Avlyssnat

FARINELLI – A PORTRAIT Ann Hallenberg, mezzosopran Les Talens Lyriques/rousset Apartemusic AP 117 [1 CD] Distr: Naxos Ann Hallenberg är i dag den stora mezzostjärnan på den internationella barockscenen, vilket betyder att det är sparsamt med möjligheter att få höra henne i Sverige. Men det finns mängder av skivor att tillgå; hennes diskografi är närmast oöverskådlig. Vad som kännetecknar Hallenbergs sångkonst, som främst är specialiserad på repertoar från första hälften av 1700-talet, är djupet, värmen och färgrikedomen i stämman. Hennes rent tekniska virtuositet är också fenomenal.

På programmet vid den konsert under Bergenfestspelen våren 2011 som nu blivit skiva, stod enbart arior skrivna för en av alla tiders mest mytomspunne operasångare, kastraten Farinelli. Exakt hur han lät kan vi inte veta, men av de många beskrivningar som finns och inte minst av all den musik som specialskrevs för honom, går det ändå att ungefärligt förstå de särskilda kvaliteterna i hans röst. Snabbhet och klarhet i tonproduktionen var ett av hans kännemärken. I de roller som skrevs för Farinelli finns många häpnadsväckande tungvrickararior. Men han förmådde också binda ihop musiken i långa själfulla linjer som hänförde publiken.

Båda typerna av arior finns representerade på den här skivan. Hur det nu än är med den eventuella likheten med Farinellis röstklang och art av briljans, så är det alltid en utmaning att ta sig an hans musik. Ann Hallenberg tacklar den utmaningen med en till synes obekymrad lätthet. Aldrig låter hon ansträngd, och även krångligt liggande toner, producerade i vindlande snabbt tempo, är avspända och klangrika. De långa linjerna är skönt avrundade och fulla av färgnyanser.

Det är bara att tacka och ta emot, men även om Farinellis tonsättare ofta var mycket namnkunniga på sin tid hade han inte någon Händel, Vivaldi eller Telemann som skrev musik för honom. Mycket här är rent bruksmaterial för en virtuos. Med smärre variationer kan jag tycka att det förhåller sig så om alla de arior av Giacomelli, Porpora, Leo och Riccardo Broschi (bror till Farinelli, som egentligen hette Carlo Broschi) som finns representerade på skivan. Men det är välgjord musik skriven av fullblodsproffs. Som extranummer sjunger Hallenberg ett par Händelarior med betydligt mer musikalisk substans än det ordinarie programmet.

Ann Hallenberg omgavs vid konserten i Bergen av de särklassiga musikanterna i Les Talens Lyriques under sin ledare Christophe Rousset. De spelar underbart vitalt, smidigt och musikantiskt infallsrikt; på egen hand dessutom i Johann Adolf Hasses uvertyr till Cleofide.

LOVES ME… LOVES ME NOT … ARIOR AV GLUCK OCH MOZART Camilla Tilling, sopran Musica Saeculorum/von Steinaecker BIS 2234 [1 CD] Distr: Naxos

MOZART ARIAS Regula Mühlemann, sopran Kammerorchester Basel/benedetti Michelangeli Sony Classical 88985337582 Distr: Sony Classical Vad som skiljer Camilla Tillings Mozartoch Gluckskiva från många andra arierecitaler är att hon alltid tar med också de inledande recitativen. Och detta att ”sätta” en gestalt redan i ett recitativ är något som Tilling verkligen är en mästare på. Redan när Ilias första aria ur Idomeneo, ”Padre, germani, addio”, inleds har man Ilias prekära predikament klart för sig, och det inte bara genom vad orden utsäger utan också genom det så fint differentierade musikaliska uttrycket också i recitativet. Så fortsätter det genom en rad av Mozarts mest kända operaarior. Hela tiden sätter Camilla

Tilling stark prägel på situationen redan i det recitativ som föregår arian, som därför får en större musikdramatisk tyngd än vanligt på en recitalskiva.

Det rör sig om idel välkända arior som Susannas ”Deh vieni, non tardar”, Grevinnans ”Dove sono”, Fiordiligis båda arior samt även Ilias andra aria ”Zeffiretti lusinghieri”. Inledningsvis kan jag ibland tycka att Tillings röst låter litet för tunn, men det visar sig bara vara en kalkylerad första fas i en subtil tolkning av ett känsloläge under utveckling.

Sångerskan använder sina resurser med maximal behärskning, hennes så vackra timbre lånar sig lika bra till andlig vacklan som till själsstyrka. Alla dessa arior har man hört med en lång rad lysande sångerskor, och de går att gestalta på många olika vis med olika röstvarianter. Missa inte Camilla Tillings variant!

Hon interfolierar Mozart med tre Gluckscener: Eurydikes ur Orfeus och Eurydike, akt 3, Armidas ur Armida, akt 2 och Ifigenias aria ur akt 2 av Ifigenia i Tauris. Jag hade hellre velat ha mer Mozart och kanske sparat Gluck till en kommande separat Gluckskiva, men Eurydikes ”Che fiero momento” gör Tilling starkt gripande.

Mycket smakfullt ackompanjemang av Musica Saeculorum under Philipp von Steinaecker.

Den unga schweiziska sopranen Regula Mühlemann kommer samtidigt med en Mozartrecital, och i hennes fall handlar det om en ren debut-cd. Jag stötte på henne härom året i Berlin. Visserligen bara i en liten roll men tänkte ändå att detta var ett namn att lägga på minnet. Mühlemann har också en fantastiskt vacker röst av ungefär samma höga lyriska sopranart som Tilling, men skivorna överlappar inte varandra på någon punkt.

Regula Mühlemann har ett ovanligare program med bara ett fåtal välbekanta nummer och också några riktiga rariteter. Mozart skrev ju en mängd separata arior till skilda ändamål, och i det överflödet har schweiziskan botaniserat. Dessutom har hon speciellt intresserat sig för ”seconda donna”-arior och sjunger t.ex. inte någon av Konstanzes arior ur Enleveringen ur seraljen utan en Blondchen-aria, ur Lucio Silla en av Celias arior och ur Titus mildhet Servilias aria. Överhuvudtaget ett spännande och väl genomtänkt program, även om jag gärna hört något annat än den så ofta inspelade ”Exsultate, Jubilate” som slutnummer.

Regula Mühlemann har en oklanderlig teknik och klarar med beundransvärd lätthet även de ruskigt svåra arior Mozart skrev för sin svägerska Aloysia Weber. Den bästa av dessa arior är ”Vorrei spiegarvi”, och den är höjdpunkten på den här skivan. Sångerskans duett med den obligata oboen är fenomenalt läcker.

Vid sidan av Camilla Tillings cd framstår ändå Regula Mühlemanns begränsningar tydligt. Hon bemödar sig hela tiden om att sjunga så väl som möjligt, och det gör hon verkligen, men karakteriseringen blir lidande. Skönheten blir monoton. Hos Tilling framträder människan, själen, bakom orden och tonerna, det gör de aldrig hos Mühlemann. Men detta är en sångerska med framtiden för sig.

Även Regula Mühlemann har ett exemplariskt fint orkestralt stöd genom Basels kammarorkester under ledning av Umberto Benedetti Michelangeli, brorson till den legendariske pianisten.