Elektra

Spänn säkerhetsbältena! Det uppmanar oss regissören tillika Göteborgsoperans konstnärlige chef Stephen Langridge när vi ska se hans nyuppsättning av Richard Strauss Elektra. Han skriver hur han har närmat sig verket i programhäftet ”att vi förs in i det psykologiska hos karaktärerna. Här finns en ung kvinnas fadersfixering som kan ha ohälsosamma sexuella implikationer”. Men så är det ju alltid när man ska ta sig an Elektra, det är en högst dysfunktionell familj som vi har att göra med.

Langridge arbetar tillsammans med sin scenograf och kostymör, Conor Murphy, ofta med dockor som ska förklara och förstärka handlingen. Så var det också i deras Lohengrin-uppsättning i Stockholm; där var dockorna uppförstorade. Här är de i stället som vanliga små dockor, ofta ompysslade av Elektra. Tyvärr satt jag på parkettens 17:e bänk och kom alldeles för långt ifrån det förfinade spelet på scenen. Stephen Langridge har en förkärlek att överlasta scenen med diverse distraktioner, vilket gör att fokus mellan huvudpersonerna går om intet. Det blir som ett utanpåverk med övertydligt resultat. Det saknas en djupborrande psykologisk trovärdighet som gräver ännu djupare i verket.

Iscensättningen utspelas i ett icke tidsbestämt scenrum, med en välvd fondvägg som omger ett sluttande runt scengolv. I mitten en avloppsbrunn och på höger sida en spiraltrappa som leder upp till Klytaimnestras boning. Fondväggen är försedd med små klätterpinnar, där rollfigurerna, främst dansarna, sitter och ser på spelet under vissa scener. Vi befinner oss i en mondän miljö med uppförstorade skuggor mot väggarna, vilket förstärks av Lucy Carters färgrika och omväxlande ljussättning. I en stum scen innan operan börjar ser vi hur Klytaimnestra yxmördar sin make Agamemnon i badkaret.

Personregin är bitvis så svag att de tre största rollerna Elektra, Chrysothemis och Klytaimnestra lämnas i sticket, de får fylla i så gott de kan själva. Den ursprungliga Elektran, Annalena Persson, fick ställa in sin medverkan eftersom hon har dragits med en stämbandsinfektion och räddningen blev den tyska dramatiska sopranen Sabine Hogrefe, som varit i Göteborg och repeterat i knappa tre veckor före premiären. Hon har alla vokala marginaler för detta röstmördarparti – en lysande attack med fri höjd och ett djup som imponerar stort. Därtill en exemplarisk textning. Hon fick mer att sjunga än brukligt då ett språng i igenkänningsscenen med Orestes hade öppnats. Här hade Langridge hittat en poäng, för där talar Elektra om hur hennes far Agamemnon förgrep sig på henne sexuellt. Fadern tog ifrån Elektra hennes oskuldsfulla sexualitet. Sedan dess kan hennes kropp bara frambringa våld.

Katarina Karnéus (Klytaimnestra) har förmågan att färga en hel karaktär enbart med sin röst. Dessutom äger hon en alldeles självklar aura så att man inte kan släppa taget om hennes gestalt. Men regin sviker henne, då rollen kan göras ännu mer utrerad. Samma nimbus har inte Carolina Sandgren som Chrysothemis, då hon inte riktigt har de sångliga marginalerna för partiet. Hon saknar det rätta bettet och får ligga på röstligt, vilket gör att höjden bitvis får ett oskönt vibrato. Vokalt har jag hört sopraner som haft en betydande lyster och övertonsrikedom, något som Sandgren inte får fram.

Nu är Elektra ett så starkt drama i sig att stegringen och intensiteten ökar ju längre spelet framskrider. Fin är scenen när Elektra förstår att brodern Orestes har återvänt. Det blir en intensitet mellan Sabine Hogrefe och Daniel Hällström. Rent rörande är det när han i sina armar lyfter ner henne från väggen. Hällström äger dessutom rätt bett för detta korta barytonparti.

Men det som imponerar mest är dirigenten Olaf Henzolds transparenta utläggning av musiken. Han formar allt i total harmoni med Göteborgsoperans orkester. Vilken skirhet och jämnhet i klangen! Samklangen gäller även samarbetet med sångarna på scenen. De har ett enormt stöd i hans säkra handlag med partituret.

STRAUSS: ELEKTRA

Premiär 4 februari 2017. Dirigent: Olaf Henzold Regi: Stephen Langridge Scenografi och kostym: Conor Murphy Koreografi: Fotis Nikolaou Ljusdesign: Lucy Carter Solister: Sabine Hogrefe, Carolina Sandgren, Katarina Karnéus, Daniel Hällström, Tomas Lind, Mats Almgren, Matilda Paulsson, Åsa Thyllman, Markus Pettersson, Peter Loguin, Mari Lindbäck, Emelie Kroon, Frida Engström, Mia Karlsson.