De sju döds­syn­der­na Gi­an­ni Schic­chi

Tidskriften OPERA - - Forest All Ningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN • RECENSENT: CLAES WAHLIN • FOTO: MATS BÄC­KER

Va­let att kom­bi­ne­ra Kurt Weills De sju döds­syn­der­na, be­nämnd bal­let chan­té, och Gi­acomo Puc­ci­nis ko­mis­ka kor­to­pe­ra Gi­an­ni Schic­chi är vis­ser­li­gen ovan­ligt, för­mod­li­gen unikt, men än­då in­te sär­skilt lång­sökt. Weills kor­ta ka­ta­log över de sju döds­syn­der­na, hans sista sam­ar­be­te med Ber­tolt Brecht, är en kri­tik av de två tyngs­ta sam­hälls­in­sti­tu­tio­ner­na, kyr­kan och ka­pi­ta­let, me­dan Puc­ci­ni sy­nar gi­rig­he­ten in­spi­re­rad av någ­ra ra­der från Dan­tes Den gu­dom­li­ga ko­me­din: ”Fan­to­men som så ur­sin­nigt far fram där / och över­fal­ler folk är Gi­an­ni Schic­chi” (Hel­ve­tet sång 30).

Gö­te­borgso­pe­ran lå­ter de bå­da ver­ken ha­ka in i varand­ra. Lars-åke Thess­mans sce­no­gra­fi vi­sar fa­sa­den av ett hus i tre vå­ning­ar. An­na I och II fär­das fram­för fa­sa­den ge­nom sju ame­ri­kans­ka stä­der, ut­sänd av sin from­ma, li­te na­i­va fa­milj för att tjä­na ihop till ett li­tet hus. Men peng­ar krä­ver synd, och tur­nén har sitt pris. God­he­ten är in­te möj­lig i ett orätt­vist och hyck­lan­de sam­häl­le.

In­nan­för fönst­ren i hu­set kan An­na sam­ti­digt skym­ta hur Bu­o­so Do­na­ti kol­lek­tivt mör­das av sin fa­milj. Det ver­kar som om Brechts och Weills An­na får be­vitt­na mer än li­vet på sun­ki­ga ba­rer. I sista ta­blån vrids fa­sa­den så att vi ser in­nan­dö­met av det hus An­na så lyc­kats tjä­na ihop till, dess­utom ett täm­li­gen präk­tigt så­dant. I det hu­set bor ef­ter pa­us fa­mil­jen Do­na­ti, som in­le­der

med att gju­ta fals­ka tå­rar över den dö­de, vars hä­dan­färd fa­mil­jen otå­ligt just hjälpt på tra­ven. Så vid­tar de ko­mis­ka för­veck­ling­ar­na där Gi­an­ni Schic­chi får ta den dö­des plats i hopp om att han ska skri­va om tes­ta­men­tet till släk­ting­ar­nas gagn, och där­med lu­ra klost­ret på ar­vet ef­ter Bu­o­so Do­na­ti. Men som be­kant snu­var Schic­chi al­la ge­nom att ta bå­de hus och ås­na.

Histo­ri­en om Schic­chi och det fals­ka tes­ta­men­tet flo­re­ra­de re­dan un­der Dan­tes tid, men då var det in­te en ko­me­di, ut­an ett be­te­en­de som pla­ce­ra­de syn­da­ren i hel­ve­tet. Som den av Brecht be­und­ra­de Marx ut­tryck­te det: histo­ri­en upp­re­par sig, först som tra­ge­di, se­dan som fars. Kans­ke är det där­för som he­la fö­re­ställ­ning­en av­slu­tas med att Åke Zet­ter­ströms Schic­chi vän­der sig till publi­ken och i brech­ti­ansk an­da frå­gar om vi är så myc­ket bätt­re i da­gens sam­häl­le, när nu gi­rig­he­ten bli­vit en dygd. Nå, en helt lyc­kad upp­sätt­ning av des­sa bå­da verk bor­de kans­ke ha gjort den frå­gan över­flö­dig, låt va­ra att Brecht och Puc­ci­ni rent dra­ma­tur­giskt knyts ihop. Men det är en bi­sak, för he­la upp­sätt­ning­en präglas av en este­tisk ele­gans med skar­pa kon­tu­rer för ske­en­det och de oli­ka per­so­ner­na. Om Ed­da Mag­na­sons An­na I, snyggt dub­ble­rad av dan­sa­ren Sa­ra Su­ne­son som An­na II, kans­ke ver­kar li­te vo­kalt blyg­sam, så har hon en sce­nisk när­va­ro och käns­la för Weills jazzin­spi­re­ra­de ryt­mer. Om­kring sig har hon en väl ko­re­o­gra­fe­rad en­semb­le, där fram­för allt mo­dern sjungs med pon­dus av Sa­mi Yous­ri. Det är snyggt, om än kans­ke Gö­te­borgso­pe­rans sto­ra scen kan kän­nas en smu­la för stor för det­ta verk, som än­då bär in­ti­mi­te­tens prä­gel.

Någ­ra så­da­na pro­blem mö­ter in­te i Gi­an­ni Schic­chi. Den sto­ra fa­mil­jen ver­kar be­hö­va hu­sets al­la tre vå­ning­ar, och ko­re­gra­fin får tyd­lig­gö­ra Puc­ci­nis ef­fek­ti­va dra­ma­tur­gi.

Re­gis­sör Da­vid Ra­dok har ock­så lagt till någ­ra syn­der, åt­minsto­ne en otro­hets­af­fär med till­hö­ran­de be­gyn­nan­de hust­ru­miss­han­del skym­tar li­te vid si­dan om.

Åke Zet­ter­ströms ba­ry­ton är ut­sökt som Schic­chi, en mjuk rå­het som i kom­bi­na­tion med sce­nauk­to­ri­te­ten gör ho­nom lik den Schic­chi Dan­te fång­a­de, han som far runt och över­fal­ler folk. An­na Jo­hans­sons Lau­ret­ta lyc­kas ty­värr in­te sät­ta nå­got min­nesvärt av­tryck i den be­röm­da ari­an,”o mio bab­bi­no caro”, för det krävs en sö­ta­re so­pran. Men hen­nes in­ces­tu­ö­sa för­hål­lan­de med fa­dern spär på histo­ri­ens syn­da­re­gis­ter. Bätt­re är då Ann-kristin Jo­nes La Ci­e­sca, Ca­ro­li­na Sand­grens Nel­la och Da­ni­el Ralp­hs­sons Ghe­ra­do. Go­da röster som gör fi­na av­tryck även sce­niskt.

Men det är god mu­si­ka­lisk ver­kan över­lag bland so­lis­ter­na. Di­ri­gen­ten An­to­ny Her­mus kla­rar Weill bätt­re än Puc­ci­ni, den se­na­re lå­ter nå­got splitt­rad i or­kes­ter­di­ket. Fram­för allt är det hel­he­ten och sam­spe­let mel­lan de oli­ka ut­tryc­ken som im­po­ne­rar. Thess­mans ef­fek­ti­va och ele­gan­ta sce­no­gra­fi, Tho­mas Wil­helms ko­re­o­gra­fi och Ra­doks ge­nom­ar­be­ta­de re­gi som ge­men­samt verk­ställs av en sam­spelt och sä­ker en­semb­le. Sett från det konst­när­li­ga per­spek­ti­vet är den­na mu­si­ka­lis­ka mo­ralk­a­ka var­ken synd el­ler skam.

WEILL: DE SJU DÖDS­SYN­DER­NA PUC­CI­NI: GI­AN­NI SCHIC­CHI

Premiär 21 ok­to­ber 2017. Dirigent: An­to­ny Her­mus Re­gi: Da­vid Ra­dok Sce­no­gra­fi: Lars-åke Thess­man Ko­stym: Karin Er­ski­ne Ljus­de­sign: Peter Götz­ling­er och Andre­as Ren­horn Ko­re­o­gra­fi: Tho­mas Wil­helm So­lis­ter De sju döds­syn­der­na: Ed­da Mag­na­son, Sa­ra Su­ne­son, Alex­an­der Gro­ve, Øy­vind Boye Lø­vold, Mattias Er­me­dahl, Sa­mi Yous­ri, Li­na Räfte­gård, Jo­nat­han Si­kell. So­lis­ter Gi­an­ni Schic­chi: Åke Zet­ter­ström, An­na Jo­hans­son, Ingrid To­bi­as­son, Jung Soo Jun, Da­ni­el Ralp­hs­son. Ca­ro­li­na Sand­gren, Da­ni­e­la Borg, Mats Pers­son, Mats Alm­gren, Da­ni­el Häll­ström, Ann-kristin Jo­nes, Sa­mi Yous­ri, Mattias Er­me­dahl, Alex­an­der Gro­ve, Øy­vind Boye Lø­vold, Li­na Räfte­gård, Jo­nat­han Si­kell. Pro­duk­tio­nen spe­las t.o.m. 5 de­cem­ber.

Scen ur De sju döds­syn­der­na

Åke Zet­ter­ström som Gi­an­ni Schic­chi

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.