De sju dödssynderna Gianni Schicchi

Valet att kombinera Kurt Weills De sju dödssynderna, benämnd ballet chanté, och Giacomo Puccinis komiska kortopera Gianni Schicchi är visserligen ovanligt, förmodligen unikt, men ändå inte särskilt långsökt. Weills korta katalog över de sju dödssynderna, hans sista samarbete med Bertolt Brecht, är en kritik av de två tyngsta samhällsinstitutionerna, kyrkan och kapitalet, medan Puccini synar girigheten inspirerad av några rader från Dantes Den gudomliga komedin: ”Fantomen som så ursinnigt far fram där / och överfaller folk är Gianni Schicchi” (Helvetet sång 30).

Göteborgsoperan låter de båda verken haka in i varandra. Lars-åke Thessmans scenografi visar fasaden av ett hus i tre våningar. Anna I och II färdas framför fasaden genom sju amerikanska städer, utsänd av sin fromma, lite naiva familj för att tjäna ihop till ett litet hus. Men pengar kräver synd, och turnén har sitt pris. Godheten är inte möjlig i ett orättvist och hycklande samhälle.

Innanför fönstren i huset kan Anna samtidigt skymta hur Buoso Donati kollektivt mördas av sin familj. Det verkar som om Brechts och Weills Anna får bevittna mer än livet på sunkiga barer. I sista tablån vrids fasaden så att vi ser innandömet av det hus Anna så lyckats tjäna ihop till, dessutom ett tämligen präktigt sådant. I det huset bor efter paus familjen Donati, som inleder

med att gjuta falska tårar över den döde, vars hädanfärd familjen otåligt just hjälpt på traven. Så vidtar de komiska förvecklingarna där Gianni Schicchi får ta den dödes plats i hopp om att han ska skriva om testamentet till släktingarnas gagn, och därmed lura klostret på arvet efter Buoso Donati. Men som bekant snuvar Schicchi alla genom att ta både hus och åsna.

Historien om Schicchi och det falska testamentet florerade redan under Dantes tid, men då var det inte en komedi, utan ett beteende som placerade syndaren i helvetet. Som den av Brecht beundrade Marx uttryckte det: historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Kanske är det därför som hela föreställningen avslutas med att Åke Zetterströms Schicchi vänder sig till publiken och i brechtiansk anda frågar om vi är så mycket bättre i dagens samhälle, när nu girigheten blivit en dygd. Nå, en helt lyckad uppsättning av dessa båda verk borde kanske ha gjort den frågan överflödig, låt vara att Brecht och Puccini rent dramaturgiskt knyts ihop. Men det är en bisak, för hela uppsättningen präglas av en estetisk elegans med skarpa konturer för skeendet och de olika personerna. Om Edda Magnasons Anna I, snyggt dubblerad av dansaren Sara Suneson som Anna II, kanske verkar lite vokalt blygsam, så har hon en scenisk närvaro och känsla för Weills jazzinspirerade rytmer. Omkring sig har hon en väl koreograferad ensemble, där framför allt modern sjungs med pondus av Sami Yousri. Det är snyggt, om än kanske Göteborgsoperans stora scen kan kännas en smula för stor för detta verk, som ändå bär intimitetens prägel.

Några sådana problem möter inte i Gianni Schicchi. Den stora familjen verkar behöva husets alla tre våningar, och koregrafin får tydliggöra Puccinis effektiva dramaturgi.

Regissör David Radok har också lagt till några synder, åtminstone en otrohetsaffär med tillhörande begynnande hustrumisshandel skymtar lite vid sidan om.

Åke Zetterströms baryton är utsökt som Schicchi, en mjuk råhet som i kombination med scenauktoriteten gör honom lik den Schicchi Dante fångade, han som far runt och överfaller folk. Anna Johanssons Lauretta lyckas tyvärr inte sätta något minnesvärt avtryck i den berömda arian,”o mio babbino caro”, för det krävs en sötare sopran. Men hennes incestuösa förhållande med fadern spär på historiens syndaregister. Bättre är då Ann-kristin Jones La Ciesca, Carolina Sandgrens Nella och Daniel Ralphssons Gherado. Goda röster som gör fina avtryck även sceniskt.

Men det är god musikalisk verkan överlag bland solisterna. Dirigenten Antony Hermus klarar Weill bättre än Puccini, den senare låter något splittrad i orkesterdiket. Framför allt är det helheten och samspelet mellan de olika uttrycken som imponerar. Thessmans effektiva och eleganta scenografi, Thomas Wilhelms koreografi och Radoks genomarbetade regi som gemensamt verkställs av en samspelt och säker ensemble. Sett från det konstnärliga perspektivet är denna musikaliska moralkaka varken synd eller skam.

WEILL: DE SJU DÖDSSYNDERNA PUCCINI: GIANNI SCHICCHI

Premiär 21 oktober 2017. Dirigent: Antony Hermus Regi: David Radok Scenografi: Lars-åke Thessman Kostym: Karin Erskine Ljusdesign: Peter Götzlinger och Andreas Renhorn Koreografi: Thomas Wilhelm Solister De sju dödssynderna: Edda Magnason, Sara Suneson, Alexander Grove, Øyvind Boye Løvold, Mattias Ermedahl, Sami Yousri, Lina Räftegård, Jonathan Sikell. Solister Gianni Schicchi: Åke Zetterström, Anna Johansson, Ingrid Tobiasson, Jung Soo Jun, Daniel Ralphsson. Carolina Sandgren, Daniela Borg, Mats Persson, Mats Almgren, Daniel Hällström, Ann-kristin Jones, Sami Yousri, Mattias Ermedahl, Alexander Grove, Øyvind Boye Løvold, Lina Räftegård, Jonathan Sikell. Produktionen spelas t.o.m. 5 december.