Gün­ter von kan­nen 1940 – 2016

Tidskriften OPERA - - News -

† Den tys­ke bas­ba­ry­to­nen Gün­ter von Kan­nen av­led i som­ras 76 år gam­mal. Han föd­des i Mön­cheng­lad­bach och stu­de­ra­de fi­lo­so­fi, histo­ria och pe­da­go­gik och var först verk­sam som lä­ra­re in­nan sång­en tog över. Sångstu­di­er för bl.a. Paul Loh­mann i Frank­furt am Main led­de bl.a. till att von Kan­nen vann en sång­täv­ling ar­ran­ge­rad av ARD i Mün­chen 1965. Via mind­re tys­ka ope­ra­sce­ner i Kai­ser­slau­tern, Bi­e­le­f­eld, Würz­burg, Bonn och Gel­sen­kir­chen an­ställ­des han i Karls­ru­he 1977 och två år se­na­re på Züricho­pe­ran, som kom att bli hans hem­ma­scen i över tre de­cen­ni­er, sam­ti­digt som han ha­de fas­ta gäst­spels­kon­trakt med Köl­no­pe­ran och Bay­e­rische Staatso­per i Mün­chen.

In­ter­na­tio­nellt sjöng Gün­ter von Kan­nen un­der 1980-ta­let bl.a. Bar­to­lo i Bar­be­ra­ren i Se­vil­la på Opé­ra Gar­ni­er i Pa­ris. På Drott­ning­holms­tea­tern med­ver­ka­de han som­ma­ren 1985 som Os­min i En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen och som Claudio i Hän­dels Agrip­pi­na, den se­na­re rol­len vid Köl­no­pe­rans gäst­spel på ba­rock­te­a­tern. Dess­utom blev det ett par in­hopp som Don Mag­ni­fi­co i Askung­en på Drott­ning­holm. Gün­ter von Kan­nens pa­lett var myc­ket bred, allt från Wag­ner­rol­ler till buf­fa- och re­na ka­rak­tärs­rol­ler – en sjung­an­de skå­de­spe­la­re.

Hans in­ter­na­tio­nel­la ge­nom­brott kom som Al­be­rich i Har­ry Kup­fers Ring-upp­sätt­ning i Bay­reuth 1988. Svartal­fen Al­be­rich kom han att sjunga un­der fem som­rar i rad och upp­sätt­ning­en finns ock­så ut­gi­ven på bå­de cd och dvd. I Bay­reuth sjöng han även Kling­s­or i Par­si­fal och Al­be­rich igen 2000–01 i Jür­gen Flimms nyupp­sätt­ning. Vi­da­re re­gel­bund­na gäst­spel på bl.a. La Sca­la i Mi­la­no, Te­atro La Fe­nice i Venedig, Staatso­per och Volkso­per i Wi­en, Deutsche Oper och Staatso­per i Ber­lin, La Mon­naie i Brys­sel, Teatre del Liceu i Bar­ce­lo­na, Co­vent Gar­den i Lon­don, San Fran­ci­sco och på fest­spe­len i San­ta Fe. And­ra min­nesvär­da rol­ler var Ochs i Ro­sen­ka­val­je­ren, Sir Mo­ro­sus i Die schweigsame Frau, La Roche i Cap­ric­cio, ti­tel­rol­len i Hin­de­mit­hs Car­dil­lac, Hans Sachs i Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg, Mustafà i Ita­li­ens­kan i Al­ger, ti­tel­rol­len i Don Pasqua­le, dok­torn i Woz­zeck, Don Al­fon­so i Così fan tut­te, Fal­staff i Munt­ra fru­ar­na i Wind­s­or och War­laam i Bo­ris Go­du­nov. Gün­ter von Kan­nen fram­träd­de ock­så fli­tigt som kon­sert-, ora­to­rie- och ro­mans­sång­a­re. Han ut­sågs till Kam­mer­säng­er 1985.

† Den eng­els­ke Wag­ner­te­no­ren Al­ber­to Re­me­di­os dog i som­ras i en ål­der av 81 år. Han var född i Li­ver­pool och ut­bil­da­de sig först till svet­sa­re sam­ti­digt som han stu­de­ra­de sång för Ed­win Fran­cis, som i sin tur ock­så ut­bil­da­de Wag­ner­so­pra­nen Ri­ta Hun­ter, och vid Royal Col­lage Mu­sic för Cli­ve Ca­rey. De­but 1956 på Sad­ler´s Wells i Lon­don – fö­re­gång­a­ren till Eng­lish Na­tio­nal Ope­ra – som Tin­ca i Puc­ci­nis Man­teln. Där sjöng han ett otal rol­ler och bland de stör­re kan näm­nas Al­fre­do i La Tra­vi­a­ta.

Re­me­di­os de­butroll på Co­vent Gar­den var Dmitrj i Bo­ris Go­du­nov. Här lik­som på ENO kom han att sjunga Si­eg­mund och de bå­da Si­eg­fri­ed-par­ti­er­na i Ni­be­lung­ens ring. Han var den förs­te eng­els­ke te­no­ren som sjöng Si­eg­fri­ed på Co­vent Gar­den se­dan Wal­ter Wid­dops da­gar på 1930-ta­let. Co­vent Gar­den-ring­en spe­la­des in 1973 med Re­me­di­os och kol­le­ger som Ri­ta Hun­ter (Brünn­hil­de) och Nor­man Bai­ley (Wo­tan).

Re­me­di­os fram­träd­de spar­samt i USA. Han sjöng Bac­chus i Ari­ad­ne på Nax­os mot Montser­rat Ca­bal­lé på Metro­po­li­tan i New York 1976. And­ra be­ty­dan­de rol­ler var Stol­zing i Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg, Simson i Simson och De­li­la och ti­tel­rol­len i Pe­ter Gri­mes. Pe­ri­od­vis var sång­a­ren ock­så knu­ten till ope­ra­hu­sen i Köln och Frank­furt. Rös­ten var rå­bar­kad, vo­lu­mi­nös och scen­tem­pe­ra­men­tet var het­sigt. Al­bert Re­me­di­os drog sig till­ba­ka från sce­nen 1999 och lev­de fram till sin död i Austra­li­en.

† Di­ri­gen­ten och vi­o­li­nis­ten Sir Ne­vil­le Mar­ri­ner har av­li­dit 92 år gam­mal. Mar­ri­ner stu­de­ra­de vid Royal Col­lege of Mu­sic och Con­ser­va­to­i­re de Pa­ris. Han spe­la­de fi­ol i Phil­har­mo­nia Or­chest­ra och Lon­don Symp­ho­ny Or­chest­ra och grun­da­de The Jaco­be­an En­semb­le till­sam­mans med Thurston Dart in­nan han flyt­ta­de till Han­cock i Mai­ne, USA, för att stu­de­ra di­ri­ge­ring för Pi­er­re Mon­teux. 1958 grun­da­de han Aca­de­my of St. Martin in the Fi­elds och gjor­de med den or­kes­tern he­la 600 in­spel­ning­ar av 2 000 skil­da verk, vil­ket en­dast sla­gits av Her­bert von Ka­ra­jan. Mar­ri­ner har di­ri­ge­rat all slags re­per­to­ar, men är sär­skilt känd som ut­tol­ka­re av ba­rock­mu­sik. Han val­de ut och ar­ran­ge­ra­de mu­si­ken till Mi­los For­mans stor­film Ama­deus och över­va­ka­de in­spel­ning­en i sin egen­skap av chef för Aca­de­my of St. Martin in the Fi­elds. Den­na in­spel­ning blev den mest sål­da klas­sis­ka pro­duk­tion nå­gon­sin med he­la 6,5 mil­jo­ner sål­da ex­em­plar.

Bland hans många ope­ra­in­spel­ning­ar mås­te näm­nas Fi­garos bröl­lop med José van Dam, Barbara Hendricks, Rug­ge­ro Rai­mon­di, Lu­cia Popp och Ag­nes Balt­sa och Così fan tut­te med Ka­ri­ta Mat­ti­la och An­ne So­fie von Ot­ter. Bland Ros­si­ni­o­pe­ror­na finns ett par som stic­ker ut – Askung­en med Balt­sa, Fran­ci­sco Arai­za, Rai­mon­di och Si­mo­ne Alai­mo, lik­som Tur­ken i Ita­li­en med Alai­mo, Su­mi Jo, Ales­sandro Cor­bel­li och Raúl Gimé­nez. Prisass mås­te ock­så Mar­ri­ners ope­ret­tal­bum med Lu­cia Popp på EMI.

Mar­ri­ner var chefs­di­ri­gent för Min­ne­so­ta Or­chest­ra mel­lan 1979 och 1986 och Stuttgart Radio Symp­ho­ny Or­chest­ra 1986–89. Han ad­la­des 1985. Mar­ri­ner var ock­så den älds­te di­ri­gent som lett en Prom­s­kon­sert i Lon­don vid 90 års ål­der. Han bod­de i Lon­don och se­na­re i li­vet ha­de han ett hus nä­ra Chard­stock i De­von. När Mar­ri­ner blev till­frå­gad vad det skul­le stå för epi­taf på hans grav­sten, sva­ra­de han prompt: ”Follow the be­at”. Sö­ren Tranberg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.