Theq ueen Fairy
Henry Purcells maskspel eller semiopera The Fairy Queen har länge beundrats för sin underbara musik, men hur ska man på en scen hantera detta sammelsurium av disparata inslag? Inte många har vågat försöket. I Glyndebourne producerades sommaren 2009 en fantastiskt lyckad version (dvd-utgåvan rekommenderas varmt!), där Jonathan Kent och Paul Brown på ett ytterst charmerande sätt fogat ihop alla lösa trådar med halvoperans själva ursprung, Shakespeares En midsommarnattsdröm. Och det är väl också det rimligaste sättet att få ordning på materialet att på något vis hitta Shakespeare i 1690-talets semiopera-extravaganser.
I Köpenhamn har den tysk-chilenska regissören och scenografen Aniara Amos gått en annan väg. Hon närmast undviker Shakespeare. Först kommer Puck, den drivne men lätt överspelande Ole Lemmeke, in på en tom scen. Han konstaterar att han hamnat i modern tid och fått en hel teater till sitt förfogande, varpå han kallar fram folk ur publiken som på sant metateatermanér får presentera sig med namn och nationalitet. Det ger Puck tillfälle att skämta om Brexit och passkontroller vid Kastrup med några deltagande engelsmän och svenskar. The Fairy Queen blir alltså ordentligt inplacerad i nutid. Så också i första scenen där Titania hamnar i modern gatumiljö. Det är en rolig och elegant scen med gråklädda män som rör sig i snyggt koreograferade gungande mönster och med en naivistisk dekor, där bilarna är barnsligt bemålade pappskivor, som bärs runt av illa dolda statister. Naivism och illusionsbrytande humor är också fortsättningsvis lyckade drag i scenografin.
Men vad händer med samtidstouchen? Tyvärr försvinner den efter gatuscenen, och inte dyker Shakespeare upp heller. Stycket förvandlas till en kavalkad av färggranna men föga sammanhängande scener, ibland riktigt roliga men några också på alltför billig farsnivå. Jag längtar hela tiden efter Shakespeare men hade också glatt accepterat något nytt och annorlunda, om det bara haft inre logik eller någon tydlig tråd som gått att följa. Aniara Amos idé att placera in Titania i en burlesk och bisarr samtid hade kanske gått att utveckla. Synd att hon inte fullföljde försöket.
Denna uppsättning på Gamle Scene är ändå tryggt i hamn eftersom Concerto Copenhagen under Lars Ulrik Mortensens ledning sitter i orkesterdiket, och som de brukar skapar de musikaliska mirakel tillsammans. Så fantastiskt plastiskt och levande! Jag jämförde litet med John Eliot Gardiners skivinspelning som framstår som alltför bleksiktigt anemisk vid sidan om.
Den allra finaste musiken att sjunga har Titania, inte minst den svindlande sköna ”Oh, let me weep”. Här sjungs hon av Maria Keohane med vacker, klar och utpräglad barockröst, där jag dock önskat en smula mer innerlighet i timbren. I övrigt agerar sex manliga och en kvinnlig sångare i en mängd olika roller, där det i åtskilliga fall är omöjligt att hålla reda på vem som är vem och vad vederbörande för tillfället föreställer för figur. Men det är ett gäng med stor scenisk leklust och god men inte exceptionell vokal kvalitet. Där återfinns bland annat den svenska countertenoren Daniel Carlsson och som kontrast årets Birgit Nilsson-stipendiat, den reslige basen Henning von Schulman, samt ett knippe engelska sångare med bästa Purcellvana.
PURCELL: THE FAIRY QUEEN
Premiär 9 september, besökt föreställning 18 september 2016. Dirigent: Lars Ulrik Mortensen Regi och scenografi: Aniara Amos Kostymdesign: Jorge Jara Ljusdesign: Thomas Bek Jensen Solister: Sine Bundgaard, Maria Keohane, Daniel Carlsson, Nicholas Mulroy, Ed Lyon, Henning von Schulman, Peter Harvey, Jakob Bloch Jespersen, Ole Lemmeke.