Bohuslav˚ Mar­tıuu

OCH THE GRE­EK PAS­SION

Tidskriften OPERA - - Aktuelt -

Mu­sik­dra­mat The Gre­ek Pas­sion kom att sys­sel­sät­ta Bohuslav Mar­tinů (1890–1959) en stor del av hans sista lev­nads­år och kan be­trak­tas in­te en­bart som ton­sät­ta­rens mu­si­ka­lis­ka tes­ta­men­te ut­an även som en del av hans per­son­li­ga cre­do. Ope­ran, som är ba­se­rad på Ni­kos Ka­zant­za­kis ro­man Christ Recru­ci­fi­ed från 1948, är ock­så brän­nan­de ak­tu­ell nu när vi näs­tan dag­li­gen kon­fron­te­ras med bil­der och vitt­nes­mål från män­ni­skor i nöd el­ler på flykt.

På 1950-ta­let när ver­ket till­kom var Mar­tinů vis­ser­li­gen in­te läng­re på flykt, men den ex­il som in­led­des när han 1923 läm­na­de sitt hem­land för Pa­ris, en stad han tving­a­des fly från 1940 vid den tys­ka in­mar­schen för att i lik­het med så många and­ra konst­nä­rer så små­ning­om fin­na en till­flykt i USA, upp­hör­de där­ef­ter ald­rig. För­hopp­ning­en att kun­na åter­vän­da till Tjec­ko­slo­va­ki­en ef­ter kri­get gru­sa­des först av en all­var­lig fal­lo­lyc­ka 1946 och se­dan av den kom­mu­nis­tis­ka Prag­kup­pen 1948. Nå­got hem han kun­de kal­la sitt eget fick han ald­rig ef­ter sin flykt från Frank­ri­ke.

I mit­ten av 1950-ta­let dis­po­ne­ra­de Mar­tinů och hans fru un­der ett par år ett li­tet hus i Nice. Han kon­tak­ta­de då Ka­zant­za­kis, som även han var bo­satt på Ri­vi­e­ran,

för att dis­ku­te­ra en ton­sätt­ning av ro­ma­nen. Mar­tinů fick för­fat­ta­rens tillå­tel­se och kor­re­spon­de­ra­de ock­så med ho­nom un­der fär­dig­stäl­lan­det av li­bret­tot, som var klart i bör­jan av 1956. Trots att ton­sät­ta­ren fick re­du­ce­ra den om­fångs­ri­ka ro­ma­nen av­se­värt lyc­ka­des han än­då fri­läg­ga dess hu­ma­nis­tis­ka bud­skap.

Hand­ling­en i ope­ran ut­spe­lar sig i en gre­kisk by un­der den tid då lan­det var oc­ku­pe­rat av tur­kar­na. Där har de sty­ran­de just ut­sett hu­vud­rolls­in­ne­ha­var­na i ett pas­sions­spel tänkt att äga rum föl­jan­de påsk: Kristus, ett par av apost­lar­na, Ma­ria Mag­da­le­na och Ju­das. I det­ta nu an­län­der en grupp flyk­ting­ar för­driv­na från si­na hem och ber om asyl. I det föl­jan­de får vi ta del av de kon­flik­ter som upp­står in­om och mel­lan in­di­vi­der och grup­per som följd av flyk­ting­tryc­ket. De per­so­ner som fått i upp­gift att ge­stal­ta de bib­lis­ka ka­rak­tä­rer­na kom­mer allt­mer att iden­ti­fi­e­ra sig med si­na rol­ler och med un­dan­tag för Ju­das bil­dar de så små­ning­om en Re­fu­ge­es wel­come-fa­lang. Byns led­ning an­förd av kyr­ko­her­den upp­vi­sar en av­vi­san­de håll­ning. När så her­den Ma­no­li­os, som spe­lar Kristus, till slut of­fent­ligt ifrå­ga­sät­ter själ­va grund­va­lar­na för den sam­hälls­ord­ning han dit­tills va­rit en del av, blir han först bann­lyst och se­dan dö­dad. Flyk­ting­ar­na läm­nar där­ef­ter trak­ten för att sö­ka hjälp på an­nat håll.

I bör­jan av 1956 var Mar­tinů fär­dig att på­bör­ja kom­po­si­tions­ar­be­tet av den förs­ta ver­sio­nen, som blev klar vid ny­å­ret 1957. Mu­si­ka­liskt är skill­na­der­na i ton­språ­ket i för­hål­lan­de till hans ti­di­ga­re hu­vud­verk som ope­ra­ton­sät­ta­re, den tju­go år äld­re Ju­li­et­ta, av­se­vär­da för att in­te sä­ga häp­nads­väc­kan­de. Ef­ter flyk­ten till USA ha­de Mar­tinů i viss mån för­enk­lat sin stil ut­an att egent­li­gen gö­ra någ­ra ef­ter­gif­ter och det gör han in­te i The Gre­ek Pas­sion hel­ler. Den le­ge­ring av ne­oim­pres­sio­nism och folk­mu­si­kin­flu­en­ser i en fri­to­nal kon­text som va­rit hans sig­num un­der en tid, kom­plet­te­ras här med en hymnar­tad kan­ta­bi­li­tet, fram­för allt i de om­fat­tan­de kör­par­ti­er­na. Det kan va­ra en ef­fekt av att han på Ka­zant­za­kis in­rå­dan för­dju­pa­de sig i gre­kisk-or­to­dox kyr­ko­mu­sik. I ett lyc­kat fram­fö­ran­de är mu­si­ken näs­tan choc­kar­tat ut­trycks­full. Ef­ter av­slu­tat ar­be­te ha­de Mar­tinů ock­så tu­ren att fin­na en in­tres­se­rad chefs­di­ri­gent vid ett stort ope­ra­hus, Ra­fael Ku­be­lik på Co­vent Gar­den i Lon­don. Av den iscen­sätt­ning ton­sät­ta­ren hop­pa­des på blev emel­ler­tid ingen­ting av. Ope­rasty­rel­sen an­li­ta­de en grupp sak­kun­ni­ga som av­råd­de från ett fram­fö­ran­de och sty­rel­sen gick emot Ku­be­liks re­kom­men­da­tio­ner.

Mar­tinů tog re­fu­se­ring­en på ett kon­struk­tivt sätt. Han fö­re­tog en så grund­lig re­vi­sion av ver­ket att det i dag ex­i­ste­rar två spel­ba­ra ver­sio­ner som bå­da ock­så fram­förs.

Ef­ter be­ske­det om re­fu­se­ring­en på­bör­ja­de han re­vi­sio­nen i bör­jan av 1958. Ka­zant­za­kis ha­de un­der mel­lan­ti­den av­li­dit och Mar­tinů ar­be­ta­de den­na gång där­för ut­an stöd av ho­nom. Dess­utom bör­ja­de den can­cer som skul­le släc­ka Mar­tinůs livs­lå­ga föl­jan­de år gö­ra sig märk­bar un­der ar­be­tet. Han änd­ra­de egent­li­gen ingen­ting i det hu­vud­sak­li­ga hän­del­se­för­lop­pet men strök ner den ur­sprung­li­ga tex­ten av­se­värt. Dess­utom be­höll Mar­tinů un­ge­fär en tred­je­del av mu­si­ken. I öv­rigt är den ny­kom­po­ne­rad el­ler för­änd­rad. Han be­skrev skill­na­den som att den re­vi­de­ra­de ver­sio­nen in­ne­höll myc­ket mer mu­sik, men trots det­ta har spel­ti­den bli­vit kor­ta­re ef­ter re­vi­sio­nen. Ton­sät­ta­ren la­de sista han­den vid om­ar­bet­ning­en i ja­nu­a­ri 1959 och ope­ran fick en postum pre­miär i Zürich två år se­na­re. För led­ning­en av fram­fö­ran­det stod di­ri­gen­ten och mu­sik­me­ce­na­ten Paul Sacher, som lå­tit pa­ret Mar­tinů dis­po­ne­ra en bo­stad på sin egen­dom un­der de sista åren av Mar­tinůs liv.

Ori­gi­nal­ver­sio­nen fick sin ur­pre­miär först vid fest­spe­len i Bre­genz 1999 ef­ter ett lång­va­rigt ar­be­te med att lo­ka­li­se­ra och re­kon­stru­e­ra ma­nu­skrip­tet. Vid det­ta till­fäl­le ge­stal­ta­de för öv­rigt Ni­na Stem­me den kvinn­li­ga hu­vud­rol­len, by­ho­ran Ka­te­ri­na. Att ef­ter­värl­den har två ver­sio­ner av The Gre­ek Pas­sion att väl­ja mel­lan stäl­ler för­stås in­tres­se­ra­de ope­ra­che­fer in­för ett val som in­te är helt lätt. Bå­da ver­sio­ner­na har haft in­fly­tel­se­ri­ka fö­re­språ­ka­re och mig ve­ter­li­gen även bli­vit fö­re­mål för två in­spel­ning­ar var­de­ra. Det fak­tum att Mar­tinů in­te gjor­de nå­got för­sök att be­hål­la ori­gi­nal­ma­nu­skrip­tet in­takt ut­an tvärtom skänk­te bort de­lar av det till be­und­ra­re och vän­ner ta­lar för att han upp­fat­ta­de att den slut­gil­ti­ga ver­sio­nen er­sat­te den ti­di­ga­re och där­med var den gil­ti­ga. Å and­ra si­dan upp­vi­sar konst­histo­ri­en en hel del ex­em­pel på att ef­ter­värl­den gjort helt and­ra pri­o­ri­te­ring­ar bland konst­nä­rer­nas ef­ter­läm­na­de ska­pel­ser än vad konst­nä­rer­na själ­va gjort. Ef­tersom bå­da ver­sio­ner­na av The Gre­ek Pas­sion är helt au­ten­tis­ka blir det där­för den en­skil­de åskå­da­ren el­ler lyss­na­ren som får av­gö­ra vil­ken ver­sion som är att fö­re­dra och på vil­ka grun­der. Gün­ter Thi­e­le

1

2

1. Scen ur The Gre­ek Pas­sion på Oper Graz. Fo­to: Wer­ner Kme­titsch. 2. Bohuslav Martinu˚. 3. Ko­stymskis­ser från den kom­man­de upp­sätt­ning­en av The Gre­ek Pas­sion

på Werm­land Ope­ra. Fo­to: Jo­han­na Ster­ner. De­talj från gra­fiskt ma­te­ri­al ur den kom­man­de upp­sätt­ning­en av The Gre­ek Pas­sion på Werm­land Ope­ra. 3

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.