Li­o­ga­ba­lo

Tidskriften OPERA - - News - PA­LAIS GAR­NI­ER, PA­RIS • RE­CEN­SENT: CLAES WAH­LIN • FO­TO: AGATHE POUPENEY www.ope­ra­d­e­pa­ris.fr

Fran­ce­sco Ca­valli, ita­li­ensk kom­po­si­tör som föd­des 1602 och dog 1676, skrev ett otal ope­ror och var ef­ter Mon­te­ver­dis död den främs­te av oper­a­kom­po­si­tö­rer i Venedig. Han kom­po­ne­ra­de 41 ope­ror, varav 27 fort­fa­ran­de är be­va­ra­de. De se­nas­te åren har hans ope­ror fram­förts allt of­ta­re, till och med Drott­ning­holms­tea­tern gav Jason och Me­dea 2012. La Ca­listo är an­nars kanske den mest upp­märk­sam­ma­de.

Eli­o­ga­ba­lo har en nå­got skymd histo­ria. Den be­ställ­des till kar­ne­va­len 1668, men drogs av okänd an­led­ning till­ba­ka strax fö­re pre­miä­ren. Möj­li­gen är por­trät­tet av den ro­mers­ke kej­sa­ren He­li­o­ga­ba­lus, som härs­ka­de någ­ra år på 200-ta­let, allt­för starkt. Han härs­ka­de en­dast un­der fy­ra år och var in­te mer än ton­å­ring då. I ope­ran skild­ras han som en hän­syns­lös man som gör vad som helst för att få den kvin­na han trå­nar ef­ter.

Ope­rans funk­tion var än­då att tjä­na som ett slags furs­te­spe­gel, så möj­li­gen tram­pa­de Ca­valli och den ano­ny­me li­bret­tis­ten på öm­ma tår. En mind­re dra­ma­tisk hy­po­tes är att Ca­vallis stil be­fanns pas­sé, en hy­po­tes som stö­der sig på det fak­tum att en an­nan ope­ra med sam­ma äm­ne (av Gio­van­ni An­to­nio Bo­ret­ti) fick pre­miär i stäl­let. Ca­vallis ope­ra fick pre­miär be­tyd­ligt se­na­re, 1999 i Cre­ma, och har se­dan dess fram­förts un­der René Jacobs led­ning bå­de i Brys­sel och USA, 2004 och 2007. Got­ham Cham­ber Ope­ra gjor­de ock­så en upp­sätt­ning på en natt­klubb i New York 2013 och nu har ope­ran nått Gar­ni­e­ro­pe­ran i Pa­ris.

Re­gis­sö­ren Thomas Jol­ly har ti­di­ga­re ba­ra re­gis­se­rat te­a­ter, mest upp­märk­sam­mad för en ar­ton tim­mar lång Sha­kespe­a­re­upp­sätt­ning, de tre de­lar­na Hen­rik VI. Sce­niskt är Eli­o­ga­ba­lo in­te helt klock­ren, den sto­ra klos­sen på sce­nen som kan vri­das och skju­tas fram och till­ba­ka gniss­lar li­te väl myc­ket och de spot­lights som skär över den an­nars mör­ka sce­nen likt en rock­kon­sert, var nog en idé som såg bätt­re ut i re­gi­an­teck­ning­ar­na än som ma­te­ri­a­li­se­rad idé. Jol­ly har själv ut­tryckt att han för­sö­ker blan­da hög- och låg­kul­tur, men den­na gång blir det allt­för sökt.

Mu­si­ka­liskt är det där­e­mot myc­ket lyc­kat. Or­kes­tern Cap­pel­la Me­di­ter­ranea har en mjuk och böl­jan­de klang un­der Le­o­nar­do Gar­cía Alar­cóns led­ning och samt­li­ga so­lis­ter gör myc­ket go­da in­sat­ser. Elin Rom­bo, som här (lik­som Fagioli) de­bu­te­rar på Pa­ri­so­pe­ran, gör Eri­tea, som för­ned­rats av Eli­o­ga­ba­lo och äls­kar Gi­u­li­a­no (Va­ler Sa­ba­dus), har en väl sam­lad so­pran och Sa­ba­dus counter­te­nor är skör och tät på sam­ma gång.

Te­no­ren Paul Gro­ves Ales­sandro har auk­to­ri­tet och en mäk­tig te­nor, väl mat­chad av hans tro­lo­va­de Gem­mi­ra (Na­di­ne Si­er­ra), en av de kvin­nor Eli­o­ga­ba­lo sök­te läg­ra. Övri­ga mind­re rol­ler onämn­da, men de gör al­la bra ifrån sig.

Sist men främst, na­tur­ligt­vis, är Franco Fagioli i ti­tel­rol­len. Här finns en styr­ka och ett vo­kalt en­ga­ge­mang av hög halt. Det slags re­ci­tar can­tan­do som Ca­valli så gär­na i Mon­te­ver­dis ef­ter­följd skick­ligt kom­po­ne­ra­de är minst li­ka an­sträng­an­de och svårt att ex­e­kve­ra med sam­ma bravur som Fagioli.

CA­VALLI: ELI­O­GA­BA­LO

Pre­miär 16 sep­tem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 27 sep­tem­ber 2016. Di­ri­gent: Le­o­nar­do Gar­cía Alar­cón Re­gi: Thomas Jol­ly Sce­no­gra­fi: Thi­baut Fack Ko­stym: Ga­reth Pugh Ljus: An­to­i­ne Tra­vert Ko­re­o­gra­fi: Maud Le Pla­dec So­lis­ter: Franco Fagioli, Paul Gro­ves, Na­di­ne Si­er­ra, Va­ler Sa­ba­dus, Elin Rom­bo, Ma­ri­a­na Flo­res, Matt­hew New­lin, Emi­li­a­no Gon­za­lez-to­ro, Scott Con­ner.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.