FIGAROS BRÖLLOP

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - MAL­MÖ OPE­RA • RE­CEN­SENT: CLAES WAHLIN • FOTO: MA­LIN ARNESSON www.mal­moo­pe­ra.se

Mot bak­grund av den så kal­la­de tys­ka re­gi­te­a­tern, så är det knap­past för­vå­nan­de att nes­torn Peter Ste­in med Mo­zarts Figaros bröllop väl­jer att helt en­kelt iscen­sät­ta ope­ran så som den är skri­ven. En gam­mal he­der­lig ko­sty­mo­pe­ra så­le­des? Njae, nu kan det ra­di­ka­la ibland va­ra att se bak­åt, sö­ka ef­ter vad ett stän­digt råd­brå­kan­de med en av ope­ra­lit­te­ra­tu­rens mest spe­la­de verk har glömt bort. Vad hän­der om man föl­jer li­bret­tot till punkt och pric­ka?

För det förs­ta vin­ner iscen­sätt­ning­en i de­talj­ri­ke­dom och kon­turskär­pa. Ko­medins oli­ka för­veck­ling­ar blir tyd­li­ga på ett vis som de säl­lan är. Vi kans­ke tror det, men det be­ror in­te säl­lan på att vi kan, el­ler tror oss kun­na, histo­ri­en så väl att vi in­te mär­ker om ett och an­nat has­tas för­bi på sce­nen. Vis­ser­li­gen vo­re den­na upp­sätt­ning mer ra­di­kal på tys­ka sce­ner, där kon­tras­ten mot al­la för­sök att bry­ta sön­der ope­ran skul­le va­ra tyd­li­ga­re. På svens­ka sce­ner spe­las Mo­zart som be­kant täm­li­gen tra­di­tio­nellt.

Sce­nen är ett titt­skåp, sov­rum, sa­long och gar­de­rob syns när de så ska. Träd­går­dens la­by­rint i sista ak­ten döl­jer dra­mats per­so­ner för varand­ra men in­te för publi­ken. Två te­man i ope­rans hand­ling är vik­ti­ga. Her­re­mans­rät­ten och när­he­ten i tid till den frans­ka re­vo­lu­tio­nen. För­la­gan, Beau­mar­chais pjäs med sam­ma namn, var be­tyd­ligt mer po­li­tiskt het än vad ope­ran blev. Beau­mar­chais pjäs spreds snabbt, i London sat­tes den upp ba­ra ett par vec­kor ef­ter den frans­ka pre­miä­ren.

På Mal­mö Operas scen vi­sar Ste­in hur kri­ti­ken från Fi­garo, Su­san­na och and­ra mot her­re­mans­rät­ten blir allt star­ka­re akt för akt. Pa­ral­lellt blir bon­de­klas­sens re­pre­sen­tan­ter allt­mer fräc­ka, de vå­gar ta sig li­te mer fri­het scen för scen, vil­ket syns i ges­ter och kropps­språk om tex­ten in­te räc­ker till. Om den­na upp­sätt­ning lyc­kas ge en nyt­tig på­min­nel­se om vad för slags ope­ra som Mo­zart och Lo­ren­zo da Pon­te vil­le ska­pa, och gö­ra det­ta tyd­ligt för en publik i dag, så är den mu­si­ka­lis­ka hal­ten kans­ke in­te av högs­ta klass, även om age­ran­det över­lag är gott. Igor Ba­kan i ti­tel­rol­len må ha styr­ka och hygg­lig svär­ta, men rös­ten är en smu­la osli­pad och aning­en ano­nym. Då har Kostas Smo­ri­gi­nas som gre­ve Al­ma­vi­va bätt­re styr­ka och en mer auk­to­ri­ta­tiv ba­ry­ton. Re­bec­ca Nel­sens Su­san­na är mjuk och sam­lad, hen­nes so­pran rent in­ta­gan­de. Men bäst är Che­ru­bin, bå­de vo­kalt och sce­niskt. Gi­u­sep­pi­na Bri­del­li gör rol­len när­mast sprit­tan­de och med sin scen­när­va­ro hål­ler hon upp­märk­sam­he­ten med små me­del.

Gre­vin­nan Al­ma­vi­va, Ev­ge­niya Sot­ni­ko­va, lik­som Charlotta Lars­sons Mar­cel­li­na gör bå­da gott ifrån sig, så även öv­ri­ga mind­re rol­ler. Evan Ro­gis­ter loc­kar fram go­da klang­er ur or­kes­tern. En del över­ras­kan­de ac­cen­ter gör ock­så att par­ti­tu­ret med­ver­kar till att vi kan se – och hö­ra – vad som dolts un­der spel­kon­ven­tio­nen, den ra­di­ka­la el­ler ba­ra den gam­la kon­ven­tio­nel­la.

MO­ZART: FIGAROS BRÖLLOP

Pre­miär 12 no­vem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 18 de­cem­ber 2016. Di­ri­gent: Evan Ro­gis­ter Re­gi: Peter Ste­in Sce­no­gra­fi: Fer­dinand Wö­ger­bau­er Ko­stym: An­na Ma­ria He­in­reich Ljus: Jo­achim Barth So­lis­ter: Igor Ba­kan, Re­bec­ca Nel­sen, Kostas Smo­ri­gi­nas, Ev­ge­niya Sot­ni­ko­va, Gi­u­sep­pi­na Bri­del­li, Charlotta Larsson, Ro­man Ial­cic, Jacob Wistrand, Staf­fan Lind­berg, Bengt Krantz, Ni­na Bols Lund­gren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.