Fran­ce­sca da Ri­mi­ni

Tidskriften OPERA - - News -

och skyll­de på att hen­nes äls­ka­re just opas­san­de mu­sik för hen­ne.

Un­ge­fär sam­ti­digt var ope­ran tänkt att spe­las på La Sca­la, men föll då of­fer för de två pri­ma­don­nor­nas ri­va­li­tet. Gi­u­dit­ta Pas­ta ha­de bli­vit till­de­lad byx­rol­len som Pa­o­lo me­dan Gi­u­lia Gri­si skul­le sjunga ti­tel­rol­len, vil­ket gick La Pas­tas ära för­när. Fran­ce­sca da Ri­mi­ni skrin­la­des till för­mån för Bel­li­nis Nor­ma, där Pas­ta fick ti­tel­rol­len me­dan Gri­si fick nöja sig med Adal­gi­sas mind­re par­ti. Det­ta var ba­ra en av fle­ra an­led­ning­ar till att Mer­ca­dan­tes Fran­ce­sca olycks­drab­ba­des med på­följd att ope­ran to­talt föll i glöms­ka. Mot­stri­di­ga upp­gif­ter cir­ku­le­rar fort­fa­ran­de. I Gro­ves an­nars så till­för­lit­li­ga ope­ralex­i­kon kan man i sam­ma ar­ti­kel om Mer­ca­dan­te på ett stäl­le lä­sa att ope­ran ald­rig upp­för­des, på ett an­nat att den urupp­för­des i Madrid 1831. San­ning­en är den att par­ti­tu­ret va­rit om in­te för­svun­net, så bort­glömt än­da tills för någ­ra år se­dan då mu­si­ko­lo­gen Eli­sa­bet­ta Pasqui­ni gjor­de den text­kri­tis­ka ut­gå­va som nu är un­der­lag för den­na sen­sa­tio­nel­la ur­pre­miär i Mar­ti­na Fran­ca.

Och det vi får oss till livs är mo­gen och ge­ne­rös bel­can­to, stor­sla­gen, tra­gisk, pas­sio­ne­rad och gri­pan­de, med myc­ket av det som kän­ne­teck­nar Mer­ca­dan­tes mog­na mäs­ter­verk: den ka­rak­te­ris­tis­ka stor­lin­ji­ga sång­fra­sen, om­sorgs­full in­stru­men­te­ring och över­ras­kan­de rytm­för­skjut­ning­ar. Mar­ti­na Fran­ca-fes­ti­va­len har lyc­kats få världs­di­ri­gen­ten Fa­bio Lu­i­si som mu­si­ka­lisk le­da­re och han har gjort allt för att ge den­na märk­li­ga fö­del­se av en 180-årig bel­can­too­pe­ra en vär­dig upp­stån­del­se. Lu­i­si led­de den ha­bi­la Or­chest­ra In­ter­na­zio­na­le d'ita­lia med kon­cent­ra­tion, trans­pa­rens och pre­ci­sion och to­tal ly­hörd­het för sång­ar­na.

Den 86-åri­ge Pi­er Lui­gi Piz­zi, nes­tor bland re­gi­sce­no­gra­fer, an­vän­de her­tig­pa­lat­sets stränga grå­svar­ta mu­rar som en­da sce­no­gra­fi och lät en­dast svä­van­de slö­jor från bäg­ge si­dor av sce­nen åstad­kom­ma en ef­fekt­full dy­na­misk kon­trast mot den aske­tis­ka om­giv­ning­en. Det blev ett slå­en­de ut­tryck för den ödes­mät­ta­de bru­ta­li­te­ten och pas­sio­nen i histo­ri­en om Fran­ce­sca och Pa­o­lo. Det är tyd­ligt i al­la fes­ti­va­lens ma­ni­fes­ta­tio­ner att man på ett när­mast otidsen­ligt sätt vår­dar sig om bel­can­tots in­ners­ta kär­na. Från den högt be­läg­na sce­nen led­de två bryg­gor över or­kes­tern, där sång­ar­na vid de stör­re sång­num­ren gick ut och upp­rät­ta­de en när­ma­re kon­takt med publi­ken. Och ope­ran blev san­ner­li­gen en för­tä­tad upp­vis­ning i raf­fi­ne­rad skön­sång. Span­jors­kan Le­o­nor Bo­nil­la i ti­tel­rol­len har en rund slagg­fri so­pran med ovan­lig vär­me och in­ner­lig­het. Hen­ne jäm­bör­dig i byx­rol­len som Pa­o­lo var den ja­pans­ka mez­zon Aya Wa­ki­zo­no. De­ras du­et­ter i full­än­dad vo­kal sym­bi­os blev till and­lö­sa se­an­ser av väl­ljud. Myc­ket kom­pe­tent, i det dra­ma­tis­ka och ko­lo­ra­turkrä­van­de par­ti­et som Fran­ce­scas ma­ke Lan­ci­ot­to, var den tur­kis­ke te­no­ren Mert Süngü.

Yt­ter­li­ga­re en re­per­toa­rar­ke­o­lo­gisk ma­ni­fes­ta­tion gjor­des på en an­nan av fes­ti­va­lens många spel­plat­ser, klos­ter­går­den San Do­me­ni­co. Den ita­li­ens­ke kar­di­na­len Agosti­no Stef­fa­ni har un­der se­na­re tid bli­vit mer och mer upp­märk­sam­mad, in­te minst ge­nom Ce­ci­lia Bar­to­lis en­tu­si­as­tis­ka och ex­pres­si­va ny­tolk­ning­ar. Stef­fa­nis hän­del­se­ri­ka kar­riär som kom­po­si­tör och påv­lig nun­tie för­de ho­nom till fle­ra le­dan­de hov, bland an­nat till Lud­vig XIV:S. Stef­fa­ni var un­der slu­tet av 1600-ta­let an­ställd hos furs­ten av Han­no­ver och den­nes ny­öpp­na­de ope­ra­hus, för vil­ken han skrev en hand­full ope­ror, bland an­nat det här upp­för­da ope­ra­di­ver­ti­men­tot Bac­ca­na­li. Om man som ti­teln an­ty­der har vän­tat sig or­gi­as­tis­ka Bac­chus­fes­ter blir man be­svi­ken el­ler lät­tad.

Hand­ling­en är en löst sam­man­fo­gad pas­to­ral be­fol­kad av kys­ka her­dar och nym­fer som i kor­ta sce­ner vis­ser­li­gen för­be­re­der Bac­chus­fes­ter men för det mesta för­or­dar kysk­het och an­språks­lös­het som vägen till sann lyc­ka. Stef­fa­nis mu­sik väx­lar mel­lan vir­tu­o­sa ari­or i ti­dens ita­li­ens­ka manér med or­kestra­la in­slag och dans­num­mer, där ton­sät­ta­ren vi­sar lär­do­mar från Lul­lys or­kestra­la

Pre­miär 30 ju­li 2016. Di­ri­gent: Fa­bio Lu­i­si Re­gi, sce­no­gra­fi och ko­stym: Pi­er Lui­gi Piz­zi Ljus­de­sign: Ca­mil­la Pic­cio­ni So­lis­ter: Le­o­nor Bo­nil­la, Aya Wa­ki­zo­no, Mert Süngü, An­to­nio Di Mat­teo, La­ri­sa Mar­ti­nez, Iván Ayyón Ri­vas.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.