SENZA SANGUE Blaskaggs

RIDDAR BORG

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - HAM­BUR­GISCHE STAATSO­PER • RE­CEN­SENT: LENNART BROMANDER • FOTO: MO­NI­KA RITTERSHAUS

Pé­ter Eötvös en­ak­ta­re Senza sangue byg­ger på en ro­man av Ales­sandro Ba­ric­co. En av­gö­ran­de hän­del­se har re­dan ut­spe­lat sig fyr­tio år ti­di­ga­re, strax ef­ter att en bru­tal mi­li­tär­dik­ta­tur stör­tats. Ett hämnd­kom­man­do med tre unga män bröt sig då in hos en av vålds­re­gi­mens hand­gång­na män och dö­da­de ho­nom och hans son. Den sju­å­ri­ga dot­tern, som gömt sig i en li­ten skrubb upp­täck­tes av en av mör­dar­na. De kas­ta­de en lång blick på varand­ra, var­ef­ter mör­da­ren stäng­de om hen­ne ut­an att yp­pa för de and­ra vad han sett.

När ope­ran bör­jar har det allt­så gått myc­ket lång tid, två av mör­dar­na är dö­da, och man anar att det är den över­le­van­de flic­kan som ut­krävt hämnd. Den som räd­dat hen­ne är nu en rätt sjas­kig lott­för­säl­ja­re. En kvin­na dy­ker upp och kon­fron­te­rar ho­nom och sig själv med de­ras ge­men­sam­ma för­flut­na. Man­nen är be­redd att bli dö­dad men i stäl­let över­ras­kar kvin­nan med att fö­re­slå att de ska upp­sö­ka ett ho­tell­rum och lig­ga med varand­ra. Hon vill åter­upp­le­va sam­ma blick som för fyr­tio år se­dan men den­na gång ut­an blod – senza sangue.

Slu­tet har Eötvös an­pas­sat mu­si­ka­liskt så att dra­mat ut­an pa­us kan över­gå i Bé­la Bar­tóks Riddar Blåskäggs borg. Det påv­ra ho­tell­rum­met får då fö­re­stäl­la Blåskäggs dyst­ra borg. Vad pa­ret nu äg­nar sig åt ef­ter sam­la­get är ett slags roll­spel som Ju­dith re­spek­ti­ve Blåskägg. Någ­ra kon­kre­ta nyck­lar och dör­rar finns för­stås in­te. Det är Blåskäggs trau­man och för­träng­ning­ar som Ju­dith ar­be­tar på att fram­ma­na. Upp­sätt­ning­en är iscen­satt av en av opera­värl­dens he­tas­te re­gis­sörs­namn i dag, Dmitri Tcher­ni­a­kov, som ock­så står för sce­no­gra­fin. Han har gått till väga på ett myc­ket in­tel­li­gent och mu­si­ka­liskt käns­ligt sätt. I Senza sangue rör sig fi­gu­rer­na – även ett an­tal stum­ma sta­tis­ter – bok­stav­li­gen i dim­ma och när­mast somn­am­bult lång­samt. Eötvös an­vän­der sig av sam­ma yp­pi­ga in­stru­men­ta­ri­um som Bar­tók, och hans mu­sik är klang­ligt rik men rätt sta­tisk. Kon­tras­ten blir häf­tig när sce­nen över­går till ho­tell­rum­met och den in­re dy­na­mi­ken mel­lan de två vak­nar och tar mu­si­ka­lisk ge­stalt.

Re­gis­sö­ren över­sät­ter Bar­tóks raf­fi­ne­ra­de ex­pres­sio­nism till en frän scen­re­a­lism, som allt­så än­nu ba­ra var slum­ran­de i Senza sangue. Ju­dith äg­nar sig åt ett slags hän­syns­lös ex­or­cism och klär av Blåskägg al­la hans men­ta­la skydds­val­lar, sam­ti­digt som hon tving­as kon­fron­te­ra si­na eg­na. På slu­tet ser vi i en pro­jek­tion ur­sprung­et till dra­mat, den vett­skräm­da lil­la flic­kan som stir­rar mot man­nen som hon tror ska dö­da hen­ne. I pro­jek­tio­nen er­sätts suc­ces­sivt flic­kan och mör­da­ren av de fyr­tio år äld­re Ju­dith och Blåskägg i ex­akt sam­ma po­si­tio­ner. Det är ska­kan­de och be­rö­ran­de.

Ide­a­let ha­de na­tur­ligt­vis va­rit om man kun­nat ha sam­ma sång­a­re i bå­de Senza sangue och Riddar Blåskäggs borg, men det an­sågs tyd­li­gen för krä­van­de, in­te minst för att Senza sangue sjungs på ita­li­ens­ka och Blåskägg på ung­ers­ka. Men all­de­les omöj­ligt bor­de det in­te ha va­rit.

Nu har man i al­la fall två myc­ket star­ka par i rol­ler­na. Ang­e­la De­no­ke och Ser­gei Lei­fer­kus i Senza sangue, Clau­dia Mahn­ke och Bálint Szabó i Riddar Blåskäggs borg. Al­la fy­ra är preg­nan­ta scen­per­son­lig­he­ter. Eötvös mu­sik är lik­som för­stås Bar­tóks vo­kalt tack­sam. Lei­fer­kus, som i dag är 72 år, har en röst som vis­ser­li­gen pas­se­rat ze­nit, men i den här rol­len som åld­rad och ång­ran­de mör­da­re pas­sar han ut­märkt. Dock finns det mer sting i Bálint Szabós bas, och hans Blåskägg är stor­ar­tad. Clau­dia Mahn­ke har länge va­rit en klip­pa på Frank­fur­to­pe­ran men har på se­na­re tid fått allt stör­re upp­gif­ter även på and­ra håll och en bätt­re Ju­dith tror jag mig ald­rig ha hört.

Senza sangue urupp­för­des kon­ser­tant och se­pa­rat i Köln 2015, då med An­ne So­fie von Ot­ter som kvin­nan. Den fram­för­des kon­ser­tant vå­ren 2016 ock­så i Gö­te­borg med Gö­te­borgs Sym­fo­ni­ker och då till­sam­mans med Riddar Blåskäggs borg. Bå­de i Köln och Gö­te­borg led­des fram­fö­ran­de­na av ton­sät­ta­ren själv. Så sked­de även vid det sce­nis­ka urupp­fö­ran­det i Ham­burg, men den sista fö­re­ställ­ning­en i se­ri­en som jag såg led­des av Gre­go­ry Vaj­da. Ham­burg­fil­har­mo­ni­ker­nas spel var glans­fullt rakt ige­nom.

EÖTVÖS: SENZA SANGUE BAR­TÓK: RIDDAR BLÅSKÄGGS BORG

Pre­miär 6 no­vem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 30 no­vem­ber 2016. Di­ri­gent: Gre­go­ry Vaj­da Re­gi och sce­no­gra­fi: Dmitri Tcher­ni­a­kov Ko­stym: Ele­na Zayt­se­va Ljus: Gleb Filsh­tin­sky Vi­deo: Ti­e­ni Burk­hal­ter So­lis­ter: Ang­e­la De­no­ke, Ser­gei Lei­fer­kus, Clau­dia Mahn­ke, Bálint Szabó.

Clau­dia Mahn­ke och Bálint Szabó

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.