Otello
Den spanske regissören Calixto Bieito har länge varit flitigt verksam som operaregissör främst i Tyskland, där hans ofta sex- och våldbemängda uppsättningar alltid väcker en diskussion, som befrämjar publiktillströmningen. På Hamburgoperan debuterar han först nu och står för dess första nya uppsättning av Verdis Otello sedan 1975.
Susanne Gschwenders scenbild består genomgående bara av en gigantisk gul lyftkran. Under folkets idylliska hyllningskör till Desdemona i andra akten hängs där en man som avlider under nog så illusoriska dödsryckningar. Kranens andra våning tjänar i sista akten som Desdemonas sovrum, men sedan Otello strypt henne klättrar han upp till plan tre, och när Lodovico stående under kranen ropar ”La spada a me!” (Ge mig ditt svärd!) kan den uppenbart obeväpnade Otello bara vifta med händerna. När han sedan utbrister ”Ho un'arma ancor!” ( Jag har ännu ett vapen!) kan han återigen bara vifta med händerna men ändå på något obegripligt vis ta livet av sig. Eftersom Desdemona befinner sig en våning under får han ge henne sin dödskyss rätt ut i luften.
Så här gör Bieito ideligen. Han ignorerar både vad musiken och orden utsäger på ett sätt som bara ser ut som ren nonchalans. Man kan förstås hävda att mannen som hängs i andra akten är en markering av att den cypriotiska idyllen är falsk, men slutscenen blir bara ologisk och bristande i konsekvens. Jag skulle kunna ge åtskilliga fler exempel.
Bieitos ovilja att ta hänsyn till den oerhörda stringens i musik och handling som Verdi och Boito erbjuder iscensättaren är så mycket mer förbryllande som han också visar prov på lysande dramatisk fantasi. Tredje akten är nämligen gastkramande stark. Scenen mellan den desperate Otello och den förtvivlat oförstående Desdemona utvecklas med en närgången realism som är helt förankrad i musiken. Att det slutar med att Otello våldtar Desdemona är isande logiskt. I den stora scenen med det venetianska sändebudets ankomst, som direkt följer, snubblar Desdemona runt förtvivlad och uppenbart berusad, och i den stora ensemblen uppfattar hon folket runt omkring som mobben i en mardröm. Det är omskakande och visar vad Bieito kan. Varför visar han det så sällan och slarvar så gruvligt dessemellan?
Svetlana Aksenova gör en storartat gripande Desdemona. Framför allt i de två sista akterna växer hennes sopran i lyskraft och i den besjälade intensitet som är så viktig för att en Desdemona ska övertyga på djupet. Marco Berti, som har en av operavärldens starkaste tenorröster, blåser alla av scenen med sina ständiga kraftutbrott. Bland klassiska Otellogestaltare liknar han närmast Mario del Monaco. Visserligen kan det vara roligt att få höra en Otello som aldrig blir trött eller behöver gardera, men Berti är alltför endimensionell. Claudio Sgura är en mefistofelisk Jago med utseende som en teaterskurk, men också han är tämligen endimensionell och utan riktig märg i sin baryton. Markus Nykänen gör en utmärkt Cassio.
Den mycket rutinerade Paolo Carignani leder orkestern – och den utmärkta kören – i ett gediget Verdimusicerande men kunde skapat mer precision och spets i fraseringen.
VERDI: OTELLO
Premiär 8 januari 2017. Dirigent: Paolo Carignani Regi: Calixto Bieito Scenografi: Susanne Gschwender Kostym: Ingo Krügler Ljus: Michael Bauer Solister: Marco Berti, Svetlana Aksenova, Claudio Sgura, Nadezhda Karyazina, Markus Nykänen.