Francesca da Rimini
och skyllde på att hennes älskare just opassande musik för henne.
Ungefär samtidigt var operan tänkt att spelas på La Scala, men föll då offer för de två primadonnornas rivalitet. Giuditta Pasta hade blivit tilldelad byxrollen som Paolo medan Giulia Grisi skulle sjunga titelrollen, vilket gick La Pastas ära förnär. Francesca da Rimini skrinlades till förmån för Bellinis Norma, där Pasta fick titelrollen medan Grisi fick nöja sig med Adalgisas mindre parti. Detta var bara en av flera anledningar till att Mercadantes Francesca olycksdrabbades med påföljd att operan totalt föll i glömska. Motstridiga uppgifter cirkulerar fortfarande. I Groves annars så tillförlitliga operalexikon kan man i samma artikel om Mercadante på ett ställe läsa att operan aldrig uppfördes, på ett annat att den uruppfördes i Madrid 1831. Sanningen är den att partituret varit om inte försvunnet, så bortglömt ända tills för några år sedan då musikologen Elisabetta Pasquini gjorde den textkritiska utgåva som nu är underlag för denna sensationella urpremiär i Martina Franca.
Och det vi får oss till livs är mogen och generös belcanto, storslagen, tragisk, passionerad och gripande, med mycket av det som kännetecknar Mercadantes mogna mästerverk: den karakteristiska storlinjiga sångfrasen, omsorgsfull instrumentering och överraskande rytmförskjutningar. Martina Franca-festivalen har lyckats få världsdirigenten Fabio Luisi som musikalisk ledare och han har gjort allt för att ge denna märkliga födelse av en 180-årig belcantoopera en värdig uppståndelse. Luisi ledde den habila Orchestra Internazionale d'italia med koncentration, transparens och precision och total lyhördhet för sångarna.
Den 86-årige Pier Luigi Pizzi, nestor bland regiscenografer, använde hertigpalatsets stränga gråsvarta murar som enda scenografi och lät endast svävande slöjor från bägge sidor av scenen åstadkomma en effektfull dynamisk kontrast mot den asketiska omgivningen. Det blev ett slående uttryck för den ödesmättade brutaliteten och passionen i historien om Francesca och Paolo. Det är tydligt i alla festivalens manifestationer att man på ett närmast otidsenligt sätt vårdar sig om belcantots innersta kärna. Från den högt belägna scenen ledde två bryggor över orkestern, där sångarna vid de större sångnumren gick ut och upprättade en närmare kontakt med publiken. Och operan blev sannerligen en förtätad uppvisning i raffinerad skönsång. Spanjorskan Leonor Bonilla i titelrollen har en rund slaggfri sopran med ovanlig värme och innerlighet. Henne jämbördig i byxrollen som Paolo var den japanska mezzon Aya Wakizono. Deras duetter i fulländad vokal symbios blev till andlösa seanser av välljud. Mycket kompetent, i det dramatiska och koloraturkrävande partiet som Francescas make Lanciotto, var den turkiske tenoren Mert Süngü.
Ytterligare en repertoararkeologisk manifestation gjordes på en annan av festivalens många spelplatser, klostergården San Domenico. Den italienske kardinalen Agostino Steffani har under senare tid blivit mer och mer uppmärksammad, inte minst genom Cecilia Bartolis entusiastiska och expressiva nytolkningar. Steffanis händelserika karriär som kompositör och påvlig nuntie förde honom till flera ledande hov, bland annat till Ludvig XIV:S. Steffani var under slutet av 1600-talet anställd hos fursten av Hannover och dennes nyöppnade operahus, för vilken han skrev en handfull operor, bland annat det här uppförda operadivertimentot Baccanali. Om man som titeln antyder har väntat sig orgiastiska Bacchusfester blir man besviken eller lättad.
Handlingen är en löst sammanfogad pastoral befolkad av kyska herdar och nymfer som i korta scener visserligen förbereder Bacchusfester men för det mesta förordar kyskhet och anspråkslöshet som vägen till sann lycka. Steffanis musik växlar mellan virtuosa arior i tidens italienska manér med orkestrala inslag och dansnummer, där tonsättaren visar lärdomar från Lullys orkestrala