The Gre­ek Pas­sion

Tidskriften OPERA - - Forest All Ningar - WERM­LAND OPE­RA, KARL­STAD • RECENSENT: HEN­RY LARSSON • FOTO: MATS BÄC­KER

Det är be­und­rans­värt att Werm­land Ope­ra som förs­ta scen i Nor­den tar sig an den tjec­kis­ke ton­sät­ta­ren Bo­huslav Mar­tinůs in­te helt lätt­han­ter­li­ga ope­ra The Gre­ek Pas­sion. Ope­ran kom­po­ne­ra­des för Lon­don 1957, men fram­för­des in­te för­rän 1961 i Zürich två år ef­ter Mar­tinůs död, då i en av ton­sät­ta­ren själv kraf­tigt om­ar­be­tad ver­sion. I Karl­stad har man valt att åter­gå till den med mö­da re­kon­stru­e­ra­de ori­gi­nal­ver­sio­nen, som in­te an­vän­des för­rän i Bre­genz 1999.

Hand­ling­en ut­spe­lar sig i det gre­kis­ka Ana­to­li­en un­der det os­mans­ka väl­det och byg­ger på en ro­man av Zor­ba-för­fat­ta­ren Ni­kos Ka­zant­za­kis. I en gre­kisk by är man i färd med för­be­re­del­ser­na in­för årets pas­sions­spel när plöts­ligt en grupp flyk­ting­ar dy­ker upp från den av tur­kar­na ner­brän­da grann­byn. So­li­da­ri­te­ten ställs på prov, byns in­vå­na­re de­las i två lä­ger och byns präst och and­li­ge le­da­re kän­ner så små­ning­om sin makt­ställ­ning ho­tas.

För­mod­li­gen är det flyk­ting­te­mat som för­an­lett in­tres­set för Mar­tinůs ope­ra. Men krist­na gre­ker som flyr till and­ra krist­na gre­ker un­dan os­ma­ner­na är nå­got an­nat än da­gens långt mer vitt­gå­en­de glo­ba­la mi­gra­tions­ut­ma­ning­ar, där knap­past väl­vil­lig­het och hjälp­be­red­skap sak­nats. Så vad är det egent­li­gen man vill med ope­ran ut­ö­ver vad den för­med­lar i sig?

En­ligt det ge­dig­na pro­gram­häf­tet är hand­ling­en för­lagd till nå­got slags svenskt Fol­kets hus, en pe­da­go­gisk vink om att det här är någon­ting som be­rör oss, men som man kun­de ha va­rit ut­an. Men det skul­le ock­så kun­na va­ra en för­sam­lings­lo­kal i störs­ta all­män­het – el­ler en fri­kyr­ka som mer lo­giskt skul­le kun­na mo­ti­ve­ra den för­sam­la­de me­nig­he­tens be­red­vil­lig­het att del­ta i för­be­re­del­ser­na till det pas­sions­spel som ock­så är en bä­ran­de del av hand­ling­en.

Re­gis­sö­ren Mi­ra Bar­tov har in­te ve­lat må­la i svart och vitt. Flyk­ting­ar­na är vis­ser­li­gen of­fer, men de­ras re­li­giö­sa över­hu­vud kan ock­så ho­ta med att skä­ra av hal­sen och pas­sions­spels­del­ta­gar­na kan vid­ta för­be­re­del­ser för stor­ska­lig mord­brand om så be­hövs. Ett stumt barn med keps age­rar som nå­got slags god mu­sa och får den upp­bru­san­de präs­ten på and­ra tan­kar. En sen­ti­men­ta­li­tet som är onö­digt stö­ran­de.

Det är än­då på det he­la ta­get en ge­nom­ar­be­tad upp­sätt­ning med många fint ut­mejs­la­de sce­ner. Gun­nar Ek­mans at­mo­sfär­ri­ka scen­rum med dess många dör­rar i fon­den och si­dor­na får in­hy­sa det lo­ka­la by- och för­sam­lings­li­vets oli­ka folk­li­ga och and­li­ga ak­ti­vi­te­ter. På ba­lu­stra­den en trap­pa upp le­ver flyk­ting­ar­na det liv som i hand­ling­en ut­spe­lar sig på ber­get Sara­ki­na. Det he­la får en lätt sur­re­a­lis­tisk prä­gel, del­vis med hjälp av Fredrik Glahns vac­kert skif­tan­de ljus­sätt­ning som ska­par va­ri­a­tion och liv.

Mar­tinůs per­son­ligt ne­o­klas­si­cis­tis­ka ton­språk är bä­ra­re av många stilin­flu­en­ser, in­klu­si­ve or­to­dox kyr­ko­sång. Tan­kar­na går ibland till Ben­ja­min Brit­ten. Kans­ke att man emel­lanåt kan sak­na ett lin­järt flö­de i mu­si­ken, som allt­för of­ta lå­ter sig brom­sas upp av ta­lad di­a­log el­ler en be­rät­ta­re i tred­je per­son, även om den­ne ut­märkt ge­stal­tas av Peter Kaj­ling­er.

Rol­ler­na är väl­be­sat­ta där in­te ba­ra den er­far­ne ba­ry­to­nen Marcus Ju­pit­hers och ba­sen Jo­han Schink­lers auk­to­ri­ta­tivt myn­di­ga präs­ter tar sce­nen i be­sitt­ning.

En preg­nant in­sats gör även Carl Ac­ker­feldt som den god­hjär­ta­de och na­ivt spral­li­ge brev­bä­ra­ren Yan­na­kos som får spe­la lär­jung­en Petrus. In­te på sin ås­na, men väl på en palm­blads­smyc­kad ”ve­lo­sec”.

Char­lot­ta Larsson som än­kan och by­ho­ran Ka­te­ri­na ali­as Ma­ria Mag­da­le­na har den sto­ra kvin­no­sång­en på sin lott. Hen­nes so­pran kling­ar grant och för­med­lar käns­lo­sam­het och sorg. Hon har ett am­bi­va­lent för­hål­lan­de till her­den, här vakt­mäs­ta­ren, Ma­no­li­os, som klu­ven mel­lan sin fy­sis­ka åtrå och and­li­ga kal­lel­se vån­das in­för rol­len som Je­sus i skräm­man­de dröm­sy­ner.

Hans iden­ti­fi­ka­tion med rol­len och allt­mer mi­li­tan­ta håll­ning ut­ma­nar mak­ten, som ge­nom hans ex­kom­mu­ni­ce­ring, ”likt ett skab­bigt får”, och of­fer­död slu­ter pas­sions­spe­lets cir­kel. Niklas Björling Rygert gör en psy­ko­lo­giskt stark tolk­ning, som be­kräf­tar att han är en av de rik­tigt sto­ra svens­ka ope­ra­per­son­lig­he­ter­na i dag.

Di­ri­gen­ten Jo­han­nes Gustavs­son har ing­en lätt upp­gift att hål­la ihop mas­si­va körsce­ner, block­flöjtsso­li och folk­ligt dan­san­ta ton­gång­ar med de många ta­la­de di­a­lo­ger­na och be­rät­tarav­snit­ten. Men det blir än­då nå­got helgju­tet av det he­la.

I slutsce­nen lå­ter re­gis­sö­ren det stum­ma bar­net gå med kvas­ten på sce­nen. Dess ren­hjär­ta­de oskulds­full­het ska väl kon­tras­te­ra mot vux­en­värl­dens till­kor­ta­kom­man­den. Men att ide­a­li­se­ra bar­net är ock­så att ro­man­ti­se­ra an­svars­lös­he­ten och in­fan­ti­li­te­ten. Det kans­ke ock­så är ett tec­ken i vår tid?

MARTINU: THE GRE­EK PAS­SION

Nor­den­pre­miär 14 sep­tem­ber 2017. Dirigent: Jo­han­nes Gustavs­son Re­gi: Mi­ra Bar­tov Sce­no­gra­fi: Gun­nar Ek­man Ko­stym: Kaj­sa Larsson Ljus­de­sign: Fredrik Glahns So­lis­ter: Marcus Ju­pit­her, Jo­han Wåll­berg, Peter Kaj­ling­er, An­ders Larsson, Niklas Björling Rygert, Carl Ac­ker­feldt, Char­lot­ta Larsson, Jo­han Schink­ler. www.werm­lan­do­pe­ra.com

Niklas Björling Rygert som Ma­no­li­os

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.