Elekt­ra

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRANBERG • FOTO: MATS BÄCKER www.ope­ra.se

Spänn sä­ker­hets­bäl­te­na! Det upp­ma­nar oss re­gis­sö­ren tilli­ka Gö­te­borgso­pe­rans konstnärlige chef Step­hen Lan­gridge när vi ska se hans nyupp­sätt­ning av Ri­chard Strauss Elekt­ra. Han skri­ver hur han har när­mat sig ver­ket i pro­gram­häf­tet ”att vi förs in i det psy­ko­lo­gis­ka hos ka­rak­tä­rer­na. Här finns en ung kvin­nas fa­ders­fix­e­ring som kan ha ohäl­so­sam­ma sex­u­el­la im­pli­ka­tio­ner”. Men så är det ju all­tid när man ska ta sig an Elekt­ra, det är en högst dys­funk­tio­nell fa­milj som vi har att gö­ra med.

Lan­gridge ar­be­tar till­sam­mans med sin sce­no­graf och ko­stymör, Co­nor Murp­hy, of­ta med doc­kor som ska för­kla­ra och för­stär­ka hand­ling­en. Så var det ock­så i de­ras Lo­hengrin-upp­sätt­ning i Stock­holm; där var doc­kor­na upp­för­sto­ra­de. Här är de i stäl­let som van­li­ga små doc­kor, of­ta om­pyss­la­de av Elekt­ra. Ty­värr satt jag på par­ket­tens 17:e bänk och kom all­de­les för långt ifrån det för­fi­na­de spe­let på sce­nen. Step­hen Lan­gridge har en för­kär­lek att över­las­ta sce­nen med di­ver­se dis­trak­tio­ner, vil­ket gör att fo­kus mel­lan hu­vud­per­so­ner­na går om in­tet. Det blir som ett ut­an­på­verk med över­tyd­ligt re­sul­tat. Det sak­nas en djup­bor­ran­de psy­ko­lo­gisk tro­vär­dig­het som grä­ver än­nu dju­pa­re i ver­ket.

Iscen­sätt­ning­en ut­spe­las i ett ic­ke tids­be­stämt scen­rum, med en välvd fond­vägg som om­ger ett slut­tan­de runt scen­golv. I mit­ten en av­lopps­brunn och på hö­ger si­da en spi­ral­trap­pa som le­der upp till Kly­taim­nest­ras bo­ning. Fond­väg­gen är för­sedd med små klät­ter­pin­nar, där roll­fi­gu­rer­na, främst dan­sar­na, sit­ter och ser på spe­let un­der vis­sa sce­ner. Vi be­fin­ner oss i en mon­dän mil­jö med upp­för­sto­ra­de skug­gor mot väg­gar­na, vil­ket för­stärks av Lu­cy Car­ters färg­ri­ka och om­väx­lan­de ljus­sätt­ning. I en stum scen in­nan ope­ran bör­jar ser vi hur Kly­taim­nest­ra yx­mör­dar sin ma­ke Aga­mem­non i bad­ka­ret.

Per­son­re­gin är bit­vis så svag att de tre störs­ta rol­ler­na Elekt­ra, Chry­sot­he­mis och Kly­taim­nest­ra läm­nas i stic­ket, de får fyl­la i så gott de kan själ­va. Den ur­sprung­li­ga Elektran, An­na­le­na Persson, fick stäl­la in sin med­ver­kan ef­tersom hon har dra­gits med en stäm­bands­in­fek­tion och rädd­ning­en blev den tys­ka dra­ma­tis­ka sopra­nen Sa­bi­ne Ho­gre­fe, som va­rit i Gö­te­borg och re­pe­te­rat i knap­pa tre vec­kor fö­re pre­miä­ren. Hon har al­la vo­ka­la mar­gi­na­ler för det­ta röst­mör­dar­par­ti – en ly­san­de at­tack med fri höjd och ett djup som im­po­ne­rar stort. Där­till en ex­em­pla­risk text­ning. Hon fick mer att sjunga än bruk­ligt då ett språng i igen­kän­nings­sce­nen med Ores­tes ha­de öpp­nats. Här ha­de Lan­gridge hit­tat en po­äng, för där ta­lar Elekt­ra om hur hen­nes far Aga­mem­non för­grep sig på hen­ne sex­u­ellt. Fa­dern tog ifrån Elekt­ra hen­nes oskulds­ful­la sex­u­a­li­tet. Se­dan dess kan hen­nes kropp ba­ra fram­bringa våld.

Ka­ta­ri­na Kar­néus (Kly­taim­nest­ra) har för­må­gan att fär­ga en hel ka­rak­tär en­bart med sin röst. Dess­utom äger hon en all­de­les själv­klar au­ra så att man in­te kan släp­pa ta­get om hen­nes ge­stalt. Men re­gin svi­ker hen­ne, då rol­len kan gö­ras än­nu mer utre­rad. Sam­ma nim­bus har in­te Ca­ro­li­na Sand­gren som Chry­sot­he­mis, då hon in­te rik­tigt har de sång­li­ga mar­gi­na­ler­na för par­ti­et. Hon sak­nar det rät­ta bet­tet och får lig­ga på röst­ligt, vil­ket gör att höjden bit­vis får ett oskönt vi­bra­to. Vo­kalt har jag hört so­pra­ner som haft en be­ty­dan­de lys­ter och över­tons­ri­ke­dom, nå­got som Sand­gren in­te får fram.

Nu är Elekt­ra ett så starkt dra­ma i sig att steg­ring­en och in­ten­si­te­ten ökar ju läng­re spe­let fram­skri­der. Fin är sce­nen när Elekt­ra för­står att bro­dern Ores­tes har åter­vänt. Det blir en in­ten­si­tet mel­lan Sa­bi­ne Ho­gre­fe och Da­ni­el Häll­ström. Rent rö­ran­de är det när han i si­na ar­mar lyf­ter ner hen­ne från väg­gen. Häll­ström äger dess­utom rätt bett för det­ta kor­ta ba­ry­ton­par­ti.

Men det som im­po­ne­rar mest är di­ri­gen­ten Olaf Hen­zolds trans­pa­ren­ta ut­lägg­ning av mu­si­ken. Han for­mar allt i to­tal har­mo­ni med Gö­te­borgso­pe­rans or­kes­ter. Vil­ken skir­het och jämn­het i klang­en! Sam­klang­en gäl­ler även sam­ar­be­tet med sång­ar­na på sce­nen. De har ett enormt stöd i hans säk­ra hand­lag med par­ti­tu­ret.

STRAUSS: ELEKT­RA

Pre­miär 4 feb­ru­a­ri 2017. Di­ri­gent: Olaf Hen­zold Re­gi: Step­hen Lan­gridge Sce­no­gra­fi och ko­stym: Co­nor Murp­hy Ko­re­o­gra­fi: Fo­tis Niko­la­ou Ljus­de­sign: Lu­cy Car­ter So­lis­ter: Sa­bi­ne Ho­gre­fe, Ca­ro­li­na Sand­gren, Ka­ta­ri­na Kar­néus, Da­ni­el Häll­ström, Tomas Lind, Mats Alm­gren, Ma­til­da Pauls­son, Åsa Thyll­man, Mar­kus Pet­ters­son, Peter Lo­gu­in, Mari Lind­bäck, Eme­lie Kroon, Fri­da Eng­ström, Mia Karls­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.