Turandot

Folkoperans scen är fylld av människor i Mellika Melouani Melanis uppsättning av Turandot. Flyktingar med bylten skuffas iväg av tungt beväpnade militärpoliser och unga prinsar i vita kalsonger förflyttar sig fram och tillbaka. Alltihop ger ett dynamiskt flöde och användbara kontraster till Puccinis utdragna, långsamma verk från 1924, aldrig fullbordat av honom själv.

Reklamen utlovar en opera om gränslöst begär och säkert har flera i publiken nappat på löftet. Men Turandot handlar om en asexuell massmörderska som låtit halshugga ett trettiotal lystna, förhoppningsfulla unga friare och vars livslögn är att hon genom att inte gifta sig hämnas en anmoder i Kina för några tusen år sedan.

Varför riskerar den tartariske furstesonen Calaf livet för att få prinsessan? Hans pappa har förlorat sitt rike och irrar runt i världen: handlar det om familjens revansch? Är det ren narcissism? Kåthet? Förklädd dödslängtan?

Melanis tolkning är att Calaf drivs av kärlekslängtan men samtidigt är livrädd. Därför tillbringar Mathias Zachariassen i ena sångarlaget och Kjetil Støa i det andra – den senare gör en utmärkt sångprestation – mycket tid hopkrupna och tilltufsade.

Tanken är intressant, kanske, men tråkig. Vi förväntar oss livsbejakande list, gärna passionerad galenskap. I ”Nessun dorma” ropar ju Calaf ”jag segrar” när gryningen kommer och Turandot är hans. I denna uppsättning förlustar han sig samma natt glupskt med några slavpojkar. Här har regissörens erotiska fantasier gjort kullerbytta med trovärdigheten.

Ett utmärkt uppslag är att låta Turandots inre gestaltas av en liten flicka, svartklädd och med flätor, släkt med Lilla My. Hon sparkar, slår, fräser och kokar över av frustration. Och tar fram kniven när en friare svarar fel. När Turandot förnimmer doften av Calafs maskulinitet dör hennes lilla skugga, ömt ivägburen av honom.

OPERAS pris delades ut på Folkoperan och gick till Annlouice Lögdlund, som gör Turandot i det ena sångarlaget. Hon kommer loss bra på slutet och samma sak gäller Åsa Thyllman i andra laget. Isprinsessans klänningar av Jasminda Asplund Blanco har ironiska slängar av både valkyria och brittisk lärarinna år 1902.

Slutscenen i Turandot, där hela ensemblen sjunger kärlekens lov, har aldrig varit trovärdig. Inte efter alla mord. Här borde prinsessan fått pröva en serie mjukare toner långt innan den svala, erotikbefriade försoningskyssen med Calaf.

Roligast är krigslorderna Ping, Pang och Pong, tre karaktärer ur commedia dell´arte, som öser på i en skruvad machismo. På ett glädjehus i Bangkok sjunger de om lyckligare tider – före Turandot. Wiktor Sundqvist och Fredrik Strid i första laget är fulla av härlig självironi och har utmärkt scennärvaro.

Henriikka Gröndahl gör en fin insats som tjänstekvinnan Liù. Inledningen, med strupsångaren Girilal Baars, ger verklig mersmak.

Eftersom 20-mannaorkestern är förminskad till fjorton instrument är Puccinis gonger, xylofoner och klockspel borta – liksom allt annat kinesiskt. Uppsättningen, som växelvis dirigeras av Marit Strindlund och Alice Farnham, fungerar bra, trots begränsningarna.

PUCCINI: TURANDOT

Premiär 18 och 20 september, besökt föreställningar 27 september och 1 oktober 2017. Dirigent: Marit Strindlund / Alice Farnham Regi: Mellika Melouani Melani Scenografi: Hanna Reidmar Ljus: Patrik Bogårdh Video: Visual Relief Kostym: Jasminda Asplund Blanco Koreografi: Tove Sahlin Solister: Mathias Zachariassen / Kjetil Støa, Annlouice Lögdlund / Åsa Thyllman, Anton Eriksson / Olle Persson, Wiktor Sundqvist /Jesper Säll, Fredrik Strid / Markus Pettersson, Henriikka Gröndahl / Albina Isufi, Markus Schwartz. Spelas t.o.m. 26 november. www.folkoperan.se