LOHENGRIN

Konventionella uppsättningar av Lohengrin brukar framställa den manlige riddaren som en besviken men ärrad riddare och Elsa som kvinnan som frågar för mycket och därför är skulden till Lohengrins öde. Regissören Claus Guth går längre än så. Den Lohengrin som han har satt upp i Paris visar en värld där både Lohengrin och Elsa är trasor, de är vid vägs ände och sammanbrottet är betydligt närmare än någon som helst form av religiös, politisk eller annan förlösning.

Christian Schmidts scenrum är inspirerat av Semperdepot i Wien, en byggnad från 1870-talet som fungerade som lagerlokal för teaterscenografier. I dag hyser huset Atelierhaus der Akademie der bildenden Künste. De höga valven och våningsplanen med ett slags loftgångar fungerar som ett stort, borgerligt och borgliknande hem för Telramund, Ortrud och Elsa. Bland de tunga möblerna växer också ett träd, som har en del av scenografin från Valkyrian hamnat i huset.

Guth förlägger handlingen till Wagners samtid, en smula löst förvisso, men en bra bit från Patrice Chéreaus industrialiserade Wagnervärld i Nibelungens ring och inte riktigt så intimt som Staffan Valdemar Holm gjorde i Ringen på Stockholmsoperan. De politiska intrigerna som Ortrud och Telramund iscensätter ekar hos Guth av Wagners egna politiska förvecklingar. Hans stöd för de radikala i Dresden 1849 gjorde det svårt för honom att få Lohengrin uppförd.

Regin låter oss möta personerna vid en extrem brytpunkt. Elsa är nära sammanbrott, hon svimmar vid minsta känslorörelse och hallucinerar vid flera tillfällen fram sin döde bror, som glider förbi med en svanvinge fäst på ryggen. När Lohengrin väl uppenbarar sig så är han rätt darrig, en osäker man som irrar likt den flygande holländaren. Mot slutet, när han väl lyckas döda Telramund, skakar han som ett asplöv, knäckt på gränsen till självmordets rand.

Kropparna må skälva, men rösterna i denna uppsättning är av högsta kvalitet. Jonas Kaufmann, som nog en del oroat sig för efter alla inställda engagemang under fjolårets sista månader, däribland Nobelkonserten i Stockholm, visade inga tecken på begränsningar. Fraseringen, diktionen och den täta, mjuka rösten glider ut i salongen som flytande guld. ”In fernem Land” blev något av kvällens musikaliska höjdpunkt. Han hör till den lilla kategori sångare vars röster man söker härbärgera varje ton av.

Stark insats gör också René Pape som kung Henrik. Rösten har en närvaro och svärtan en sammetsliknande timbre. Edith Haller, som med mycket kort varsel ersatte Martina Serafin som Elsa, sprack en gång i sista akten, vilket naturligtvis renderade henne en handfull burop från publiken vid applådtacket. Men vid sidan av den fadäsen gjorde hon en bra insats, sceniskt säker och med en sopran som är stark och fokuserad, men kanske aningen spetsig emellanåt. Evelyn Herlitzius Ortrud var rent farlig med sin attackerande mezzosopran, en nästan Medealiknande gestaltning med lismandet som extra egenskap.

Tomasz Koniecznys Telramund – även han ett sent inhopp – gav rollen en mäktig röst, stark med god bärkraft och under Philippe Jordans ledning blev orkesterklangen både sammanhållen och mjuk. Det finns ju ett drag hos franska orkestrar att ta vara på det melodiska, emellanåt på bekostnad av det dramatiska. Det senare kan naturligtvis ses som trick och flirt, men sådant ägnar sig inte Jordan åt.

WAGNER: LOHENGRIN

Premiär 18 januari, besökt föreställning 24 januari 2017. Dirigent: Philippe Jordan Regi: Claus Guth Scenografi och kostym: Christian Schmidt Ljus: Olaf Winter Solister: René Pape, Jonas Kaufmann, Edith Haller, Evelyn Herlitzius, Tomasz Konieczny, Egils Silins, Hyun-jong Roh, Cyrille Lovighi, Laurent Laberdesque, Julien Joguet, Irina Kopylova, Corinne Talibart, Laetitia Jeanson, Lilla Farkas.