Liogabalo
Francesco Cavalli, italiensk kompositör som föddes 1602 och dog 1676, skrev ett otal operor och var efter Monteverdis död den främste av operakompositörer i Venedig. Han komponerade 41 operor, varav 27 fortfarande är bevarade. De senaste åren har hans operor framförts allt oftare, till och med Drottningholmsteatern gav Jason och Medea 2012. La Calisto är annars kanske den mest uppmärksammade.
Eliogabalo har en något skymd historia. Den beställdes till karnevalen 1668, men drogs av okänd anledning tillbaka strax före premiären. Möjligen är porträttet av den romerske kejsaren Heliogabalus, som härskade några år på 200-talet, alltför starkt. Han härskade endast under fyra år och var inte mer än tonåring då. I operan skildras han som en hänsynslös man som gör vad som helst för att få den kvinna han trånar efter.
Operans funktion var ändå att tjäna som ett slags furstespegel, så möjligen trampade Cavalli och den anonyme librettisten på ömma tår. En mindre dramatisk hypotes är att Cavallis stil befanns passé, en hypotes som stöder sig på det faktum att en annan opera med samma ämne (av Giovanni Antonio Boretti) fick premiär i stället. Cavallis opera fick premiär betydligt senare, 1999 i Crema, och har sedan dess framförts under René Jacobs ledning både i Bryssel och USA, 2004 och 2007. Gotham Chamber Opera gjorde också en uppsättning på en nattklubb i New York 2013 och nu har operan nått Garnieroperan i Paris.
Regissören Thomas Jolly har tidigare bara regisserat teater, mest uppmärksammad för en arton timmar lång Shakespeareuppsättning, de tre delarna Henrik VI. Sceniskt är Eliogabalo inte helt klockren, den stora klossen på scenen som kan vridas och skjutas fram och tillbaka gnisslar lite väl mycket och de spotlights som skär över den annars mörka scenen likt en rockkonsert, var nog en idé som såg bättre ut i regianteckningarna än som materialiserad idé. Jolly har själv uttryckt att han försöker blanda hög- och lågkultur, men denna gång blir det alltför sökt.
Musikaliskt är det däremot mycket lyckat. Orkestern Cappella Mediterranea har en mjuk och böljande klang under Leonardo García Alarcóns ledning och samtliga solister gör mycket goda insatser. Elin Rombo, som här (liksom Fagioli) debuterar på Parisoperan, gör Eritea, som förnedrats av Eliogabalo och älskar Giuliano (Valer Sabadus), har en väl samlad sopran och Sabadus countertenor är skör och tät på samma gång.
Tenoren Paul Groves Alessandro har auktoritet och en mäktig tenor, väl matchad av hans trolovade Gemmira (Nadine Sierra), en av de kvinnor Eliogabalo sökte lägra. Övriga mindre roller onämnda, men de gör alla bra ifrån sig.
Sist men främst, naturligtvis, är Franco Fagioli i titelrollen. Här finns en styrka och ett vokalt engagemang av hög halt. Det slags recitar cantando som Cavalli så gärna i Monteverdis efterföljd skickligt komponerade är minst lika ansträngande och svårt att exekvera med samma bravur som Fagioli.
CAVALLI: ELIOGABALO
Premiär 16 september, besökt föreställning 27 september 2016. Dirigent: Leonardo García Alarcón Regi: Thomas Jolly Scenografi: Thibaut Fack Kostym: Gareth Pugh Ljus: Antoine Travert Koreografi: Maud Le Pladec Solister: Franco Fagioli, Paul Groves, Nadine Sierra, Valer Sabadus, Elin Rombo, Mariana Flores, Matthew Newlin, Emiliano Gonzalez-toro, Scott Conner.