Lohengrin

Tenoren Daniel Johansson har både tur och otur, när han i den vackra Aalto-operan i Essen rolldebuterar som Lohengrin. Tur, eftersom det som helhet handlar om en mycket bra uppsättning både sceniskt och musikaliskt. Otur, eftersom regissören Tatjana Gürbaca främst uppfattar Lohengrin som en utopi, en erotisk projektion hos Elsa, en föreställning i andra människors huvuden och inte en individ. Det är ett helt rimligt sätt att se på Lohengrin, men det ger Daniel Johansson begränsade möjligheter att skapa en intressant rollfigur. Johansson tar ändå för sig och ger en distinkt tolkning av den märkliga uppenbarelsen Lohengrin. Vokalt är han lika säker över hela registret – fast det är i mellanläget hans röst klingar ut allra vackrast och mest obesvärat.

Svanriddaren har alltså inte så mycket egenliv, men det har regissören sett till att Elsa fått desto mer av. Och Jessica Muirhead tar verkligen chansen att göra Elsa till verkets vibrerande livfulla centralgestalt. Muirhead har precis rätt Elsa-röst, inledningsvis tonårsnaiv, men hon visar sig ha potential att växa ut i passion och desperation utan att verka pressad. Den brittisk-kanadensiska sopranen Muirhead tillhör ensemblen i Essen, och den håller uppenbarligen hög standard, endast Daniel Johansson kommer utifrån. Katrin Kapplusch är en inte helt entydigt ond Ortrud. Hon är förfördelad i den något diffusa kampen om makten i Brabant. Kappluschs mezzo har en avsevärd övertygelsekraft. Heiko Trinsinger är briljant kraftfull som råbusen Telramund. Almas Svilpa och Martijn Cornet är absolut adekvata som kung Henrik och hans härold.

Det är trångt om utrymmet i det Brabant som scenografen Marc Weeger skapat. En avsmalnande trappa i mitten av scenen, där det så ombytliga folket i Brabant får trängas. Någon utblick över världen har brabanterna inte och de är lika lättmanipulerade som skolklassen i Peter Konwitschnys klassiska uppsättning i Hamburg. Klädseln är modern eller snarare tidlös. Den bortrövade tronföljargossen Gottfried har en stor roll. Han är ju förvandlad till svan och är den som för Lohengrin till Brabant. Samtidigt är det den allt annat än gralssända Ortrud som förvandlat honom.

Hur detta har gått till har alltid vän av ordning undrat. Det har Wagner knappast lyckats klarlägga. Regissören sätter fingret på problemet genom att låta gossen vara med på scenen hela tiden – en modern åskådare kan lätt tolka honom som en son till Lohengrin från något tidigare äktenskap. Gürbaca kommenterar i en programintervju med att denna svanförvandling ingår i ett slags initiationsrit för gralsriddare, kanske något som Lohengrin själv genomgått en gång, därav hans ömsinthet inför svangossen. Någon klarhet åstadkommer regissören inte med detta.

Vad hon desto bättre åstadkommer är liv och dramatik i uppsättningen. Kören agerar differentierat som en blandning av engagerade, lättpåverkade individer. Gürbaca ägnar sig inte åt symbolstaplande – inte ovanligt i Lohengrin – utan ger med små, effektiva medel nerv åt dramatiken, och det finns inga longörer.

Akustiken i Aalto-oper är utmärkt, och den tillåter de spänstigt och glansfullt spelande Essenfilharmonikerna att dra på ordentligt utan att sångarna täcks. Deras chefsdirigent Tomáš Netopil fokuserar liksom regissören på livfullhet och dramatik.

WAGNER: LOHENGRIN

Premiär 4 december 2016, besökt föreställning 7 januari 2017. Dirigent: Tomáš Netopil Regi: Tatjana Gürbaca Scenografi: Marc Weeger Kostym: Silke Willrett Ljus: Stefan Bolliger Solister: Daniel Johansson, Jessica Muirhead, Heiko Trinsinger, Katrin Kapplusch, Almas Svilpa, Martijn Cornet. Foto nästa sida: Heiko Trinsinger och Katrin Kapplusch.