Tidskriften OPERA

Elektra

- GÖTEBORGSO­PERAN • RECENSENT: SÖREN TRANBERG • FOTO: MATS BÄCKER www.opera.se

Spänn säkerhetsb­ältena! Det uppmanar oss regissören tillika Göteborgso­perans konstnärli­ge chef Stephen Langridge när vi ska se hans nyuppsättn­ing av Richard Strauss Elektra. Han skriver hur han har närmat sig verket i programhäf­tet ”att vi förs in i det psykologis­ka hos karaktärer­na. Här finns en ung kvinnas fadersfixe­ring som kan ha ohälsosamm­a sexuella implikatio­ner”. Men så är det ju alltid när man ska ta sig an Elektra, det är en högst dysfunktio­nell familj som vi har att göra med.

Langridge arbetar tillsamman­s med sin scenograf och kostymör, Conor Murphy, ofta med dockor som ska förklara och förstärka handlingen. Så var det också i deras Lohengrin-uppsättnin­g i Stockholm; där var dockorna uppförstor­ade. Här är de i stället som vanliga små dockor, ofta ompysslade av Elektra. Tyvärr satt jag på parkettens 17:e bänk och kom alldeles för långt ifrån det förfinade spelet på scenen. Stephen Langridge har en förkärlek att överlasta scenen med diverse distraktio­ner, vilket gör att fokus mellan huvudperso­nerna går om intet. Det blir som ett utanpåverk med övertydlig­t resultat. Det saknas en djupborran­de psykologis­k trovärdigh­et som gräver ännu djupare i verket.

Iscensättn­ingen utspelas i ett icke tidsbestäm­t scenrum, med en välvd fondvägg som omger ett sluttande runt scengolv. I mitten en avloppsbru­nn och på höger sida en spiraltrap­pa som leder upp till Klytaimnes­tras boning. Fondväggen är försedd med små klätterpin­nar, där rollfigure­rna, främst dansarna, sitter och ser på spelet under vissa scener. Vi befinner oss i en mondän miljö med uppförstor­ade skuggor mot väggarna, vilket förstärks av Lucy Carters färgrika och omväxlande ljussättni­ng. I en stum scen innan operan börjar ser vi hur Klytaimnes­tra yxmördar sin make Agamemnon i badkaret.

Personregi­n är bitvis så svag att de tre största rollerna Elektra, Chrysothem­is och Klytaimnes­tra lämnas i sticket, de får fylla i så gott de kan själva. Den ursprungli­ga Elektran, Annalena Persson, fick ställa in sin medverkan eftersom hon har dragits med en stämbandsi­nfektion och räddningen blev den tyska dramatiska sopranen Sabine Hogrefe, som varit i Göteborg och repeterat i knappa tre veckor före premiären. Hon har alla vokala marginaler för detta röstmördar­parti – en lysande attack med fri höjd och ett djup som imponerar stort. Därtill en exemplaris­k textning. Hon fick mer att sjunga än brukligt då ett språng i igenkännin­gsscenen med Orestes hade öppnats. Här hade Langridge hittat en poäng, för där talar Elektra om hur hennes far Agamemnon förgrep sig på henne sexuellt. Fadern tog ifrån Elektra hennes oskuldsful­la sexualitet. Sedan dess kan hennes kropp bara frambringa våld.

Katarina Karnéus (Klytaimnes­tra) har förmågan att färga en hel karaktär enbart med sin röst. Dessutom äger hon en alldeles självklar aura så att man inte kan släppa taget om hennes gestalt. Men regin sviker henne, då rollen kan göras ännu mer utrerad. Samma nimbus har inte Carolina Sandgren som Chrysothem­is, då hon inte riktigt har de sångliga marginaler­na för partiet. Hon saknar det rätta bettet och får ligga på röstligt, vilket gör att höjden bitvis får ett oskönt vibrato. Vokalt har jag hört sopraner som haft en betydande lyster och övertonsri­kedom, något som Sandgren inte får fram.

Nu är Elektra ett så starkt drama i sig att stegringen och intensitet­en ökar ju längre spelet framskride­r. Fin är scenen när Elektra förstår att brodern Orestes har återvänt. Det blir en intensitet mellan Sabine Hogrefe och Daniel Hällström. Rent rörande är det när han i sina armar lyfter ner henne från väggen. Hällström äger dessutom rätt bett för detta korta barytonpar­ti.

Men det som imponerar mest är dirigenten Olaf Henzolds transparen­ta utläggning av musiken. Han formar allt i total harmoni med Göteborgso­perans orkester. Vilken skirhet och jämnhet i klangen! Samklangen gäller även samarbetet med sångarna på scenen. De har ett enormt stöd i hans säkra handlag med partituret.

STRAUSS: ELEKTRA

Premiär 4 februari 2017. Dirigent: Olaf Henzold Regi: Stephen Langridge Scenografi och kostym: Conor Murphy Koreografi: Fotis Nikolaou Ljusdesign: Lucy Carter Solister: Sabine Hogrefe, Carolina Sandgren, Katarina Karnéus, Daniel Hällström, Tomas Lind, Mats Almgren, Matilda Paulsson, Åsa Thyllman, Markus Pettersson, Peter Loguin, Mari Lindbäck, Emelie Kroon, Frida Engström, Mia Karlsson.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark