STA­DEN MAHAGONNYS

UPP­GÅNG OCH FALL

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - DET KONGE­LI­GE TE­A­TER, KÖ­PEN­HAMN • RE­CEN­SENT: LENNART BROMANDER www.kgl­te­a­ter.dk • FOTO: THO­MAS PETRI

Ber­tolt Brechts och Kurt Weills Sta­den Mahagonnys upp­gång och fall från 1930 är en frän sa­tir över omo­ral och or­gi­as­tisk kon­sum­tions­kul­tur i den ka­pi­ta­lis­tis­ka värl­den. Den är på många sätt tids­bun­den men än­då kus­ligt ak­tu­ell åt­tio­sex år se­na­re. Det är in­te ba­ra den evigt po­pu­lä­ra Ala­ba­mas­ång­en som mo­ti­ve­rar att den fort­fa­ran­de sätts upp så pass of­ta. Ti­di­ga­re i hös­tas gick den upp i Umeå och i no­vem­ber på Kö­pen­hamn­so­pe­ran.

Ett pro­blem med Ma­ha­gon­ny är dess rap­so­dis­ka dra­ma­tur­gi. De förs­ta två ak­ter­na ra­sar för­bi med en mängd sket­cher runt det vil­da li­vet i Ma­ha­gon­ny, nö­jes­met­ro­po­len i ök­nen, som grun­das av tre brotts­ling­ar på flykt. För en på­hit­tig re­gis­sör ges här möj­lig­he­ter till gräl­la och ro­li­ga in­fall av al­la de slag. Gra­ham Vicks Kö­pen­hamnsupp­sätt­ning är ing­et un­dan­tag. Det är fart och fläkt över de två förs­ta ak­ter­na. Paul Browns sce­no­gra­fi be­står mest av mäng­der av blin­kan­de pla­kat, ban­de­rol­ler och pro­jek­tio­ner. Weills mu­sik pum­par på i frus­tan­de fart, bril­jant men li­tet ena­han­da. Di­ri­gen­ten Ju­li­en Sa­lemkour ploc­kar fram skär­pa och re­jäl stuns hos Det Konge­li­ge Ka­pel.

Inga in­di­vid­por­trätt mejslas ut i Brechts li­bret­to, vil­ket är en svag­het. Skogs­hug­ga­ren Jim Ma­ho­ney kom­mer när­mast, och han görs fint av Mi­chael Kri­s­ten­sen som i al­la fall för­sö­ker ge ho­nom li­tet eg­na kon­tu­rer.

Jim be­går den i Ma­ha­gon­ny en­da oför­låt­li­ga syn­den att bli ut­an peng­ar. Där­för döms han till döden och av­rät­tas. Det­ta sker i den sista ak­ten, och här lyf­ter ock­så Vicks re­gi och ger skär­pa åt dra­mat. Fol­ket i Ma­ha­gon­ny har snabbt åld­rats, och Jim döms av en härska­ra oför­bät­ter­li­ga åld­ring­ar, som kret­sar runt ho­nom be­väp­na­de med rull­sto­lar, rul­la­to­rer el­ler käp­par. Bur­les­ken fal­nar och vrids till gro­tesk. Sten By­ri­el står för den en­skilt star­kas­te insatsen som Tre­e­nig­hets-mo­ses, en ond­sint, djupt obe­hag­lig fi­gur med en gry­nigt rå bas, som pas­sar per­fekt till ka­rak­tä­ren.

Se­dan man på Kö­pen­hamn­so­pe­ran gjort sig av med ett par av si­na bäs­ta kraf­ter i en­semb­len har man up­pen­bart svårt att be­sät­ta även ett verk som Ma­ha­gon­ny. Ran­di Ste­ne som Le­o­kad­ja Beg­bick fram­står mest som en ope­ras­ång­ers­ka på av­vä­gar och ger ing­en il­lu­sion av kall­ham­rad be­dra­gers­ka och bor­dell­mam­ma. Än­nu vär­re drab­bas den and­ra kvinn­li­ga hu­vud­rol­len Jenny, ef­tersom Si­ne Bund­gaard in­te ba­ra miss­lyc­kas med att gö­ra ett le­van­de por­trätt av hen­ne. Hen­nes röst är dess­utom gäll och ofo­ku­se­rad.

WEILL: STA­DEN MAHAGONNYS UPP­GÅNG OCH FALL

Pre­miär 20 no­vem­ber 2016. Di­ri­gent: Ju­li­en Sa­lemkour Re­gi: Gra­ham Vick Sce­no­graf: Paul Brown Ko­stym­de­sign: Al­lan Watkins Ko­re­o­graf: Ron Ho­well Ljus­de­sign: Gi­u­sep­pe Di Io­rio So­lis­ter: Si­ne Bund­gaard, Ran­di Ste­ne, Mi­chael Kri­s­ten­sen, Sten By­ri­el, Jens Christian Tvi­lum, Mag­nus Gisla­son, Pal­le Knud­sen, Lars Møl­ler, Lars Bo Ravnbak.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.