The Greek Passion
Det är beundransvärt att Wermland Opera som första scen i Norden tar sig an den tjeckiske tonsättaren Bohuslav Martinůs inte helt lätthanterliga opera The Greek Passion. Operan komponerades för London 1957, men framfördes inte förrän 1961 i Zürich två år efter Martinůs död, då i en av tonsättaren själv kraftigt omarbetad version. I Karlstad har man valt att återgå till den med möda rekonstruerade originalversionen, som inte användes förrän i Bregenz 1999.
Handlingen utspelar sig i det grekiska Anatolien under det osmanska väldet och bygger på en roman av Zorba-författaren Nikos Kazantzakis. I en grekisk by är man i färd med förberedelserna inför årets passionsspel när plötsligt en grupp flyktingar dyker upp från den av turkarna nerbrända grannbyn. Solidariteten ställs på prov, byns invånare delas i två läger och byns präst och andlige ledare känner så småningom sin maktställning hotas.
Förmodligen är det flyktingtemat som föranlett intresset för Martinůs opera. Men kristna greker som flyr till andra kristna greker undan osmanerna är något annat än dagens långt mer vittgående globala migrationsutmaningar, där knappast välvillighet och hjälpberedskap saknats. Så vad är det egentligen man vill med operan utöver vad den förmedlar i sig?
Enligt det gedigna programhäftet är handlingen förlagd till något slags svenskt Folkets hus, en pedagogisk vink om att det här är någonting som berör oss, men som man kunde ha varit utan. Men det skulle också kunna vara en församlingslokal i största allmänhet – eller en frikyrka som mer logiskt skulle kunna motivera den församlade menighetens beredvillighet att delta i förberedelserna till det passionsspel som också är en bärande del av handlingen.
Regissören Mira Bartov har inte velat måla i svart och vitt. Flyktingarna är visserligen offer, men deras religiösa överhuvud kan också hota med att skära av halsen och passionsspelsdeltagarna kan vidta förberedelser för storskalig mordbrand om så behövs. Ett stumt barn med keps agerar som något slags god musa och får den uppbrusande prästen på andra tankar. En sentimentalitet som är onödigt störande.
Det är ändå på det hela taget en genomarbetad uppsättning med många fint utmejslade scener. Gunnar Ekmans atmosfärrika scenrum med dess många dörrar i fonden och sidorna får inhysa det lokala by- och församlingslivets olika folkliga och andliga aktiviteter. På balustraden en trappa upp lever flyktingarna det liv som i handlingen utspelar sig på berget Sarakina. Det hela får en lätt surrealistisk prägel, delvis med hjälp av Fredrik Glahns vackert skiftande ljussättning som skapar variation och liv.
Martinůs personligt neoklassicistiska tonspråk är bärare av många stilinfluenser, inklusive ortodox kyrkosång. Tankarna går ibland till Benjamin Britten. Kanske att man emellanåt kan sakna ett linjärt flöde i musiken, som alltför ofta låter sig bromsas upp av talad dialog eller en berättare i tredje person, även om denne utmärkt gestaltas av Peter Kajlinger.
Rollerna är välbesatta där inte bara den erfarne barytonen Marcus Jupithers och basen Johan Schinklers auktoritativt myndiga präster tar scenen i besittning.
En pregnant insats gör även Carl Ackerfeldt som den godhjärtade och naivt sprallige brevbäraren Yannakos som får spela lärjungen Petrus. Inte på sin åsna, men väl på en palmbladssmyckad ”velosec”.
Charlotta Larsson som änkan och byhoran Katerina alias Maria Magdalena har den stora kvinnosången på sin lott. Hennes sopran klingar grant och förmedlar känslosamhet och sorg. Hon har ett ambivalent förhållande till herden, här vaktmästaren, Manolios, som kluven mellan sin fysiska åtrå och andliga kallelse våndas inför rollen som Jesus i skrämmande drömsyner.
Hans identifikation med rollen och alltmer militanta hållning utmanar makten, som genom hans exkommunicering, ”likt ett skabbigt får”, och offerdöd sluter passionsspelets cirkel. Niklas Björling Rygert gör en psykologiskt stark tolkning, som bekräftar att han är en av de riktigt stora svenska operapersonligheterna i dag.
Dirigenten Johannes Gustavsson har ingen lätt uppgift att hålla ihop massiva körscener, blockflöjtssoli och folkligt dansanta tongångar med de många talade dialogerna och berättaravsnitten. Men det blir ändå något helgjutet av det hela.
I slutscenen låter regissören det stumma barnet gå med kvasten på scenen. Dess renhjärtade oskuldsfullhet ska väl kontrastera mot vuxenvärldens tillkortakommanden. Men att idealisera barnet är också att romantisera ansvarslösheten och infantiliteten. Det kanske också är ett tecken i vår tid?
MARTINU: THE GREEK PASSION
Nordenpremiär 14 september 2017. Dirigent: Johannes Gustavsson Regi: Mira Bartov Scenografi: Gunnar Ekman Kostym: Kajsa Larsson Ljusdesign: Fredrik Glahns Solister: Marcus Jupither, Johan Wållberg, Peter Kajlinger, Anders Larsson, Niklas Björling Rygert, Carl Ackerfeldt, Charlotta Larsson, Johan Schinkler. www.wermlandopera.com