slotts­går­den till her­tig­pa­lat­set Pa­laz­zo Duca­le i Mar­ti­na Fran­ca med anor från 1600-ta­let, men man vill gär­na att fes­ti­va­len ska va­ra en an­ge­lä­gen­het för he­la om­rå­det, så sprid­ning­en av spel­plat­ser är stor. I den när­lig­gan­de sta­den Cis­ter­ni­no kun­de man till ex­em­pel hö­ra kor­to­pe­ror som William Wal­tons Björ­nen och Samu­el Bar­bers A hand of Bridge (som på­stås var ope­ra­lit­te­ra­tu­rens kor­tas­te ope­ra, mind­re än tio mi­nu­ter) fram­för­da på en stor mo­dern te­a­ter av unga sång­a­re från den till fes­ti­va­len knut­na Ac­ca­de­mia del Bel­can­to ”Ro­dol­fo Cel­let­ti”. En av de mest ori­gi­nel­la och för­mod­li­gen en av värl­dens älds­ta ope­ra­sce­ner var ter­ras­sen till en stor ho­tel­lan­lägg­ning, Mas­se­ria For­ti­fi­ca­ta San Fran­ce­sco, ur­sprung­li­gen ett gods med för­svars­an­lägg­ning, kon­stru­e­rad på 1600-ta­let som skydd mot tur­kisk in­va­sion. Ge­nom gol­vet på den­na pro­vi­so­ris­ka ope­ra­scen kun­de man se ner på för­hi­sto­ris­ka klipp­grot­tor som ut­gjor­de mänsk­li­ga bo­ning­ar på 7 000-ta­let f.kr. Uråld­rig el­ler grott­lik var de­fi­ni­tivt in­te upp­sätt­ning­en, Pai­si­el­los Don Chisci­ot­te del­la Man­cia, i re­gi av Da­vi­de Ga­rat­ti­ni Rai­mon­di. Där­till en in­stru­men­ta­len­semb­le ledd av Et­to­re Pa­pa­dia och en ung, men pro­fes­sio­nell, sång­a­ren­semb­le i hög­form med te­no­ren Da­vid Fer­ri Durà som don Quijo­te och ba­ry­to­nen Sal­va­to­re Gri­go­li som San­cho Pan­za. Det blev fes­ti­va­lens mest fan­ta­si­ful­la och ro­li­gas­te upp­sätt­ning.

Det är in­te of­ta man får va­ra med om en ur­pre­miär på en ope­ra av en av 1800-ta­lets mest be­ty­del­se­ful­la ope­ra­ska­pa­re. Så får man kal­la Sa­ve­rio Mer­ca­dan­te, även om en ope­ra av ho­nom för­mod­li­gen in­te kom­mer att fram­fö­ras på vå­ra bredd­gra­der. Un­der sin halv­se­kel­långa kar­riär kom Mer­ca­dan­te all­tid att va­ra den evi­ga två­an. Hans förs­ta ope­ra urupp­för­des un­der Ros­si­nis stor­hets­pe­ri­od tre år ef­ter Bar­be­ra­ren i Se­vil­la och hans sista ett år fö­re Ver­dis Don Car­los. Trots många sto­ra fram­gång­ar för Mer­ca­dan­te fanns det all­tid en Bel­li­ni el­ler Do­ni­zet­ti el­ler som sagt Ros­si­ni och Ver­di som till­drog sig stör­re upp­märk­sam­het.

Just Mer­ca­dan­tes Fran­ce­sca da Ri­mi­ni är nog det mest olycks­drab­ba­de bland hans sex­tio­tal ope­raals­ter. Den tra­gis­ka histo­ri­en om den för­bjud­na kär­le­ken mel­lan Fran­ce­sca da Ri­mi­ni och Pa­o­lo, odöd­lig­gjord av Dan­te i hans In­fer­no, ut­gör ju un­der­lag för många and­ra ope­ror, där Zan­do­nais och Rach­ma­ni­novs är de mest be­kan­ta. Fe­lice Ro­ma­ni, ti­dens främs­te li­bret­tist, skrev li­bret­tot till Mer­ca­dan­tes ope­ra men från­gick det klas­sis­ka slu­tet, där Lan­ci­ot­to ge­nom­bor­rar det bäg­ge äls­kan­de i sam­ma svärds­hugg. Här blir Fran­ce­sca död­ligt så­rad i ett för­sök att skyd­da Pa­o­lo när Lan­ci­ot­to an­gri­per sin bror var­på Pa­o­lo tar sitt liv.

Mer­ca­dan­te be­fann sig i Madrid när ope­ran skrevs 1831. Han för­sök­te fle­ra gång­er få den upp­förd men det var som om ver­ket var drab­bat av en för­ban­nel­se. Var­je gång ope­ran skul­le upp­fö­ras blev den av oli­ka an­led­ning­ar in­ställd; en gång tap­pa­de den till­tänk­ta pri­ma­don­nan, tilli­ka Mer­ca­dan­tes äls­ka­rin­na, Ade­lai­de To­si, rös­ten

i skri­vit

ton­må­le­ri. Ope­ran fram­för­des i Mar­ti­na Fran­ca ock­så den med kraf­ter som trots sin ung­dom vi­sa­de på en stark stil­käns­la med en la­gom bland­ning av tids­tro­gen­het och dra­ma­tisk vi­ta­li­tet. Bland des­sa mås­te sär­skilt Ric­car­do Ang­e­lo Stra­no som Bac­chus näm­nas – en counter­te­nor med osed­van­lig rik och varm klang, vir­tu­o­si­tet och skå­de­spelar­ta­lang.

Fa­bio Lu­i­si led­de även en mas­ter­class för unga sång­a­re som på hu­vud­sce­nen spe­la­de en proff­sig och ro­lig Così fan tut­te.

Två syst­rar som för­vir­ras i si­na käns­lor till re­spek­ti­ve pojk­vän är ock­så te­mat i Gio­van­ni Pai­si­el­los La grot­ta di Tro­fo­nio, det and­ra hu­vud­num­ret vid årets fes­ti­val. Tro­fo­nio är en god­mo­dig char­la­tan och självut­nämnd fi­lo­sof och troll­karl som an­vän­der en ”ma­gisk” grot­ta för att lu­ra god­trog­na be­sö­ka­re, i det­ta fall en an­tik­dyr­kan­de ita­li­e­na­re med två dött­rar och de­ras till­tänk­ta fri­a­re. Be­sö­ket i grot­tan leder till di­ver­se för­veck­ling­ar och miss­för­stånd som på sed­van­ligt sätt leder till upp­kla­ran­de och lyck­ligt slut. Här med­ver­ka­de pre­stige­fyll­da sång­a­re som ba­sen Ro­ber­to Scan­di­uz­zi i ti­tel­rol­len. And­ra eta­ble­ra­de sång­a­re var Da­ni­e­la Maz­zuca­to och Do­me­ni­co Co­lai­an­ni. Än­då kun­de den­na kon­ven­tio­nel­la upp­sätt­ning, sig­ne­rad Al­fon­so An­to­ni­oz­zi (re­gis­sör) och Gi­u­sep­pe Gra­zi­o­li (di­ri­gent), in­te över­ty­ga om nöd­vän­dig­he­ten av att åter­uppli­va den­na pro­dukt av Pai­si­el­los lätt­fly­tan­de men in­te all­tid min­nesvär­da ope­ra­ska­pan­de. Erik Grau­ne

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.