Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nyttpaco - Lennart Bromander

FARINELLI – A PORTRAIT Ann Hal­len­berg, mez­zo­so­pran Les Ta­lens Ly­ri­ques/rous­set Apar­temu­sic AP 117 [1 CD] Distr: Nax­os Ann Hal­len­berg är i dag den sto­ra mez­zo­stjär­nan på den in­ter­na­tio­nel­la ba­rocksce­nen, vil­ket be­ty­der att det är spar­samt med möj­lig­he­ter att få hö­ra hen­ne i Sve­ri­ge. Men det finns mäng­der av ski­vor att till­gå; hen­nes diskogra­fi är när­mast oö­ver­skåd­lig. Vad som kän­ne­teck­nar Hal­len­bergs sång­konst, som främst är spe­ci­a­li­se­rad på re­per­to­ar från förs­ta hälf­ten av 1700-ta­let, är dju­pet, vär­men och färg­ri­ke­do­men i stäm­man. Hen­nes rent tek­nis­ka vir­tu­o­si­tet är ock­så fe­no­me­nal.

På pro­gram­met vid den konsert un­der Ber­gen­fest­spe­len vå­ren 2011 som nu bli­vit ski­va, stod en­bart ari­or skriv­na för en av al­la ti­ders mest mytomspun­ne ope­ras­ång­a­re, kastra­ten Farinelli. Ex­akt hur han lät kan vi in­te ve­ta, men av de många be­skriv­ning­ar som finns och in­te minst av all den mu­sik som spe­ci­al­skrevs för ho­nom, går det än­då att un­ge­fär­ligt för­stå de sär­skil­da kva­li­te­ter­na i hans röst. Snabb­het och klar­het i ton­pro­duk­tio­nen var ett av hans kän­ne­mär­ken. I de rol­ler som skrevs för Farinelli finns många häp­nads­väc­kan­de tungvric­ka­ra­ri­or. Men han för­måd­de ock­så bin­da ihop mu­si­ken i långa själ­ful­la lin­jer som hän­för­de publi­ken.

Bå­da ty­per­na av ari­or finns re­pre­sen­te­ra­de på den här ski­van. Hur det nu än är med den even­tu­el­la lik­he­ten med Fa­ri­nel­lis röst­klang och art av bril­jans, så är det all­tid en ut­ma­ning att ta sig an hans mu­sik. Ann Hal­len­berg tack­lar den ut­ma­ning­en med en till sy­nes obe­kym­rad lätt­het. Ald­rig lå­ter hon an­strängd, och även krång­ligt lig­gan­de to­ner, pro­du­ce­ra­de i vind­lan­de snabbt tem­po, är av­spän­da och klang­ri­ka. De långa lin­jer­na är skönt av­run­da­de och ful­la av färg­ny­an­ser.

Det är ba­ra att tac­ka och ta emot, men även om Fa­ri­nel­lis ton­sät­ta­re of­ta var myc­ket namn­kun­ni­ga på sin tid ha­de han in­te nå­gon Hän­del, Vi­val­di el­ler Te­le­mann som skrev mu­sik för ho­nom. Myc­ket här är rent bruks­ma­te­ri­al för en vir­tu­os. Med smär­re va­ri­a­tio­ner kan jag tyc­ka att det för­hål­ler sig så om al­la de ari­or av Gi­acomel­li, Por­po­ra, Leo och Ric­car­do Bro­schi (bror till Farinelli, som egent­li­gen het­te Car­lo Bro­schi) som finns re­pre­sen­te­ra­de på ski­van. Men det är väl­gjord mu­sik skri­ven av full­blods­proffs. Som ex­tra­num­mer sjung­er Hal­len­berg ett par Hän­de­la­ri­or med be­tyd­ligt mer mu­si­ka­lisk sub­stans än det or­di­na­rie pro­gram­met.

Ann Hal­len­berg om­gavs vid kon­ser­ten i Ber­gen av de sär­klas­si­ga mu­si­kan­ter­na i Les Ta­lens Ly­ri­ques un­der sin le­da­re Christop­he Rous­set. De spe­lar un­der­bart vi­talt, smi­digt och mu­si­kan­tiskt in­falls­rikt; på egen hand dess­utom i Jo­hann Adolf Has­ses uver­tyr till Cle­o­fi­de.

LOVES ME… LOVES ME NOT … ARI­OR AV GLUCK OCH MO­ZART Ca­mil­la Til­ling, so­pran Mu­si­ca Saecu­lo­rum/von Ste­i­naec­ker BIS 2234 [1 CD] Distr: Nax­os

MO­ZART ARIAS Re­gu­la Mühle­mann, so­pran Kam­me­ror­ches­ter Ba­sel/bene­det­ti Miche­lange­li So­ny Clas­si­cal 88985337582 Distr: So­ny Clas­si­cal Vad som skil­jer Ca­mil­la Til­lings Mo­zar­toch Gluck­ski­va från många and­ra ari­ere­ci­ta­ler är att hon all­tid tar med ock­så de in­le­dan­de re­ci­ta­ti­ven. Och det­ta att ”sät­ta” en ge­stalt re­dan i ett re­ci­ta­tiv är nå­got som Til­ling verk­li­gen är en mäs­ta­re på. Re­dan när Ili­as förs­ta aria ur Ido­me­neo, ”Pa­d­re, ger­ma­ni, ad­dio”, in­leds har man Ili­as pre­kä­ra pre­di­ka­ment klart för sig, och det in­te ba­ra ge­nom vad or­den ut­sä­ger ut­an ock­så ge­nom det så fint dif­fe­ren­ti­e­ra­de mu­si­ka­lis­ka ut­tryc­ket ock­så i re­ci­ta­ti­vet. Så fort­sät­ter det ge­nom en rad av Mo­zarts mest kän­da ope­raa­ri­or. He­la ti­den sät­ter Ca­mil­la

Til­ling stark prä­gel på si­tu­a­tio­nen re­dan i det re­ci­ta­tiv som fö­re­går ari­an, som där­för får en stör­re mu­sik­dra­ma­tisk tyngd än van­ligt på en re­ci­tal­ski­va.

Det rör sig om idel väl­kän­da ari­or som Su­san­nas ”Deh vi­e­ni, non tar­dar”, Gre­vin­nans ”Do­ve so­no”, Fi­or­di­li­gis bå­da ari­or samt även Ili­as and­ra aria ”Zef­fi­ret­ti lu­sing­hi­e­ri”. In­led­nings­vis kan jag ibland tyc­ka att Til­lings röst lå­ter li­tet för tunn, men det vi­sar sig ba­ra va­ra en kal­ky­le­rad förs­ta fas i en sub­til tolk­ning av ett käns­lo­lä­ge un­der ut­veck­ling.

Sång­ers­kan an­vän­der si­na re­sur­ser med max­i­mal be­härsk­ning, hen­nes så vack­ra timb­re lå­nar sig li­ka bra till and­lig vack­lan som till själs­styr­ka. Al­la des­sa ari­or har man hört med en lång rad ly­san­de sång­ers­kor, och de går att ge­stal­ta på många oli­ka vis med oli­ka röst­va­ri­an­ter. Mis­sa in­te Ca­mil­la Til­lings va­ri­ant!

Hon in­ter­fo­li­e­rar Mo­zart med tre Glucksce­ner: Eu­ry­di­kes ur Or­feus och Eu­ry­di­ke, akt 3, Ar­mi­das ur Ar­mi­da, akt 2 och Ifi­ge­ni­as aria ur akt 2 av Ifi­ge­nia i Tau­ris. Jag ha­de hell­re ve­lat ha mer Mo­zart och kans­ke spa­rat Gluck till en kom­man­de se­pa­rat Gluck­ski­va, men Eu­ry­di­kes ”Che fi­e­ro mo­men­to” gör Til­ling starkt gri­pan­de.

Myc­ket smak­fullt ac­kom­pan­je­mang av Mu­si­ca Saecu­lo­rum un­der Philipp von Ste­i­naec­ker.

Den unga schwei­zis­ka sopra­nen Re­gu­la Mühle­mann kom­mer sam­ti­digt med en Mo­zar­tre­ci­tal, och i hen­nes fall hand­lar det om en ren de­but-cd. Jag stöt­te på hen­ne härom året i Ber­lin. Vis­ser­li­gen ba­ra i en li­ten roll men tänk­te än­då att det­ta var ett namn att läg­ga på min­net. Mühle­mann har ock­så en fan­tas­tiskt vac­ker röst av ung­e­fär sam­ma höga ly­ris­ka so­pranart som Til­ling, men ski­vor­na över­lap­par in­te varand­ra på nå­gon punkt.

Re­gu­la Mühle­mann har ett ovan­li­ga­re pro­gram med ba­ra ett få­tal väl­be­kan­ta nummer och ock­så någ­ra rik­ti­ga ra­ri­te­ter. Mo­zart skrev ju en mängd se­pa­ra­ta ari­or till skil­da än­da­mål, och i det över­flö­det har schwei­zis­kan bo­ta­ni­se­rat. Dess­utom har hon spe­ci­ellt in­tres­se­rat sig för ”se­con­da don­na”-ari­or och sjung­er t.ex. in­te nå­gon av Konstan­zes ari­or ur En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen ut­an en Blondchen-aria, ur Lu­cio Sil­la en av Ce­li­as ari­or och ur Ti­tus mild­het Ser­vi­li­as aria. Över­hu­vud­ta­get ett spän­nan­de och väl ge­nom­tänkt pro­gram, även om jag gär­na hört nå­got an­nat än den så of­ta in­spe­la­de ”Ex­sul­ta­te, Ju­bi­la­te” som slut­num­mer.

Re­gu­la Mühle­mann har en oklan­der­lig tek­nik och kla­rar med be­und­rans­värd lätt­het även de rus­kigt svå­ra ari­or Mo­zart skrev för sin svä­gers­ka Aloysia We­ber. Den bäs­ta av des­sa ari­or är ”Vor­rei spi­e­gar­vi”, och den är höjd­punk­ten på den här ski­van. Sång­ers­kans du­ett med den ob­li­ga­ta obo­en är fe­no­me­nalt läc­ker.

Vid si­dan av Ca­mil­la Til­lings cd fram­står än­då Re­gu­la Mühle­manns be­gräns­ning­ar tyd­ligt. Hon be­mö­dar sig he­la ti­den om att sjunga så väl som möj­ligt, och det gör hon verk­li­gen, men ka­rak­te­ri­se­ring­en blir li­dan­de. Skön­he­ten blir mo­no­ton. Hos Til­ling fram­trä­der män­ni­skan, sjä­len, bakom or­den och to­ner­na, det gör de ald­rig hos Mühle­mann. Men det­ta är en sång­ers­ka med fram­ti­den för sig.

Även Re­gu­la Mühle­mann har ett ex­em­pla­riskt fint or­kestralt stöd ge­nom Ba­sels kam­ma­ror­kes­ter un­der led­ning av Um­ber­to Bene­det­ti Miche­lange­li, bror­son till den le­gen­da­ris­ke pi­a­nis­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.