Otel­lo

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - HAM­BUR­GISCHE STAATSO­PER • RE­CEN­SENT: LENNART BROMANDER • FOTO: HANS JÖRG MICHEL www.staatso­per-ham­burg.de

Den spans­ke re­gis­sö­ren Ca­lixto Bi­ei­to har länge va­rit fli­tigt verk­sam som ope­ra­re­gis­sör främst i Tyskland, där hans of­ta sex- och våld­be­mäng­da upp­sätt­ning­ar all­tid väc­ker en dis­kus­sion, som be­främ­jar publik­till­ström­ning­en. På Ham­bur­go­pe­ran de­bu­te­rar han först nu och står för dess förs­ta nya upp­sätt­ning av Ver­dis Otel­lo se­dan 1975.

Su­san­ne Gschwen­ders scen­bild be­står ge­nom­gå­en­de ba­ra av en gi­gan­tisk gul lyft­kran. Un­der fol­kets idyl­lis­ka hyll­nings­kör till Des­de­mo­na i and­ra ak­ten hängs där en man som av­li­der un­der nog så il­lu­so­ris­ka döds­ryck­ning­ar. Kra­nens and­ra vå­ning tjä­nar i sista ak­ten som Des­de­mo­nas sov­rum, men se­dan Otel­lo strypt hen­ne klätt­rar han upp till plan tre, och när Lo­do­vi­co stå­en­de un­der kra­nen ro­par ”La spa­da a me!” (Ge mig ditt svärd!) kan den up­pen­bart obe­väp­na­de Otel­lo ba­ra vifta med hän­der­na. När han se­dan ut­bris­ter ”Ho un'ar­ma an­cor!” ( Jag har än­nu ett va­pen!) kan han åter­i­gen ba­ra vifta med hän­der­na men än­då på nå­got obe­grip­ligt vis ta li­vet av sig. Ef­tersom Des­de­mo­na be­fin­ner sig en vå­ning un­der får han ge hen­ne sin dödskyss rätt ut i luf­ten.

Så här gör Bi­ei­to ide­li­gen. Han ig­no­re­rar bå­de vad mu­si­ken och or­den ut­sä­ger på ett sätt som ba­ra ser ut som ren non­cha­lans. Man kan för­stås häv­da att man­nen som hängs i and­ra ak­ten är en mar­ke­ring av att den cyp­ri­o­tis­ka idyl­len är falsk, men slut­sce­nen blir ba­ra olo­gisk och bris­tan­de i kon­se­kvens. Jag skul­le kun­na ge åt­skil­li­ga fler ex­em­pel.

Bi­ei­tos ovil­ja att ta hän­syn till den oer­hör­da stringens i mu­sik och hand­ling som Ver­di och Bo­i­to er­bju­der iscen­sät­ta­ren är så myc­ket mer för­bryl­lan­de som han ock­så vi­sar prov på ly­san­de dra­ma­tisk fan­ta­si. Tred­je ak­ten är näm­li­gen gast­kra­man­de stark. Sce­nen mel­lan den despe­ra­te Otel­lo och den för­tviv­lat oför­stå­en­de Des­de­mo­na ut­veck­las med en när­gång­en re­a­lism som är helt för­ank­rad i mu­si­ken. Att det slu­tar med att Otel­lo våld­tar Des­de­mo­na är isan­de lo­giskt. I den sto­ra sce­nen med det ve­ne­ti­ans­ka sän­de­bu­dets an­komst, som di­rekt föl­jer, snubb­lar Des­de­mo­na runt för­tviv­lad och up­pen­bart be­ru­sad, och i den sto­ra en­semb­len upp­fat­tar hon fol­ket runt om­kring som mob­ben i en mar­dröm. Det är om­ska­kan­de och vi­sar vad Bi­ei­to kan. Var­för vi­sar han det så säl­lan och slar­var så gruv­ligt des­se­mel­lan?

Svet­la­na Ak­se­no­va gör en stor­ar­tat gri­pan­de Des­de­mo­na. Fram­för allt i de två sista ak­ter­na väx­er hen­nes so­pran i lys­kraft och i den be­sjä­la­de in­ten­si­tet som är så vik­tig för att en Des­de­mo­na ska över­ty­ga på dju­pet. Marco Ber­ti, som har en av opera­värl­dens star­kas­te te­nor­rös­ter, blå­ser al­la av sce­nen med si­na stän­di­ga kraft­ut­brott. Bland klas­sis­ka Otel­lo­ge­stal­ta­re lik­nar han när­mast Ma­rio del Mo­naco. Vis­ser­li­gen kan det va­ra ro­ligt att få hö­ra en Otel­lo som ald­rig blir trött el­ler be­hö­ver gar­de­ra, men Ber­ti är allt­för en­di­men­sio­nell. Clau­dio Sgu­ra är en me­fisto­felisk Ja­go med ut­se­en­de som en te­a­terskurk, men ock­så han är täm­li­gen en­di­men­sio­nell och ut­an rik­tig märg i sin ba­ry­ton. Mar­kus Nykä­nen gör en ut­märkt Cas­sio.

Den myc­ket ru­ti­ne­ra­de Pa­o­lo Ca­rig­na­ni le­der or­kes­tern – och den ut­märk­ta kö­ren – i ett ge­di­get Ver­di­mu­si­ce­ran­de men kun­de ska­pat mer pre­ci­sion och spets i fra­se­ring­en.

VER­DI: OTEL­LO

Pre­miär 8 ja­nu­a­ri 2017. Di­ri­gent: Pa­o­lo Ca­rig­na­ni Re­gi: Ca­lixto Bi­ei­to Sce­no­gra­fi: Su­san­ne Gschwen­der Ko­stym: In­go Krüg­ler Ljus: Mi­chael Bau­er So­lis­ter: Marco Ber­ti, Svet­la­na Ak­se­no­va, Clau­dio Sgu­ra, Na­dezh­da Ka­ry­a­zi­na, Mar­kus Nykä­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.